Viktiga offentliga rum får ta smällen när förtätning förordas i Östersund. Kommunen tycks ha glömt för vilka den planerar staden, skriver Olle Björkebaum, arkitekturstuderande på KTH.

Som student på KTH Arkitektur har jag på distans följt stadsbyggnadsutvecklingen i min hemstad Östersund. Det är en mycket beklämmande sådan, där kommunens förmåga att företräda sina medborgare brister. Viktiga offentliga rum får ta ordentliga smällar i planeringen när förtätning och höga exploateringstal förordas på stadsbyggnadskontoret. Östersunds kommun tycks ha glömt för vilka de planerar staden. 

Två uttalanden från ledande tjänstemän i kommunen ligger till grund för min kritik. Det ena kommer från mark- och exploateringschefen Bengt Gryckdal, som i en intervju i Östersunds-Posten i somras försvarade den aggressiva exploateringen i det planerade bostadsområdet Storsjö strand. Området ligger som namnet antyder vid Storsjöns strand, och ska fullt utbyggt sträcka sig långt över en kilometer och ansluta till stadens centrum. Den täta och höga kvartersstaden är tänkt att placeras framför en befintlig publik park samt Lars Israel Wahlmans magnifika kyrka och därigenom påtagligt skada den slående sjö- och fjällutsikt som nu tillhör medborgarna. Att sänka våningshöjderna på de få kvarter som ligger nedanför parken, och därigenom lösa problemet, är inget som kommunen är intresserad av. I intervjun säger Bengt Gryckdal nämligen följande: ”Ur min synvinkel är det lätt. Ju mer, desto bättre. Jag har inga problem att driva den linjen. Någon måste göra det. Och det handlar inte bara om exploateringsekonomi. En annan aspekt är byggekonomin. Ett underjordiskt garage kostar lika mycket att bygga om man så har tre eller fem våningar. Går inte byggekonomin ihop får vi inget sålt och inget blir byggt.”

Detta är en häpnadsväckande och provocerande kommentar från en av kommunens högsta tjänstemän. Att snabbt räkna hem kommunens investering samt att tillfredsställa exploatörernas kortsiktiga vinstjakt tycks vara viktigare än att utveckla Östersund på stadens egna premisser. 

Det andra uttalandet kommer från kommunchefen Anders Wennerberg, stadsarkitekten Maria Boberg samt förvaltningschefen Kjell Svanberg. I december beskrev de i en gemensam insändare i Östersunds-Posten hur de tillsammans med sina kollegor och kommunens politiker arbetar för en ”positiv” stadsutveckling. Här radas det upp sifferuppgifter om hur många nya lägenheter, villor och radhus det har byggts. Däremot har författarna utelämnat ord som ”arkitektur” och ”kvalitet” från artikeln, vilket är förståeligt, då de nya områdena i Östersund till stora delar består av likriktad och kontextlös prefab-bebyggelse med höga hyror. Vidare argumenterar artikelförfattarna: ”En förändring av den byggda miljön innebär positiva effekter för vissa, och negativa för andra. Det är ett faktum som aldrig går att komma runt.” Däremot beskrivs inte vilka som främst får ta del av de positiva effekterna och vilka som kan tänkas bli drabbade av de negativa.

Medborgarna förlorade det klassiska rekreationsområdet Odenvallen när kommunen sålde ut marken till Skanska och deras standardiserade BoKlok-koncept. Kommunen har också givit fastighetsjätten Diös fritt spelrum att exploatera det centrala Gustav III:s torg, varpå medborgarna för evigt går miste om torget som publik plats mitt i staden. Och att sälja av marken vid Storsjö strand, som jag beskrivit ovan, tycks väga tyngre än att bevara det offentliga rum som med sin utsikt sträcker sig från Wahlmans kyrka till den jämtländska fjällvärlden.

Jag förblir skeptisk mot kommunens arbete med stadsbyggnad så länge kvantitet och kortsiktiga ekonomiska resonemang väger tyngre än kvalitet och långsiktighet. Östersunds kommuns tjänstemän och politiker borde snarast börja fundera på för vilka de planerar staden, samt vilka ekonomiskt omätbara värden som riskeras av deras beslut.