Varför handlar många arkitekturpolicyer om offentlig arkitektur som ändå inte byggs? undrar Tomas Lewan och efterlyser mer styrning i samhällsbyggandet.

Regeringen tillsatte 2004 ett råd för ”arkitektur, form och design”. Till rådets uppgifter hörde bland annat att analysera kommunernas arkitektur- och planeringskompetens och stadsarkitektens roll. 2014 var det dags igen. En särskild utredare tillsattes för att belysa området arkitektur, form och design.

Ett tilläggsdirektiv gavs denna gång att lämna förslag på hur arkitektur-, form- och designområdet ”i högre grad kan präglas av dialog och delaktighet samt bidra till en hållbar samhällsutveckling”. Fortsättningen innebar bland annat utredningen Gestaltad livsmiljö och att en riksarkitekt tillsattes.

Man kan tycka att demokratin inom arkitekturen därmed skulle ha stärkts och att arkitekturens röst borde ha blivit starkare inom politiken. Men samtidigt har stora krafter verkat i annan riktning. Nya stadsdelar runt om i landet innehåller ensidigt bostäder. Nya bibliotek, skolor och kulturhus i framskjuten plats är ovanligt i stadsbilden eller saknas helt. Av löften och planer på offentliga byggnader har väldigt få genomförts om man ser på exemplet Stockholm.

I stället byggs det bostadshus i parker och grönområden och på skolgårdar. Det offentliga rummet beskärs och återskapas inte i de nya stadsdelarna.

De offentliga förvaltningarna, exempelvis stadsbyggnadskontoret i Stockholm, har nedrustats eller i varje fall inte hållit jämna steg med byggandet. Har SBK i dag kapacitet att som på 1990-talet vara nyskapande inom stadens planering?

Troligen inte, och inriktningen tycks ofta gå stick i stäv med kommuninvånarnas önskemål och de alltmer trängande hållbarhetsmålsättningarna. Allmännyttan säljs ut och det kommunala beståndet av gedigna skolor och skolbyggnader decimeras genom utförsäljning och underminering där vinstdrivande skolor med lägre ambitioner tränger sig fram – oftast utan att byggnader uppförs.

Resultatet är således ett samhälle där de eleganta policyerna och arkitekturens representation inom politiken stärkts, men där arkitekturens huvuduppgift – att skapa nya och nutida institutioner och kärnfunktioner i städerna – stagnerat.

Det är en paradox att arkitekturpolicyerna till betydande del handlar om just den offentliga arkitekturen – som inte byggs. Kan en mer utvecklad bostadsarkitektur kompensera för det, eller är en sådan lösning snarare att förvärra läget?

Det finns en tendens att märkvärdisera det enskilda bostadshuset, vilket är i strid med hur bra städer byggts rent historiskt. Samtidigt finns också en trend mot storskalig monotoni i bostadssektorn, till synes pådriven av bland annat statlig politik. Gemensamt är avsaknaden av den publika arkitekturen.

Diskussionen om arkitekturen och den tydlighet som medvetet utformade institutionsbyggnader ger åt planeringen behövs rent demokratiskt. Den publika byggnaden eller samhällsinstitutionen har därför av tradition varit en tävlingsuppgift som väckt intresse.

Enligt Sveriges Arkitekter har tävlandet ökat de senaste tio åren. Men frågan är om tävlandet hållit jämna steg med den expansiva byggsektorn? Allt fler tävlingar är dessutom inbjudna enligt olika modeller och passerar ibland helt obemärkta i debatten.

Ett antal stora satsningar i Stockholm under 00- och 10-talen har antingen havererat eller fått diskutabla lösningar: Slussen, Stadsbiblioteket, Nobelhuset på Blasieholmen och nu senast Liljevalchs+. Det är en yvig epok vi har bakom oss där inte minst politiska poänger har funnits att hämta på det sensationella snarare än på det genomtänkta.

Mycket talar för att de krävande samhällsbyggnadsuppgifter vi nu står inför fordrar bättre offentlig styrning och öppnare och intressantare tävlingar. Arkitekturen måste lyftas fram i högre utsträckning. Enbart bostäder blir inget samhälle.

Tomas Lewan är arkitekt och kritiker.