Fès börjar med vatten. Floden Oued Fès, rinner från Sais slätten och samlar här ihop flera olika strömmar. Floden delar upp sig i sex grenar, ett delta som nu ligger under gatorna. På en karta från 1933 ser man dessa dolda vattendrag och hur de format staden, inte olikt hur tunnelbane- eller spårvägslinjer formar städer. Stadens växer längs med dem, formas av dem. Ett de smala gatornas deltalandskap där det är lätt att gå vilse.

Fès är ett komplicerat stadslandskap, en stad som egentligen består av fyra städer. Medinan är delad i två, den arabiska och den andalusiska. Utanför Medinan finns Fés Jedid, den sägenomspunna Marinid-släktens nya stad som började byggas på 1200-talet. När fransmännen kom etablerade också de en ny stad, La Ville Nouvelle.

Vi vandrar mellan murar, i en stad med 9000 gator varav 3000 är återvändsgränder. I en stad som begåvats med många rikedomar – vatten, kalksten, bördig jord och många gamla andliga och kulturella institutioner, men som idag odlar en lätt besvikelse över skuggan som staden hamnade i under 1900-talet.

Fès är den här islamska-arabiska kulturens urbana hjärta, dess långa berättelse om hur man byggde städer. Man kallar sig ”den andliga huvudstaden”. En flykt in i idévärlden. Som att någon sorts 1900-tals funktionalism och banalisering av stadskulturer har placerat den på en perifer plats. När man i själva verket, i alla fall om man är en äkta Fassi – som de ursprungliga fés-familjerna kallas – vet att man befinner sig i mitten.