Sveriges storstäder har krympt under pandemin och det är till mellanstora städer flyttlassen oftast går. Nu är det många som utmanar den urbana normen.

Det är upprop på Södermalm i Stockholm. Trots att många har köat i flera år finns det tomma platser i förskoleklass, berättar biträdande rektor. Ett antal föräldrar har hört av sig under våren och sommaren och berättat att de bestämt sig för att lämna stan.

Rådande restriktioner har placerat oss i en park, under paraplyer. En första kylig vind har dragit in mellan flerbostadshusen och det duggar mjukt från den grå skyn. Coronapandemin accelererade utflyttningen från Sveriges stor­städer. Det gäller både Malmö och Göteborg, men allra tydligast är trenden i Stockholm. Från maj 2020 till april 2021 flyttade 10 366 fler personer från än till Stockholms stad. Motsvarande före­gående period var det 4 482 personer, så trenden som redan fanns har förstärkts. Nu rör det sig snabbt.

Alnö, strax utanför Sundsvall. Här bor 8 500 personer, sommartid många fler. Några av de senast inflyttade är familjen Grape. Frida och Jonas Grape och barnen Hjalmar, tre år, och Sigrid, sex år, lämnade i januari 2021 lägenheten i Blackeberg för en timrad gård med möjlighet till viss odling och djurhållning. Då hade de länge dragits med en känsla av att inte riktigt få ut det de ville av livet, berättar Frida Grape på telefon.

– Vi hade en önskan om att leva mer hållbart och få mer tid till fritid. Vi hade en kolonilott och lådcyklar som gjorde att vi kunde ta oss runt ordentligt, men vi kände oss ändå lite fast.

Pandemin gjorde det tydligt att Jonas kunde arbeta på distans och för hennes egen del, som psykolog, är arbetsmarknaden öppen. Frågan var bara vart de skulle flytta. Bådas familjer fanns i Stockholm, och utöver att Frida som student pendlat till Örebro saknade de direkt koppling till någon annan ort.

– Vi ville inte hamna helt borta från alla vi känner, så vi gick igenom på vilka ställen vi hade vänner och där vi också kunde tänka oss att bo.

I Sundsvall fanns ett kompispar med liknande tankar och värderingar, också de med två barn. Staden i sig kändes också rätt, en friluftsstad där naturen är nära, med berg både i söder och norr, säger Frida Grape.

Nästa val stod mellan en större gård i ren landsbygd och en plats av den typ de till slut valde, 20 minuter med bil från centrala stan.

– Vi kände att det var bra att barnen inte kommer att få för långt till gymnasiet så småningom. Dessutom finns all kommunal service, som badhus, nära. Och kultur, museer och teatrar, som man vill kunna ta del av.

Men det är framför allt utomhus familjen har varit mer sedan flytten. De har åkt pulka och skidor, främst längd, köpt en båt och Frida har börjat paddla kajak. På gården har odlingar börjat växa fram, två kaniner har hunnit flytta in och höns är på ingång. Kompisfamiljen har lämnat centrala Sundsvall och köpt hus i närheten med en uttalad tanke om att man ska kunna hjälpa varandra i vardagen.

– Det finns en viss ensamhet i vardagen under småbarnsåren. Nu träffar jag inte lika mycket folk i veckorna som i Stockholm, men de jag träffar är nästan bara sådana som jag har en relation till, säger Frida Grape.

Familjen Grape är på sätt och vis typiska utflyttare. Det är barn och vuxna över 30 år som lämnar Stockholm. I åldern 19 till 29 år är det däremot fler som flyttar till staden än från. I Statistiska centralbyråns analys av barnfamiljers flytt framträder två huvudsakliga mönster. Hälften av de barn som lämnar Stockholms län i förskole­åldern flyttar till någon av föräldrarnas födelselän. Därutöver finns en stor utflyttning till kranskommuner som Knivsta, Håbo, Norrtälje och Gnesta, som i några fall ligger i grannlänen.

Det är platser med möjlighet att pendla, i synnerhet om man kan arbeta delvis hem­­­­ifrån. Ett par av de kommuner som växer mest i landet är små och mellanstora städer väster om Stockholm. Strängnäs, Enköping och Västerås finns bland de tio kommuner vars invånarantal ökade mest genom inflyttning under 2020. Flyttarna har blivit fler under pandemin, men det är ingen ny rörelse. När etno­­logen Lisa Wiklund år 2007 intervjuade inflyttare i Västerås var en stor grupp familjer med barn under sex år från Stockholm. För dem var det viktigaste kombinationen av naturnära boende och stad. ”Klichén om att stockholmare helst vill bo i en röd stuga vid Stureplan stämmer nästan. Man vill inte flytta ut på landet – man vill ha stadens alla fördelar och bekvämligheter men slippa nackdelarna”, konstaterade Lisa Wiklund.

Det som på flera håll framställs som något åtminstone delvis nytt är att suget efter kombinationen av stad och natur är något som finns hos yngre personer överlag. Av 5 000 tillfrågade unga européer sade sig bara 12 procent vilja bo i en stad med mer än 1 miljon invånare. I de uppföljande intervjuer som gjordes på uppdrag av konsultföretaget Afry var en vanlig önskan närhet till både stadens funktioner och natur/grönområden. I en analys skriver Helena Paulsson, chef för stadsutveckling inom Afry, att den mindre eller mellanstora staden är på uppsving. Att ha hem, skola, arbete, fritid och vänner inom en radie på 10–15 minuter är ett ideal för många.

Men hur upplever de som har tagit steget sitt val och sin nya bostadsort? Vid Umeå universitet undersöker kulturgeografen Emma Lundholm i skrivande stund enkätsvar från omkring 3 000 personer som under 2018 till 2020 lämnat ett storstadsområde för en mindre kommun. Så kallad kontraurbanisering. Nästan alla säger sig vara nöjda med sitt val. Det är inte oväntat att de svarar så, säger Emma Lundholm.

– Man ska ha i åtanke att det här är något man har valt, och att man inte gärna vill underkänna sitt val. Särskilt inte när det gäller något som är så avgörande som en flytt. Då väljer man att se det positiva.

Emma Lundholm har länge intresserat sig för i synner­het barnfamiljers flyttmönster och tidigare kunnat konstatera att det i gruppen är vanligast att byta bostadsort 
i samband med att man väntar ett andra barn.

– De flesta flyttar då till en mindre eller medelstor stad. Det man söker, och även tycker att man får, är ett enklare vardagsliv. Man vill bort från trängsel och krånglig logi­stik. I intervjuer är det många som säger att det här är kanske inte mitt smartaste karriärdrag, men just nu är jobbet inte heller det viktigaste. Mer utrymme, både inomhus och utomhus, en trädgård och tid med familjen väger tyngre. Många säger också att de gillar kulturutbudet i Stockholm, men att de ändå inte har någon tid för att ta del av det.

De flesta som flyttar har inte en orsak för att göra det, utan flera. Men flytten kan vara mer eller mindre motiverad av ett önskemål om att förändra något mer grundläggande. I ett pågående projekt vid Umeå universitet har migrationsforskaren Mari Nuga djupintervjuat 48 personer som valt att lämna den mest normativa karriär­banan för att leva ett enklare liv, en idé starkt förknippad med självhushållning på landsbygden.

– De flesta jag intervjuat bor på landet eller i mindre städer eller byar. Jag gjorde några intervjuer med personer bosatta i Göteborg, men ingen av dem var nöjd. De drömde om eller planerade redan nästa flytt. Däremot var det flera som bodde i Umeå, och som var nöjda med det.

Viljan att skala ner och leva enklare kan ta sig många olika uttryck. Mari Nugas intervjupersoner såg det snarare som en process än som ett skifte från det ena till det andra. Vissa hade dock hunnit testa själva sinnebilden av downshifting – att skala ned sitt konsumtionsbehov genom ett självhushåll på landsbygden – men insett att det inte var för dem.

– Det visade sig att de inte trivdes med hur mycket jobb det verkligen är att ta hand om ett hus och en trädgård och allt som krävs för att ta vara på det man odlar. De tog också upp att de varit beroende av bil på ett sätt som de inte är i Umeå, där man kan cykla även vintertid.

Det sociala var också en faktor. Utflyttarna hamnade på en plats där de inte kände någon, och i ett sammanhang som de upplevde som svårgenomträngligt för egen del.

– Har du få meningsfulla kontakter så trivs du inte. Att ”downshifta” innebär ofta att man får mer ”fritid”, i den meningen att lönearbetet tar mindre tid, och då letar man efter folk att umgås med. Intervjupersonerna i Umeå hade inte alltid en egen trädgård att odla i, men de kunde odla i en förening eller hos en släkting. Då kom odlandet att handla inte bara om att odla, det gav också ett socialt sammanhang, säger Mari Nuga.

I Karlstad bor Karin Malmberg med maken Johan och barnen Rio, sex år, och Blanka, fyra år. De flyttade från Stockholm redan före pandemin, 2018, när dottern var helt liten.

– Det var som att allt ställdes på sin spets när vi fick barn nummer två, säger Karin Malmberg.

– Det funkade på något vis med barn nummer ett, men när vi fick vårt andra kände vi: ”Var är alla våra barn­vakter?” Vi ville ha närmare till familj. Min man är från en liten ort som heter Blankaholm och mina föräldrar bor i Karlstad, så det var de två val vi hade.

Blankaholm, som ligger på östkusten i Västerviks kommun, har omkring 150 invånare. Karlstad är med 66 000 invånare Sveriges tjugonde största stad. Med jobb inom reklam och marknadsföring framstod arbetsmarknaden i Blankaholm som minst sagt knepig.

– Karlstad är också en ganska lagom stad, allt man behöver finns här, säger Karin Malmberg.

De sålde radhuset söder om Stockholm och köpte en villa från 1919 på Herrhagen, ibland omtalat som ”Karlstads Södermalm”. Det tar sju minuter för Karin att gå till jobbet som marknadschef på Klaravik. De saknar vännerna och det rika restaurangutbudet i Stockholm, men inte avstånden, kollektivtrafiken och trängseln.

– När vi bodde i Stockholm och helgen kom tog vi bilen till Tyresta nationalpark i Haninge. Vi, och tusen personer till. Sedan åkte vi hem, och det var det vi hann den dagen. Här ligger allt inom tio minuters avstånd.

– I Karlstad kan vi göra sådant vi inte kunde i Stockholm. Vi har en båt. Det tar fyra minuter att cykla till båtplatsen. Vi hade inte fått båtplats i Stockholm – och även om vi skulle ha fått det så hade det inte tagit fyra minuter att ta sig dit.

Jenny Damberg är journalist och författare.

——

FAKTA

Kommunerna med störst inflyttning från andra kommuner eller län 2020

1. Norrtälje: 1 130 personer
2. Uppsala: 1 021 personer
3. Österåker: 905 personer
4. Västerås: 805 personer
5. Enköping: 762 personer
6. Helsingborg: 701 personer
7. Linköping: 660 personer
8. Järfälla: 654 personer
9. Nacka: 651 personer
10. Strängnäs: 636 personer
Källa: SCB

Så många bor det i en mellanstor stad
Befolkning kommun: 20 000–49 999
Befolkning stad/tätort: 15 000–37 499
Källa: SKL, 2015