Fasaden är en byggnads mest sociala sida, det är via den som den kommunicerar med sin omvärld och bidrar till stadsbilden. Här möts krafterna inifrån och utifrån, som Claes Caldenby skriver i sin kommentar till Putsegården (What! Arkitektur) där ett traditionellt trähus i Lundby kyrkby fått en uttrycksfull tillbyggnad klädd med röd plåt.

De flesta städer är idag redan byggda och fasaden är ett viktigt verktyg då en ny byggnad infogas i en äldre miljö.

Med fasader skapas stadens årsringar. Alingsås tingsrätt av Tengbom har helt klätts i zinkplåt, vår tids sätt att matcha hantverket i den befintliga äldre byggnadens tegelfasad, en nivå som idag inte går att åstadkomma med vanlig byggekonomi.

Länge har också fasaden varit symbol för klimatanpassat byggande. Men, som Rasmus Wærn skriver om KTH:s nya Hållbarhetshus i tegel: ”det är lyckligtvis inte längre nödvändigt att dramatisera sitt miljöengagemang med lågpresterande solceller över hela fasaden.”

I ett reportage spanar Ylva Frid efter framtidens fasader – och ser klimatengagemanget få ett annat uttryck, bland annat i ett försök att omvandla plastavfall till byggmaterial. Samt att den tekniska utvecklingen med robotar gör att vi närmar oss en situation där kostnaden för arbetskraft snart liknar den då man uppförde gotiska katedraler och att ornamentik på så vis blir möjlig igen.

Fasadarkitekturen var, under sin nästan tusenåriga historia, skriver Johan Mårtelius, ett sätt att uttrycka byggnadens invärtes förhållanden. Kritiken mot modernismen kunde handla om att en repetitiv, variationsfattig fasad tydde på motsvarande egenskaper hos byggnaden i övrigt. Ett tankesätt som ännu lever kvar. Som Frida Grahn konstaterar, när hon tar tempen på den samtida europeiska fasadarkitekturen: Allt tycks vara tillåtet, utom tomhet, tystnad och abstraktion.

Av rädsla för att framstå som tomma eller ytliga vill vår tids byggnader alla berätta en historia.