Att stadsodlingar fyller en viktig funktion visar inte minst erfarenheter från de båda världskrigen. Om krisen eller kriget kommer kan parker bidra till ett mindre sårbart samhälle, skriver landskapsarkitekten Desiree Johansson.

För ett par somrar sedan läste jag några böcker om trädgårdars betydelse under katastrofer, men det var först i somras som texterna kändes riktigt aktuella. Torka, bränder och brist på foder är en realitet och detta kan i framtiden vara det normala. Då kan parkerna komma att spela en viktig roll för att minska ett samhälles sårbarhet. Stadsodling kan till exempel bidra till livsmedelsförsörjningen. Den har också en viktig pedagogisk funktion och grönskans betydelse för själsligt läkande kan inte underskattas.

Att privat och offentlig stadsodling är viktig visar erfarenheter från båda världskrigen, när hushållstäppan, den egna grisen och kaninuppfödning gav tillskott till matförsörjningen i tätorterna. Under första världskriget uppläts mark för potatisodling i utkanten av många av Sveriges städer. För att få ordning på odlarna – många misskötte sina täppor – startades koloniträdgårdsföreningar.

Men även vissa parker odlades upp. I Humlegården fanns potatisodling och på Karlaplan odlades kål. Ett gammalt foto visar att det var lika stiligt som blomsterplanteringar.

I de krigförande länderna var stadsodlingen ännu viktigare. I USA startades under andra världskriget en stor kampanj med namnet Victory Gardens. Eleanor Roosevelt lät odla grönsaker i Vita husets trädgård. Detta var ingen ny idé. Redan under första världskriget betades trädgården av får – ett sätt att spara arbetskraft och få gratis gödsling. Det var också bra symbolik i syfte att stärka nationalistiska känslor – budskapet var att alla måste hjälpas åt, även de finaste trädgårdar kan användas för nyttoändamål.

I Storbritannien ägnade man sig än mer åt digging for victory. Odlingar i egna trädgårdar, i parker och på överblivna ytor uppmuntrades. Större ytor som idrottsplaner och golfbanor efterfrågades för mer rationellt jordbruk och bete. Ä.ven här odlades platser med stor symbolik, som Hyde Park, Buckingham Palace och Windsor Castle.

Det som uppenbarades när en bred allmänhet började odla var att kunskaperna var bristande. Det är inte helt lätt att dra upp sin egen potatis, man måste veta hur den planteras, när den ska kupas och om den ska vattnas. Det behövs redskap och gödsel. Vi stadsbor kan normalt inte sådant och här har stadsodling en viktig pedagogisk funktion. Vi kan inte överleva på basilika och tomater men vi kan lära oss något.

Odlingar förekom också i mer extrema miljöer. I de ghetton som avsattes för den judiska befolkningen i Polen under andra världskriget var det stor matbrist och ytterst miserabla förhållanden. Här tog man tillvara alla möjligheter att odla mat, men det var brist på allt – ytor, plantor, gödsel, vatten. Odlingarna kunde endast hjälpa på marginalen och många dog av svält. Men grönskan saknades även på andra sätt. Gränserna för ghettot i Warszawa drogs så att parkerna hamnade utanför. En av fångarna uttryckte det så att det enda vackra fanns rakt uppåt, där himlen i bästa fall var blå. Träd, blommor, gräsmattor – allt vackert togs från fångarna. Det berättas att de som bodde innanför gränsen gick upp på taken för att skåda ut över de omgivande parkerna, kanske gav detta en koppling till normaliteten och hopp om ett liv utanför. I ghettots barnhem tecknade lärarna blommor, skogar, frukter och djur för barnen, eftersom vissa av dem aldrig hade sett några sådana. Och kanske för att förmedla det som grönskan representerar – liv, hopp och skönhet.

Så vad ska vi ha våra parker till om krisen eller kriget kommer? Svaret är att vi förmodligen inte vet exakt. Men vi vet att vi behöver dem.