Kanske är kulturens största problem att vi tar den för given. Som bransch betraktar vi gärna kulturen som en särskild plats där utövare som älskar det de gör finner en publik som möter upp med lika stor passion. Nästan alla offentligt finansierade kulturbyggnader beskrivs som ”mötesplatser”, oreflekterat positivt innan vi befann oss i en pandemi, nu en hjärtskärande påminnelse om vad som faktiskt var oss givet. Nu vittnar många om orimligheten i att kulturen drabbats likt alla branscher, men till skillnad från andra väntas tiga och lida, medan andra får besked och klistermärken på golvet för att verksamhet ska kunna pågå så smittfritt som möjligt. Kan vi ta för givet att konserthallen inte blivit ett bygg­­­­varu­­hus och teatern blivit ett casino när vi kommer ut på andra sidan pandemin?

Men framför allt är det i dag en särskild orientering i rummet som saknas, som nu endast kan upplevas i liten skala, i en soffa eller i ett klassrum. Att i samma rum rikta blickarna mot en föreläsare, en komiker, ett drama, dans, ett band – är det den riktningen som utgör smittorisk på en utomhusteater, men inte på en uteservering? Människors riktade uppmärksamhet har alltid varit hårdvaluta, men den har alltmer fått nacken att krökas mot skärmen, där ”mötet” inte låter oss utöva vår skicklighet i att uppfatta kroppsspråk och tonfall som gör att vi inte snubblar och faller varann i talet. Där vi avstår från att skoja, eftersom timingen inte går att överföra till huvuden i sex rutor inramade av undertak, halva tavlor, motljus.

Med temat kulturskaparna menar vi de byggnader, arkitekter, verksamheter och aktörer som möter människors behov av att samlas och bearbeta den gemensamma berättelsen om ett förändrat samhälle. Till skillnad från nordiska huvudstäder där märkesbyggnader uppförts under det senaste årtiondet, har det på svensk mark satsas på mindre kulturhus med många funktioner i mellanstora städer. I stället för kontroversiella nybyggen renoveras och uppdateras våra gamla kulturbyggnader, som Kulturhuset och Nationalmuseum. Samtidigt har vi också sett en utträngning av städernas mindre scener och kulturskapare, som klagas bort och hamnar på allt större avstånd från stadskärnorna. Är fler, mindre och mer lokala kulturanläggningar en mer framtidsinriktad form?

Kulturens byggnader är viktiga just för att de befäster löftet om kultur, att de rymmer vår förväntan om det kulturella mötet. En protest i eldskrift för kulturens villkor genomfördes den 11 augusti i London. Royal Festival Hall, Tate Modern, London Eye och National Theatre var några av de institutioner som badade i röd fasadbelysning under ”Red Alert Day”. Det är inte bara den svenska politiken som tagit just kulturens överlevnadsförmåga för given under coronapandemin. Hur ska det gå? Den relevanta frågan ställs av Per Ahrbom på sidan 46, där han beskriver tankarna då Celsings kontor 1968 ställdes inför att baka ihop Kulturhuset med ett tillfälligt Riksdagshus. Kanske borde kulturen och politiken återigen dela rum? Kulturen vet som bekant ett och annat om samhällsförändring, spridning, och att föra ett arv från kropp till kropp.