Fisken är bättre i Göteborg. Nästan all Nordsjöfisk landas i dag i Hirsthals i Danmark. Trålarna får korta gångtider och kan ligga ute längre. Rätt hanterad kan fisken lagligen kallas färsk i tre veckor. Från Danmark går sen kylbilarna via färja till Göteborg, Malmö eller Umeå. Förutsättningarna är rätt lika när torskarna väl hamnar på den lokala fiskhandlarens is. Ändå är fisken bättre i Göteborg.

Det är helt enkelt en mer kvalificerad efterfrågan i hamnstaden på västkusten. Generationers fiskätande har lärt handlarna att bara erbjuda fiskar med röda gälar och klara ögon. Första sortering där råvaran klarat sig bäst i den obrutna kylkedjan. Kräsna kunder ratar direkt sekunda fiskar. Kilopriset på fisk är detsamma i Göteborg, Malmö och Umeå (okej, det kan vara högre både i Malmö och inte minst i Umeå) trots att det skiljer i kvalitet. Det lönar sig att veta vad man sysslar med, att kunna sin bransch.

I Göteborg har politiken länge velat satsa på Hisingen, ön norr om älven. Det var här varven, Volvo och mycket av verkstadsindustrin låg, skild från sydsidans bostäder och kommers. Här ligger också den nya stadsdelen Kvillebäcken tätt på ett externt köpcentrum kallat Backaplan (jo, det ska snart förtätas till blandstad) och en hållplats bort, Hjalmar Brantingsplatsen, knutpunkt för tre spårvagnslinjer och minst sex stombusslinjer.

Det är här Göteborgs nyaste bostads­område precis har fötts. Allt har samverkat för att få allting rätt. Konsortiet har bildats tidigt med allmännytta och stabila privata aktörer. Hela pk-listan är avbockad: stenhus (check), blandstad (check), hyresrätt (check), bostadsrätt (check), miljöprofil (check), arkitektur (check, eller…)

När såg jag sist ett område så präglat av betongelementskarvar?

Både i Malmö och Umeå uppförs hus rationellt och prisvärt utan att de just ser så påtagligt ”billiga” ut. I Stockholm bannlystes betongelementhusen från Hammarby Sjöstad (jo, Folkhem har ett fiffigt, runt hus uppfört i svarta betongelement) på ett nästan fundamentalistiskt sätt. Det är klart att det inte är något ont i ett material eller en teknik. Det är bara en fråga om hur det görs. I en TED-föreläsning från Marrakech pratar David Chipperfield om ett betongelementhus i en Londonförort.

Han beskriver hur husets enda visuella berättelse är den om att det gick snabbt (billigt) att bygga det av kvickt (prisvärt) hopkomna betongelement som uppenbart ingen behövt ägna någon större tankemöda (kostnadseffektivt). Hans poäng är att historien är så tydlig att ingen missar den. Alla inser att de bor i ett hus vars enda estetik är att det är uppfört till låg kostnad.

Inget kan dölja den sanningen, människor är inte dumma.

Det hjälper inte med varierad färgsättning när den bara accentuerar betongelementens rationella format, det funkar inte med ädel natursten när formatet är tunt och utföran­det oengagerat. Variation är något som måste uppstå på riktigt, inte som en på-
klistrad kuliss.

Var det detta politiken ville ge Göteborg­arna? Bostadshus som såg påtagligt påvra ut. Det har säkert funnits ambitioner att hålla i ekonomin, men blir inte priset för högt när självbilden blir så arm?

När Björn Siesjö precis hade tillträtt som stadsarkitekt blev jag uppringd av en stor Göteborgsbyggare. Han hade blivit uppskrämd över att den lättast byggda arki­tekturens tid var förbi i Göteborg. Kanske måste vi anstränga oss lika mycket som i Stockholm eller Malmö. Anlita och lyssna till arkitekter med gestaltningsvilja. Det kanske till och med skulle vara nödvändigt att vända sig till undertecknad antydde han försiktigt…

En gång var Kvillebäcken gränsvatten mot Danmark/Norge. I dag är stadsdelen bara ett lågvattenmärke. Jag tror inte byggandet behöver vara krångligt och dyrt! Det gäller som alltid att hitta balans. Det handlar inte bara om pengar utan om kunskap att efterfråga. Fisken är bäst i Göteborg men inte husen.