Släpp in filosoferna!
Vår tids ständigt uppkopplade människa har inte slutat att längta efter småskalighet och gemenskap, skriver Julia Svensson.
Att släppa in en filosof i stadsplaneringsdiskussionen är tänkvärt. Filosofen Jonna Bornemark, som skrivit boken Det omätbaras renässans – en uppgörelse med pedanternas världsherravälde, var gäst på KTH:s Centre for the Future of Places häromveckan. Hon diskuterade arvet efter journalisten Jane Jacobs (1916– 2006) apropå den nya boken Samhällsbyggandets mysterium (red. Jesper Meijling och Tigran Haas).
Bornemark talade om hur moderniteten, och dess vurm för ordning, har separerat intellectus från ratio. Med andra ord, det som är exakt matematiskt uträknat värderas i dag högre än intellektuell verksamhet, som ju till sin natur är mångfacetterad och stökig.
En av Jane Jacobs bedrifter var att stoppa den motorväg som i modern anda skulle dras genom nedre Manhattan. För att göra detta propagerade hon för den småskaliga innerstaden. I en arbetarstadsdel på Manhattan under 1950-talet uppstod, då det inte fanns så många bilar men väl hemmafruar och familjedrivna butiker, ett tryggt och småskaligt stadsliv. Där man utan tvekan kunde släppa ut sitt barn; grannarna höll koll.
Det är anmärkningsvärt att många ännu hänger fast vid Jane Jacobs bild av stadsliv för att motivera en viss typ av planering i våra städer. Städerna och dess befolkning har förändrats i grunden sedan boken Den amerikanska storstadens uppgång och fall. På den tiden var stadslivets fiende motorvägsbyggen. I dag är det höga hyror och priser som bara släpper in vissa människor och verksamheter.
Den trygga gemenskap Jacobs beskriver, trottoarbaletten, uppstår i princip aldrig på en stadsgata; du kan inte släppa ut ditt barn i förvissning om att 20-åringen i kassan på Seven Eleven ska se efter det.
I dag räknar man med att 1800-talets rutnätsstad med täta kvarter och lokaler i bottenvåningarna, ska ge en lyckad utkomst var den än rullas ut. Problemet är att själva angreppssättet är modernistiskt: man vill hitta en enda formel som garanterar ordning, folkliv och attraktivitet, samt vinst för kommuner och byggbolag.
Vår tids ständigt uppkopplade människa har inte slutat att längta efter den småskalighet och gemenskap som var central för Jane Jacobs.
Men går det ens att skapa ett enda svar på den förmoderna småskaligheten i en så modernistisk och storskalig tid som vår?
Kanske skulle vi komma närmare om intellectus oftare släpptes in i stadsutvecklingen. Om man, i stället för att använda en mall, diskuterade varje plats utifrån dess specifika förutsättningar.