Spröjs skapar rytm genom ribbor, raster, rutnät och galler. Som byggnadsdetalj har spröjs kommit att representera återbrukets estetik, men bjuder ännu motstånd, konstaterar Rasmus Wærn.

När gamla hus tas omhand står spröjsade fönster högt i kurs. Spröjsen ses inte bara som en dekorativ detalj från gångna tider, utan som ett emblem för fönstret som typ, ungefär som sadeltaket för hus som helhet. Fina spröjsar kan rädda ett hus från ett öde som ruin; om de ändå plockas ut kan de säljas dyrt i husens secondhandbutiker.

De står uppenbarligen för något mer bortom sin tekniska funktion. Ändå är beröringsskräcken större än någonsin. Aldrig tidigare har spröjsen varit mer frånvarande i den nya arkitekturen än i dag, och aldrig tidigare har förväntningarna på spröjsen och den äldre arkitekturens 
andra detaljer varit större.

Av de fem punkter för en modern arkitektur som Le Corbusier presenterade 1927 har fönsterbandet haft störst inflytande. Det finns många byggnader som gör anspråk på att höra till modernismen som varken står på pilotis, har bärningen innanför fasaden, en öppen planlösning eller en takterrass. Men stora, kontinuerliga glas har fått en närmast moralisk roll.

Få byggnader har förenat moderna ambitioner och spröjs. Orsaken är att spröjsen betraktats som en onyttig rest från föråldrade tekniker. Eller som målaren Isaac Grünewald beskrev saken 1913: ”Den nutida svenska arkitekturen är ingenting annat än förstorade gamla herrgårdar, medeltida slott och borgar. [Arki­tekten] murar tegelstenarna ojämnt som om det vore gjort med forntidens ofullgångna verktyg […] och trots glasindustrins utveckling håller han envist fast vid de små blyinfattade rutorna.”

Men utvecklingen var inte så linjär som Grünewald målade upp. Spröjsen hade redan då haft en lång historia utanför glasindustrins utveckling. Att göra stora fönster av små glas är helt enkelt bara en av dess uppgifter. Vissa fasader, och vissa rum, går sönder utan det nät som spröjsen skapar. Den insikten hade 1913 års arkitekter. Spröjsen bär uppenbarligen på en betydelse som skiljer den från många andra byggnadsdelar. Denna text ska berätta om några av dem. Vi börjar i gotiken.

Högmedeltidens katedraler var skelettkonstruk­tio­ner. Rummen skapades med så slanka konstruktioner som möjligt, för att låta ljuset skina in genom väldiga fönster. Eftersom glasen var kulörta fick fogarna av bly tjäna som både förband och konturer. De tunna mörka linjerna gjorde färgerna, och därmed också bilderna, tyd­ligare.

För helheten har de många små listerna av bly liten betydelse. Det spröjsöverskridande måleriet och den skarpa kontrasten mot de massiva murarna får öpp­ningarna att upplevas som hela fält. Det är ribb­verken i sten som ger fönstren form och struktur. Glasets roll är framför allt att bära bilderna. Visst fyller de också en roll som klimatskal, men katedralerna byggdes inte för komfort. De var himmelrikets ställföreträdare på jorden.

I dagligt tal sätter nog de flesta en övre gräns för spröjsens dimensioner. Till skillnad mot mittposten, losholtsen (som delar ett stående fönster i en övre och nedre del) och andra stolpar eller balkar som delar upp fönsterhålet i mindre delar hör spröjsen numera samman med fönsterbågen. Men den bilden är ganska ny.

I Svenska Turistföreningens årsbok kunde man år 1937 läsa att ädelmetallverket i Rönnskär ser ut som ”en funkisvilla med små och få fönster, vilkas spröjsar äro av armerad betong”. Ordet kommer från tyskan, och har samma ursprung som stötta och sträva.

Spröjsen är ett stöd. Inte så mycket för glasen, som för arkitekturen. Ska väggen bilda en helhet behöver öppningarna överbryggas. Trots sina stora fönster var murverken de gotiska katedralernas huvudsak. Masverken, dessa geometriska system av spröjsar i sten, bildade ett slags luftigare mur, ett galler som byggde på samma former som valven i sig.

Katedralbyggandet var sin tids mest högteknologiska, men samtidigt mest statiska, projekt. De förutsatte en övertygelse om att kommande generationer skulle fullfölja det som grundläggarna påbörjade, det Stephen Hawking kallade katedraltänkande.

Idén om balansen mellan ljus och bländning, om glasets materialitet och öppning­arnas relation till murarna, var tillräckligt rotade för att överleva de hundratals år som katedralerna tog att bygga. Konceptet var i och för sig tydligt. Fönstren var framför allt ljuskonstverk, där formen hade lika stor betydelse som bilden. Utsikten var en helt frånvarande aspekt.

Fönstret som form, ljussättare och rumsligt fokus är mer stabila funktioner än utsikten. Det panorama över Rio de Janeiro som Le Corbusier ramade in med en helglasad vägg i La maison des hommes är få bostäder förunnade, och de lär dessutom bli alltmer sällsynta. I ett stadsbyggande där husen som regel vänder sig mot and­ra hus, blir de utsikter som panoramafönstret före­speglar sällan mer än en illusion, medan behovet av ett välartikulerat dagsljus blir desto viktigare.

Ljuset bearbetas av fönstrens placering, deras mått och proportioner, av själva glaset och dess infästning, men i synnerhet av deras strukturering. Ingen del i en byggnad får en större visuell uppmärksamhet än de element som ligger mitt i ljuset. Medan haptiska kvaliteter styrs till sådant som dörrtrycken ligger de optiska värdena främst i de som dagsljuset får fatt i. Spröjsen kan bli till en teckning som satts i ram av fönstrets karm.

Det fanns en tid – ja flera – då den smala spröjsen av trä verkligen var ett ämne för fri form. I den nederländs­ka rokokon hanterades de glasade dörröverstyckena som grafiska blad. Glaset blev den neutrala bakgrund som fick konstfärdigt snidade grenar och frukter att framträda tydligare än någon annanstans. Växtvärlden fängslade också jugend, som i fönstret såg en underutvecklad möjlighet.

Glasen blev också det förra sekelskiftets mest intensivt bearbetade yta i arkitekturen. Ömsom stort och helt, ömsom smårutigt. Men principen att spinna en väv över husets öppningar har följt arkitekturen åt i alla tider, och alla kulturer.

Den islamska och persiska arkitekturen är otänkbar utan de täta galler av trä – mashrabiya – som håller solen ute men låter luften passera. Och den japanska arkitekturen har inte haft någon starkare inverkan på världen än i de raster och ribbor som med eller utan rispapper filtrerade det traditionella husets möte med omvärlden.

Världen känns vackrare då vi förstår strukturen, då vi anar mönstren. Effekten är märkvärdigt stark. En grusplan som randats av en kratta har i sekler varit en kraftfull installation såväl i Västerlandet som i Östern. Den berättar om ett omhändertagande, men ger också blicken fäste. Krattans ränder gör ytan synlig. Spröjsen gör glaset samma tjänst.

Sedd från rummet ger den utblicken struktur. Fönstret, vars karmar förvandlar utsikten till en tavla, blir synliggjort och en del av bilden. Blicken kan som en fågel dröja en stund på spröjsen innan den fortsätter vidare ut i världen.

Ribbor, raster, rutnät och galler gestaltar utblicken. Det beslöjade gör något synligt genom att förespegla att det är fördolt. Men om värdet av sådana begränsningar var ifrågasatt redan 1913 har den glasindustriella utvecklingen sedan dess placerat spröjsen allt längre in i skamvrån. Industrins fåfänga ansträngningar att framställa fasadglaset som en osynlig materia har backats upp av en produktionsanpassad arkitektur. Men trots glasets allt större kapacitet ligger fönstrets framtid inte i en omöjlig önskan att upplösa sig själv, utan i att återta rollen som byggnadens huvudsak.

För fönster drar ögonen till sig. Det är på dem vi ser för att finna någon form av respons; något intressant där innanför kanske, eller helt enkelt ett djup som fasadens andra delar inte kan förmedla. De många övergångarna mellan olika material och dimensioner ger utrymme till en komplex och nyansrik detaljering.

Metaforen med fönstren som husens ögon (och ögonen som själens spegel) har visst fog för sig. Inte så mycket för vad männi­skorna där bakom ser, som för att de kan ha en rikedom på uttryck som kommer ögonen nära. Ögonbryn, ögonfransar, ögonlock, konturer och iris fångar inte bara vårt ständiga intresse, de har också sublimerats i arkitekturen. Också fönstret har sin anatomi. Spröjsen är en detalj som i bästa fall kan besjäla upplevelsen av fönstret. En av flera, men förmodligen den mest iögonfallande.

Tanken att arkitekturen ska falla tillbaka på människans mått och proportioner har varit i ropet åtminstone sedan Leonardo da Vincis dagar, och i en mer abstrakt mening sedan Vitruvius, eller kanske ända se­dan idén om den mänskliga kroppens fulländning ska­pades i Grekland någon gång mellan 440 och 480 f Kr. Vems kropp, och vad i denna kropp, som arkitek­turen ska bygga på är outtalat, men det finns några relationer som alltid återkommit. Den mellan ögat och fönstret till exempel. Den är helt enkelt omöjlig att göra sig kvitt.

Spröjsen är inte det enda sättet att lyfta fönstrens komplexitet till att närma sig ögats. Ut- eller insidor har länge draperats med kolonner, skuggraster och hyllor. När Nationalmuseum byggdes kombinerades de för sin tid extremt stora glasen – de största mätte 170 gånger 200 cm – med kolonner som håller fasaden samman, ungefär som på katedralernas masverk. Läget omedelbart utanför fönstren gör kolonnerna också delaktiga i upplevelsen av rummen.

Spröjsen var lättare att fördra före isolerglasets hegemoni. Också Le Corbusier arbetade med intrikata indelningar av fönstren, till exempel i klostret La Tourette.

I takt med att rutorna blivit allt kraftigare och mer kvalificerade har övergången mellan glas och karm blivit fönstrens akilleshäl. Ser man till ekonomin blir det då logiskt att bygga med allt större enheter. Men arkitekter kan inte enbart följa utvecklingen. Ibland måste den också ledas. Konsekvensen av att bara bygga med stora platta paket, vare sig dessa görs av glas, betong eller KL-trä, blir hårdare än vad man i längden står ut med.

Med intresset för återbruk har spröjsade fönster mött nya användningar. Isolerglasen är svåra att återbruka, det är inte minst garantier som ställer till det. De är också svåra att återvinna, eftersom distanslisten är svår att demontera. I dag återvinns mindre än en procent av allt byggnadsglas, men en förestående sandbrist gör att återvinningen måste öka. Med dagens produktion finns det bara råvaror för 50–100 år till.
Det spröjsade fönstret har blivit ett emblem för återbruk.

I Philippe Samyns byggnad för Europarådet från 2017 fick gamla bågar från olika länder bli till en bild av Europas mångfald. Och i Zero Waste Center i Kamikatsu, Japan, från 2020 har arkitekterna Hiroshi Nakamura och NAP skapat väggar av fönster som förenas i sina olika spröjsverk.

Det är svårt att rationalisera spröjsen. Den är snarare romantisk, men inte i någon flickboksmening utan i att den kan vara byggnadens mest känslosamma detalj. Spröd och onödig fortsätter den att berätta om en evig dimension hos arkitekturen som går bortom såväl nytta som teknik och ekonomi.

Rasmus Wærn är arkitekt och kritiker.