En gräsplätt, lite grönska, några parkbänkar. Ibland behöver det inte vara mer komplicerat än så för att man ska fästa sig vid en plats. Men det är klart, Cornelisparken har ett ess i rockärmen. Utsikten över Stockholms inlopp är svårslagbar.

Parken, som döptes efter trubaduren Cornelis Vreeswijk så sent som 2000, är belägen i en egen liten ficka av Södermalm. Hit kommer man via Albert Engströms trappor, där Renstiernas gata övergår i Katarinavägen. Om man inte föredrar att göra entré via kulturhusen på Mäster Mikaels gata, uppkallad efter en bödel som själv blev avrättad någon gång på 1600-talet. Vilket i sig skulle kunnat vara ett ämne för en låt av Cornelis Vreeswijk.

Det här är en av de gröna fickor som bidrar till att Stockholm är den stad i Europa dit flest människor vill flytta just nu. Parkbänkarna är luggslitna. Det växer ogräs i rabatterna. På marken är det fullt av fimpar. Ändå är det den perfekta platsen för reflektion, inte minst kring den växande stad som breder ut sig framför en. Där är byggkranarna vid Brunkebergstorg, där är byggkranarna på Norrmalm, där är Djurgårdsfärjan på väg till Gröna Lund.

Här reser jag både i tanke, tid och rum. Jag är långt borta. Trots att jag faktiskt ser ända hem.

Adress: Cornelisparken, Södermalm, Stockholm