Under anonymitetens slöja hittar Rasmus Wærn en arkitekt som under fyra decennier var lika framgångsrik som han nu är bortglömd. I stället för att göra sig ett namn skapade Gustaf Lettström gångbar vardagsarkitektur som lever vidare.

Förmodligen har du sett något av dem. Gustaf Lettströms hus finns överallt, men drar inte blicken till sig. Han ritade hus så fullständigt fria från åthävor att de i dag skulle kunna misstas för självutplånande. Men också en saklig fasad kan rymma ett stort mått av motstånd. Det krävs en särskild form av envishet för att inte låta sig lockas till krumsprång.

Gustaf Lettström hann jobba både på KF:s arkitektkontor, 1930-talets inflytelserika praktikplats för många i hans generation, och på Djurgårdskommissionen innan han som 22-åring startade sitt eget kontor direkt efter examen från Teknis. Karriären började med tävlingar, idrottsanläggningar och villor. Snart följdes de också av andra bostäder, även om de inte publicerades i samma utsträckning som på de stora arbetsplatserna. Efter kriget tog de tunga uppdragen för näringslivet allt större plats. Då hade han också hunnit engagera sig i återuppbyggnaden av Europa, framför allt av Warszawa, vilket ledde till långa band med Polen. Det fanns ofta polska arkitekter på hans kontor.

Lettström skojade inte till det. Hans arkitektur var strukturer, måttkedjor och flöden, men också alltid proportioner, precision och material. Som den tennisspelare han var visste han värdet av att inte överge ett vinnande spel. Metodiken gav inte bara utdelning i form av robusta hus utan även av en imponerande mängd. När verksamheten var som störst sysselsatte han över 150 medarbetare på kontoren i Stockholm, Sundsvall, Eskilstuna, Göteborg och Zürich. 1977 sålde han det hela till FFNS men fortsatte att arbeta till 1988, då han 75 år gammal gick i pension. Han föddes alltså 1913.

Trots att husen både var många och framträdande – tänk på Näringslivets hus i Stockholm eller Jönköpings museum, till exempel – hörde inte Gustaf Lettström till de arkitekter som blev allmänt kända. Han var visserligen inte opublicerad. Byggmästaren visade under 1950- och 60-talen ett dussin av hans hus, och han skrev själv flera artiklar. Flera handlade typiskt nog om olika mallade produkter som trailers och standardmöbler, men han skrev också om hjärtefrågor, såsom Polen och racketsport. Men till översiktsverken tog han sig inte. Jag pratade med honom i telefon i början av 1990-talet inför en tilltänkt artikel i Nationalencyklopedin. Idén var redaktionens, men den valde till slut ändå att inte ge honom en egen artikel. Det var säkert rimligt. Då.

Gustaf Lettström var mittfåran i en tid då de mer virvlande sidoströmmarna drog till sig intresset. Det stora flödet, det som varken tänjer gränser eller försöker definiera alternativ, vinner sällan priser. Frånvaron av berömmelse hindrade dock inte beställarna från att ringa. Tennisen och familjens gamla band till näringslivet gjorde att han fanns i många beslutsfattares telefonböcker. Såväl pappa som farbror hade haft tunga poster i Handelsbanken och farfar var en gång direktör för SEB. När direktör Kempe ringde väntade förmodligen ett uppdrag för SCA, var direktör Wethje på tråden gällde det kanske planeringen av brukssamhället Stora Vika, där Skånska Cement skapade stoffet till det nya Stockholm.

Stora Vika byggdes 1946–50 för att förse landets mest expansiva region med cement som kunde distribueras i lösvikt till mottagningsanläggningen i Lövholmen. Delar av denna, nyligen nedlagda, hamn ritades av Lettström, liksom produktionsanläggningen mellan Södertälje och Nynäshamn. Det största arkitektarbetet var dock att forma det samhälle som byggdes väster om fabriken. Rök och framför allt damm från krossverk och roterugnar gjorde att bostäderna inte fick byggas i lä. Söderslänten ned mot Fållnäsviken bjöd också på fina förutsättningar för de radhus, kedjehus, villor och flerbostadshus som byggdes här. Naturligtvis av Skånska Cements egen byggprodukt, Siporex, som Lettström fortsatte att använda i olika typhus. Som mest bodde 700 personer här.

Betongfabriken är nu bara ett öde skal, men bostäderna är fortfarande populära. Nya vägar har gjort att de i  dag hamnat inom Storstockholm. Baskvaliteterna är uppenbara, liksom frånvaron av all slags arkitektonisk vitsighet. I en tid då arkitektur till stor del definieras som de stora effekternas arena kan Gustaf Lettströms sökande efter basvaran verka förbryllande. Saknar husen twist på grund av att förmågan saknades, eller var det ett ställningstagande?

Förmodligen handlade det om en kombination. Att lämna ett personligt avtryck intresserade honom inte. Landskapsarkitekten Ulla Bodorff hade samma attityd. Planeringen tar vara på landskapet (”största möjliga variation har eftersträvats”) och bostäderna på kvadratmeterna. Arkitektur var problemlösning. Att hålla sig med andra principer än optimeringens var närmast oansvarigt. Det var med denna sakliga attityd han engagerade sig i den omfattande smalhusutredning som Stockholms stads byggnadsnämnd genomförde 1943–47. Bakgrunden var att staden vid denna tid inte tillät bredare hus än tio meter. Cirka tvåtusen planer bearbetades och analyserades och över sexhundra nya planer skissades upp för att förstå hur man skulle kunna åstadkomma bästa tänkbara strategi för framtiden. Resultatet presenterades i en flera hundra sidor lång rapport och med en 26-sidig sammanfattning i Byggmästaren.

Bostadskostnaderna var i fokus då som nu, och den omfattande utredningen tillkom för att komma med olika förslag på hur de kunde minska. Lettström ville komma bort från de regelverk som hindrade duktiga arkitekter från att göra sitt bästa. Med stöd i planer från bland annat Ancker-Gate-Lindegren, Backström och Reinius samt Weijke och Ödeen visade han att också elva meter tjocka hus gav utmärkta bostäder, samtidigt som merkostnaden var försumbar. Den största besparingen vore om trapphusen kunde betjäna tre lägenheter per våningsplan, men lamellhusnormen gjorde att detta ansågs kräva en enkelsidig bostad. (Stjärnhuset var ännu ett marginalfenomen som inte riktigt fick plats i planeringen.) Bostäder som inte var genomluftningsbara var inget alternativ, varför kostnaderna i stället fick hanteras med exempelvis uthyrningsrum. Så var också ett av tre rum i lägenheterna i Stora Vikas hyreshus möjligt att använda som uthyrningsrum. Det var inte bara familjer som lockades till cementfabriken, utan också ungkarlar.

Smalhusutredningen och debatten som följde visar på vilka kvaliteter som prioriterades i fyrtiotalets bostadsplanering. När allt sattes i fråga var det framför allt dagsljuset som överlevde. Att öka från tre till fyra våningar utan hiss sågs som tänkbart, likaså att sänka rumshöjden från 2,70 till 2,50, medan ljusa badrum och trapphus ännu hölls för mer oantastliga värden.

En del av kontorets kvarlämnade ritningar, bilder och utredningar finns på Arkdes. Förteckningen har över tusen poster. Många kom naturligtvis inte till utförande, men bakom ett enskilt nummer kan också stora projekt som Eskilstuna bibliotek dölja sig. Åtskilliga projekt, inte minst de på Lanzarote och Mallorca, finns över huvud taget inte i arkivet. Det gör att uppgiften om 3 650 genomförda projekt faktiskt skulle kunna ha fog för sig.

SKF:s huvudkontor i Göteborg, HK3, är ett ovanligt stort och framträdande hus, men också typiskt. Det invigdes den 25 september 1967. SKF är nu på väg att lämna huset, men byggnaden kommer fortsatt att vara ett monument över en epok i svensk industrihistoria. När HK3 invigdes hade Göteborgsverken just nått upp i en miljard lager om året. I år har all tillverkning lämnat både staden och landet.

Det vilar en självklar värdighet över det höga huset. Så formulerades det också redan i invigningstalet att dess arkitektur utmärks mer av ”gedigen kvalitet och estetisk måttfullhet än av flärd och fåfänglighet”. Dess maskinmässiga uppbyggnad rimmade naturligtvis med bilden av industriföretagets precision men också med den form av anseende som kom med ett stort och synligt huvudkontor.

Det är lätt att se HK3 som ett eko av Arne Jacobsens sex år äldre Hotel Royal i Köpenhamn. Proportioneringen och skärpan går igen, liksom noggrannheten. HK3 projekterades i samarbete med Göteborgsföretaget F O Peterson & söner. Bygget av det 16 våningar höga huset styrdes i detalj av drygt 800 blyertsritningar, företrädesvis i skala 1:1. Ingenting lämnades åt slumpen eller åt generaliseringar som ”eller likvärdigt”. Glasyrens tjocklek på fasadens klinkerplattor definierades med en ritning i skala 10:1.

Gustaf Lettströms metod var systematikens. Att arkitekturen vaskades fram genom tabeller och sammanställningar, som med den än i dag läsvärda genomgången av ljus i konsthallar, hindrade honom inte från att inse skönhetens betydelse. Men Lettström var framför allt saklighetens apostel. Han var mer förtjust i att avhjälpa de problem som dagsljuset kan skapa i museer och idrottshallar än att fånga och modellera dess flyktiga väsen. Hans rationella planekonomi var inte okontroversiell. De hus han ritade för ett bostadsområde i Täby sågades av arkitekten Mårten Larsson: ”Jag undrar vad för elakt spratt husmödrarna spelat sina familjer för att tvingas in i dessa illa planerade och på tok för små köksskvättar”, skrev han i Byggmästaren 1957. Den gången gick han inte i svaromål. Husen byggdes ändå. Ungdomens debattlust verkade klinga av i takt med att uppdragen blev fler och större.

Gustaf Lettström var inte den ende som ritade diskreta men effektiva kontor, hyreshus, badmintonhallar, radhusområden, fritidshus, fabriker och restaureringar åt det växande välfärdssamhället. Att han förmodligen saknar motstycke i produktionens omfattning är en sak. Men generaliteten i hans bakgrundsarkitektur är mer intressant. Å ena sidan har den gjort husen lätta att anpassa. Å andra sidan har den gjort dem lätta att förvanska. HK3 är förmodligen hans mest välbevarade hus i dag. Sporthallen i Eskilstuna från 1956, där Beatles spelade 1963, revs 2017 för Mälardalens högskolas nya hus. S:t Erikshallen vid Kungliga Tennishallen är också riven, och SIF-huset på Linnégatan i Stockholm är kraftigt ombyggt. Det museum i Jönköping han ritade tillsammans med Mats Linnman reducerades till en tjänare när Nyréns tillbyggnad öppnade 1992.

Det konstlösa var en orsak till att Gustaf Lettström aldrig fick samma berömmelse som generationskamraterna Léonie Geisendorf, Ralph Erskine eller Carl Nyrén. Till viss del var det en fråga om läggning och fallenhet. Att skapa det unika som stod ut från massan låg inte för honom. Han var fullt upptagen med att planera det som skulle fungera överallt och alltid.