Åkeshovs sim- och idrottshall från 1959 öppnades igen efter renovering 2018, med en av Sapphos döttrar återskapad väggmålning av Lasse Andréasson. Foto: Liljewall

Simhallen speglar samhället

Många av folkhemmets simhallar står i dag inför renovering. Veronica Hejdelind synar valet mellan rivning och renovering och efterlyser badhuset som möter dagens behov av gemenskapande rum.

Ett under i vårt badokunniga och badsnåla land. Så beskrivs Eskils­­tuna badhus av en hurtig speakerröst i en journalfilm från 1930-talet. 

Det var i januari 1933 som staden invigde sitt nya badhus, en modern anläggning i stram funktionalism signerad Paul Hedqvist. Förutom en 33 gånger 12 meter stor tävlingsbassäng, ett sju meter högt hopptorn och en läktare med plats för 500 åskådare rymde anläggningen också bastubad, karbad och solbad. Det var då Sveriges största varmbadhus och ryktet om detta badunder till byggnad nådde långt utanför Sveriges gränser. 

Efter femtio år, 1985, byggdes badet ut med Sveriges första äventyrsbad med vågmaskin och bytte namn till Vatten­­­­­palatset. 2016 beslutade man att badet var uttjänt. Paul Hedqvists bassängrum var då kulturminnesmärkt. Det byggdes om till läsesal och införlivades i Campus Mälardalens bibliotek, resten av anläggningen revs. Samma år invigdes Eskilstunas nya simanläggning, Munktell­badet, med 50-metersbassäng, familjebad, gym och relaxavdelning ritad av Liljewall arkitekter och placerad på en före detta industritomt. Medierna rapporterade även från den invigningen, då nämns dock inget badunder, fokus ligger i stället på energikonsumtion, storleken och kostnaden på 340 miljoner kronor.

Historien om Eskilstunas olika badhus speglar på många sätt Sveriges simhallshistoria. Paul Hedqvists bad­­­anläggning, med sitt fokus på simidrott, pekade ut riktningen för efterkrigstidens simhallar. Krav på ökad simkunnighet, medborgarnas behov av motion och utvecklingen av de svenska simföreningarnas verksamhet var några av argumenten som drev på byggandet och snart fanns det en simhall i nästan varje svensk kommun. På 1980-talet slog äventyrsbaden igenom och flera kommuner började lansera sina bad som en del av besöksnäringen. Eskilstuna valde en slogan som är talande för tidsandan: ”Varför åka till Mallorca när man kan bada på Vattenpalatset?” I dag finns det runt 450 simanläggningar i Sverige. De flesta av dem byggdes mellan 1950 och 1970. De är nu hårt slitna och dåligt tillgänglighetsanpassade, de har föråldrade teknikanläggningar och är dyra i drift. I valet mellan att renovera och att bygga nytt gör de flesta kommuner som Eskilstuna, vilket resulterat i en våg av simhallsrivningar runtom i landet. 

Växjö simhall, ritad av Åke E Lindqvist 1970, hotas av rivning samtidigt som en aktionsgrupp förespråkar renovering. Foto: Lena Gunnarsson/Smålandsposten

Arkitekturhistorikern Martin Rörby har engagerat sig i bevarandet av rivningshotade Växjö simhall, ritad av Åke E Lindqvist och invigd 1971. Han menar att det är viktigt att vi hittar en bra balans mellan rivning och renovering, gör vi inte det riskerar stora kulturhistoriska värden att gå förlorade. De simhallar som byggdes under folkhemsåren vittnar om den höga ambitionsnivå som samhället då hade för sina offentliga byggnader. Baden var karaktärsbyggnader som – precis som tidens skolor, idrottsanläggningar och medborgarhus – gavs en egen dignitet. 

Perioden gav oss en räcka av väldigt stiliga badhus, friliggande, ofta centralt placerade märkesbyggnader. Många är resultatet av tävlingar. När de rivs riskerar vi att tappa viktiga arkitektoniska uttryck för folkhemsbygget, säger Rörby.

Efterkrigstidens simhallar placerades ofta i natur­­sköna lägen och arkitekterna arbetade med stora öppna glaspartier i syfte att skapa kontakt med den omgivande naturen – gränsen mellan inne och ute skulle vara flytande. Det gav väldigt vackra bassängrum. Omsorgen om de kringliggande ytorna – som entrén, omklädningsrummen, kaféet – var stor, liksom känslan för detaljer. 

Det visar på en god förståelse för badets sociala funktion, menar Rörby, och pekar på att denna ”andra generationens” svenska badhus ofta ersatte sekelskiftets badhus, som vid tiden ansågs för små och omoderna. Under den här perioden revs många av dessa – och samma historia upprepas nu. Men hur ska vi förhålla oss i dag till valet mellan rivning och renovering?

Innan man ropar ”Rivning!” bör man med kreativ vilja under­­­söka om det verkligen inte går att sätta byggnaden i stånd för ett fortsatt liv som badhus. Och om det visar sig omöjligt bör man på allvar fundera över vad byggnaden i så fall kan användas till i stället. Här kan införlivandet av Paul Hedqvists bassäng i Mälardalens högskolas bibliotek i Eskilstuna fungera som gott exempel, tycker Rörby.  

Valhallabadet i Göteborg av Nils Olsson, som vann en olympisk bronsmedalj i arkitektur 1948. Slutfört av Gustaf Samuelsson 1956. Foto: Arild Vågen

Självklart kan vi inte bevara alla men vissa av de anläggningar från tiden som nu hotas måste värnas. Att till exempel riva en simhall som Valhallabadet i Göteborg vore, enligt Rörby, inget mindre än en skandal. Anläggningen är unik med tidstypiska detaljer och utsmyckningar av mycket hög kvalitet. Det var inte för inte som arkitekten Nils Olsson år 1948 vann en olympisk medalj i arkitektur för badet, trots att det då inte ens var färdigbyggt, berättar Rörby. I Tivolibadet i Kristianstad har det gamla badet från 1950-talet rumsliga värden utöver det vanliga. Det ska nu rivas. Här tycker Rörby att man skulle behöva fundera ett varv på vad man kan använda byggnaden till i stället.

I jämförelse mellan den andra generationens sim­­­­halls­arkitektur och samtidens upplever Rörby att ambitions­nivån har sjunkit. Vår tids badhus är stora anlägg­ningar som, enligt honom, planeras utifrån stordriftsfördelar. De kräver stora tomter, vilket ofta placerar dem i externa, mer perifera lägen. Arkitekturen präglas, i Rörbys mening, i alltför hög grad av det rationella. Den är habil men saknar äldre tiders omsorg i organiseringen av kringytor och detaljer. Visionen om vilket samhälle arkitekturen ska bidra till att skapa är frånvarande. Det blir för opersonligt. Här har beställare och politiker ett jobb att göra, påpekar Rörby. 

Simhallen är en av de mest komplexa byggnads­­­typerna. Stora tekniska installationer ska fungera utan att synas i en offentlig byggnad som brukas av många olika målgrupper. Enorma volymer vatten och luft ska värmas, kylas, pumpas runt och renas samtidigt som ett stort antal människor, med olika behov och förutsättningar, ska kunna röra sig i anläggningen under olika tider på dygnet. Korrosion tär på byggnaden, som beroende på belastning och underhåll håller i ungefär 50 år. Efter det krävs omfattande renovering för att den ska ha ett fortsatt liv. 

För byggbranschen är simhallen en högriskprodukt. NCC är i dag den enda av de stora byggaktörerna som har badhus som ett eget affärsområde, en verksamhet som växte ur dotterbolaget Anjobyggs erfarenhet av att bygga vatten- och reningsverk. Sedan starten 2010 har NCC färdigställt 15 simanläggningar och ytterligare tio befinner sig nu i olika faser av projektering och produktion. 

Jonas Wågsell, affärsområdeschef på NCC Badhus, menar att styrkan i företagets koncept främst ligger i att det kan erbjuda beställarna samarbete med ett specialiserat, sammansvetsat team som följer med projektet genom hela processen. Teamet lägger mycket tid och kraft i projektstarten då politik, investeringsramar och tidplaner är i fokus. 

Enligt Wågsells erfarenhet behöver beställarna ofta anpassa sin ursprungliga önskelista på vad simhallen ska innehålla, då projekten nästan alltid blir för dyra. Det primära för kommunerna är att skapa en anläggning där skolor och andra grupper kan öva simkunnighet och erbjuda medborgarna möjlighet till motion. Standard är en 25-metersbassäng, en multibassäng, något för de allra minsta och rutschkana eller liknande för de äldre barnen. Man försöker också skapa en så flexibel byggnad som möjligt för att kunna bygga om och ut om förutsättningar och behov förändras i framtiden. 

En ny simhall innebär en stor investering för en kommun. Kostnaderna för en nyproducerad simhall ligger mellan 35 000 och 50 000 kronor per kvadratmeter. Sedan tillkommer driftskostnader, berättar Wågsell. 

Liljewall arkitekter ritar de flesta simhallar som NCC bygger. Sedan samarbetet med NCC Badhus startade, för tio år sedan, har Liljewall ritat ett tjugotal uppförda simhallar. Simhallar i Burlöv, Varberg, Falun och Timrå är på väg att färdigställas, samtidigt som projektering och tidiga skisskeden pågår för ytterligare ett antal. 

Calle Hellberg är uppdragsansvarig arkitekt på Liljewall arkitekter, som med denna volym på produktion kan betraktas som simhallsspecialister. För kontorets beställare är största möjliga flexibilitet högt prioriterat, berättar han. En simhall ska kunna användas på olika sätt över dygnet och nå besökargrupper som tidigare inte känt sig lockade. Liljewall arkitekter märker även av ett större fokus på välbefinnande, med spa-liknande miljöer jämte bassängerna. Samt en ökad efterfrågan på ett starkt arkitektoniskt uttryck. 

Liljewall arkitekter arbetade till exempel med renoveringen och utbyggnaden av Åkeshovs simhall i Stockholm, som stod klar 2018. Att inte fler kommuner väljer att renovera sina simhallar tror Hellberg beror även på andra faktorer än att det oftast blir dyrare.

En ny simhall kan skräddarsys utifrån vår tids krav på funktioner, tillgänglighet, inomhusklimat och energiförbrukning. Att renovera är mer komplicerat. Men ibland kan man vara ute efter något annat. Det kan finnas stora antikvariska värden i en befintlig simhall som gör att man ändå väljer att renovera, säger Hellberg.

GIH-badet hör till de varsamt renoverade simhallarna i Stockholm, ritat av Gunnar Wejke och Kjell Ödéen 1939 och byggt 1965. Foto: Lennart Johansson/Stockholms stad

I frågan om rivning eller renovering står Stockholms stad ut bland Sveriges kommuner. Här har rekord­­många simhallar renoverats under de senaste åren. Det blåklassade Forsgrénska badet i Medborgarhuset är något av ett flaggskepp, tätt följt av renovering och utbyggnad av Åke E Lindqvists vackra simhall i Åkeshov, renoveringen av GIH-badet och simhallen i Högdalen. Projekten har varit kostsamma, men finansborgarrådet Dennis Wedin menar att politikerna varit eniga om renoveringsbesluten och att de kulturhistoriska värdena har blivit en viktig gemensam utgångspunkt i det fortsatta arbetet med stadens simhallar. Andra anledningar till att man valt att renovera är att de simhallar som byggdes på 1950-, 60- och 70-talen i Stockholm är av hög kvalitet. De är också mycket väl placerade i stadsrummen. Vidare berättar Wedin att staden vet att de också är viktiga mötesplatser för de boende i de olika stadsdelarna. 

Vi har lärt oss mycket i de här processerna. Numera har vi till exempel alltid med en byggnadsantikvarie i hela byggprocessen. Vi vet också att när man väl börjar renovera vill man ofta passa på att åtgärda annat, vilket man bör ta höjd för i budgeten, säger Wedin.  

Stockholms stad räknar med att lägga totalt 1,7 miljarder kronor på renoveringar av Eriksdalsbadet, Vällingbybadet och Husbybadet och på ett nytt bad i Skarpnäck de kommande åren. I takt med att staden växer planerar man också för att bygga ett antal nya simhallar, berättar Wedin.

Stockholm är härmed en kommun där samtliga tre generationer av svensk badhusarkitektur kan upplevas. Från sekelskiftets Centralbadet och Sturebadet (som visserligen drivs av privata aktörer men som fortfarande fungerar som bad), folkhemsbyggets olika simhallar från 1930-talet fram till 1970-talet och vidare fram till dagens nyproduktion. Stockholms position är såklart unik, med 13 simhallar i drift inom kommunen, men staden visar att man kan välja renovering, och har nu erfarenheter som går att dela med sig av till andra. 

En genomsnittlig kommun beställer en ny simhall högst vart femtionde år, vilket innebär att de ofta saknar erfaren beställarkompetens på området. För att stödja sina medlemmar gav Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) år 2015 ut skriften Badhus – strategiska frågor och ställningstaganden. Nils-Olof Zethrin, expert på fritid och idrott på SKR, bevakar badhusfrågan utifrån sitt ansvarsområde.

Simhallen och biblioteket är de anläggningstyper som enligt flera undersökningar visat sig kunna ha en verkligt utjämnande social funktion i samhället, berättar Zethrin. De erbjuder en kombination av strukturerade tränings- och föreningsaktiviteter och egeninitierat nyttjande, vilket gör att de attraherar väldigt breda målgrupper. Simhallen är därför en viktig offentlig byggnadstyp för de flesta kommuner, vilket gör att de höga kostnaderna för nyproduktion, renovering och drift kan motiveras. Den största utmaningen för kommunerna är, förutom finansieringen, att hitta svar på de generella frågorna kring vad simanläggningarna ska användas till och av vilka, berättar Zethrin. 

Förutom att tillhandahålla plats för skolans obligatoriska simundervisning och tävlingsidrottens krav tillkommer friskvård, gym, rekreation och olika krav på tillgänglighet för en mängd olika grupper. SKR erbjuder sina medlemmar stöd i arbetet med arbetsmiljöfrågor som rör badhuspersonalen samt olika juridiska ansvarsfrågor. De bevakar och diskuterar även anläggningsfrågor i olika nationella och internationella sammanhang och nätverk, berättar Zethrin. 

I Danmark och Norge finns ett större fokus på forskning och utvecklingsfrågor på området än i Sverige. Danska Lokale- og Anlaegs-fonden (LoA) har i flera projekt arbetat med utveckling av simanläggningen som byggnadstyp. Det har bland annat resulterat i uppförandet av så kallade vandkulturhus där vattenlek och andra typer vattenaktiviteter får ta större plats. Man arbetar också med att kombinera bad inomhus och aktiviteter i anslutning till sjöar och hav, så som havspaddling, surfing och simning i öppet vatten. Fonden stödjer även utvecklingen av olika former av urbana bad. 

Vandkulturhuset DGI Byen av Schmidt, Hammer og Lassen, Köpenhamn. Foto: DGI Byen

På Norges tekniska och naturvetenskapliga universitet (NTNU) i Trondheim har man i många år forskat på energi­­­­­­förbrukning och ventilationssystem i simhallar. Kostnadseffektivisering och innovationer för hållbara teknik­lösningar står i fokus men man arbetar även med frågan vem man bygger simhallen för. Det har resulterat i en diskussion om hur många simhallar man faktiskt behöver i Norge och om alla kommuner måste tillhandahålla bassänger i tävlingsformat. I Danmark och Norge byggs nu i glesbygd olika bygdehus där en liten simhall ofta ingår tillsammans med ett folkbibliotek och andra möteslokaler under parollen ”Medan mor simmar kan far gå på biblioteket”. Något likande stöd från akademisk forskning i utvecklingen av våra simanläggningar ser vi inte i Sverige i dag. Här drivs utvecklingen snarare av marknaden. 

Den tredje generationens simhallar som nu byggs i Sverige speglar, precis som sina föregångare, sin tids värderingar och ideologier. I vår marknadsstyrda stadsutveckling är simhallen en produkt som måste optimeras, och att riva för att bygga nytt blir med den logiken det mest rationella valet. Folkhemmets simhallar ritades utifrån en vision om ett samhälle där mänskliga behov av motion, välmående, skönhet och relationen till naturen var uttalade. Det blev funktionella, vackra, robusta offentliga byggnader, väl placerade i stadsrummet. 

I dag saknas en sådan vision, vilket verkar få beställarna att famla. Vilka man bygger för och varför blir frågor som det är svårt att svara på. Önskelistan på funktioner som skapar ”en simhall för allt och alla” blir omöjligt lång och kostnaderna höga. Men också vår tids simhall har en viktig funktion som en publik och socialt utjämnande mötesplats. Den är och förblir ett rum där mångas första simtag tas, gemenskap skapas och väl­befinnande kan uppnås. Simhallen behöver som alla offentliga platser utvecklas i takt med samhället. Det är allas vårt ansvar att ta den med in i framtiden.

Veronica Hejdelind är konstvetare och skribent.