Evigheten som avskrivningstid
Det är lovande att Svenska kyrkan med Lunds domkyrka nu går in som aktör i samhällsbyggandet, skriver Julia Svensson.
De senaste åren har vi sett en rad exempel på ambitiös arkitektur i kyrkans regi. Årsta kyrka, Skogskyrkogårdens nya krematorium och Domkyrkoforum i Lund är alla mindre byggnader, som är platsspecifika och håller hög estetisk nivå.
I Arkitektur 4/2018 presenterar vi ytterligare två projekt i den här genren, Göteborgs krematorium av Erséus och Sundbybergs kyrkogårdspaviljong av Wingårdhs.
Två kyrkobyggnader som är byggda för sitt ändamål och tänkta att hålla under lång tid framåt.
Kyrkans byggnader har oftast en tidshorisont som sträcker sig längre än politiska mandatperioder och köpares kvalitetsgarantier. Därför är det lovande att en Svenska kyrkan nu också i större skala går in som aktör i stadsbyggandet.
I stadsdelen Brunnshög i nordöstra Lund äger Lunds domkyrka mark som ska exploateras. Antagligen är det rådande värderingar inom samhällsbyggnad som får Lunds domkyrka att för första gången ta en aktiv roll när den egna marken används.
För när man ska göra sitt avtryck i Brunnshög utgår man från Domkyrkans tidsperspektiv. Domkyrkan har stått i 900 år – och man väljer att tänka 1000 år framåt. Evigheten som avskrivningstid alltså. Genom projektet Råängen, där bland andra kommunen, region Skåne, White Arkitekter och en rad konstnärer är involverade, vill man genom ett konst- och arkitekturprogram förändra synen på stadsplanering och skapa en hållbar stadsdel. Det 450 hektar stora området, som beräknas stå klart 2050, kommer att innehålla 6 000 nya bostäder, 600 000 kvm arbetsyta, en ny park och ett forskningscentrum.
Kyrkans visioner och värdegrund bryter av mot den krassa marknadsretorikens dominans. Den är en motrörelse, som även Stadsmissionen och Frälsningarmén är en del av – medmänsklighet istället för vinstmaximering. Man talar om att prata innan man planerar. Harmoni med naturen. Vackra offentliga platser som föder stolthet och engagemang. Gästfrihet.
Det ska bli spännande att se Råängen ta form. Ty alltför sällan hörs byggherrar och arkitekter ställa frågan: ”hur kan stadsutvecklingsprocess förvalta nattvardens radikala idé: ett bröd och en mänsklighet?” En fläkt av hopp i en värld av pr-cynism.