Byggprocessen förändras, men arkitektens dröm om helhetsansvar består. Skymmer den sikten för andra sorters inflytande? Polina Sandström går från markanvisning till fastighetsförvaltning och hittar arkitekter som byggt sig nya roller – i en egen nisch.

Det finns en historisk bild av arkitekten som grindvakt, ansvarig för vad som tillåts passera i projektets alla skeden. Men väldigt lite i dagens byggbransch tyder på att den rollen kommer tillbaka. Kanske behövs en ny kompass framåt? I en samtid av fragmenterad planpolitik, nya finansieringsformer och digital teknik, finns arkitekter som skapat sig ett oväntat manöverutrymme. ­

De bär byggmästarrocken i en ny skepnad.

Vi börjar i de kommunala hus där byggprocessen ofta inleds. Enligt gängse rutin tilldelas byggherren mark, väljer i nästa led arkitekt och pekar sedan med hela handen på vad som ska ritas. Den ordningen har kontoret Utopia arkitekter lyckats bryta och i dess ställe introducera en annan. Polis­huset i Örebro, nyligen färdigställt, blev det första projektet där kontoret fick markanvisning direkt från kommunen – för att utveckla en arkitektonisk idé för tomten och först i nästa skede själva välja en fastighetsutvecklare.

– Innan vi fick marken hade vi fört en längre dialog där vi var tydliga med ett par utfästelser, som träkonstruktion och program, berättar Mattias Litström, en av arkitekterna bakom projektet.

– Vi drev sedan projektet vidare samtidigt som vi intervjuade fastighetsutvecklare.

Kommunens pilotprojekt, med namnet ”Vi ger arkitekten makten” genomfördes inom ramen för den så kallade Örebromodellen. Och resultatet flaggar med att vara Sveriges första klimatneutrala kontorshus. Utopia-arkitekterna menar att alla parter är överens om att det inte hade blivit lika bra med ett annat upplägg.

– När projektet startar med en drömbild steppar alla inblandade upp och blir mer kreativa, förklarar Mattias Litström.

I dag utvecklar Utopia sitt sjätte projekt enligt samma princip, 7 000 kvadratmeter bostäder nära Holma station i Malmö. Flera av tomterna har varit kommunernas första att tilldela åt ett arkitektkontor. Litströms kollega Jesper Lövkvist menar att det är långt ifrån en självklarhet.

– Det finns en viss inbillad trygghet i att markanvisa till fastighetsutvecklare med utgångspunkt i att de vet vad de gör och “de har pengar”, även om det i realiteten är totalentreprenören och banken som tar merparten av risken.

Utopia har ett upplägg där arkitektkontorets arbete fram till systemhandling och bygglov finansieras via deras egna projektutvecklingsbolag. Först när ägandet sedan övergår till sluttagaren får utvecklingsbolaget sin ersättning.

– Det finns ett stort utrymme att vara uppfinningsrik vad gäller fördelning av det ekonomiska ansvaret mellan aktörerna, tillägger han.

Ett mer konventionellt sätt att tidigt få inflytande är att som arkitekt själv ta rollen som byggherre och bära hela ekonomin. Arkitektkontoret Nordmark & Nordmark är ett exempel på detta. Genom sitt bolag Eljest har de med privat finansiering byggt kedjehus i egen regi.

Upplägget är dock allt annat än standard. Fastighetsbolagets och arkitektkontorets verksamheter sitter ihop, med möjligheten för alla medarbetare att gå in som delägare i byggherreverksamheten.

– När vi jobbade med Kronanbacken i Luleå gick alla arkitekter på kontoret in och med jämna mellanrum erbjuds nya medarbetare att ansluta, berättar arkitekten Ida Wänstedt.

Hennes kollega Moa Öst förklarar att kontoret ser Eljest som ett slags labb där de testar idéer som är svåra att pröva i dagens byggprocess, som nya lösningar för återbruk och delningsekonomi. Hon understryker att det inte handlar om att göra samma typ av projekt som de ritar i konsultverksamheten eller konkurrera med deras beställare, vilket är en anledning till att de fokuserar på småhus.

– Syftet med bolaget är att vara ett lärandeobjekt för våra anställda. Den tid som vi förut lade på tävlingar lägger vi nu på Eljest. Möjligheten att vara fri att experimentera i projekten blir därför väldig viktig.

Det är tydligt att en ny position får inverkan även på den fortsatta processen. Samtidigt har andra arkitekter upptäckt mer innovationsdrivna sätt att forma arbetets gång. Genom att omfamna startup-trenden har de kunnat introducera nya verktyg på marknaden, och på så vis påverka arbetsflödet inifrån och ut.

En av dessa uppstickare är svenska Combify. Företaget blev uppmärksammat efter sin medverkan i tv-programmet Draknästet och tilldelades året efter det kungliga entreprenörpriset ”Årets Nybyggare”. I bolagets framsäte sitter vd:n Alaa Alshawa, arkitekt från Syrien.

2015 kom han till Leksand som asylsökande, där han fick sitt första jobb som arkitekt. Under arbetet med ett planprogram såg han potentialen i den stora mängd allmänt tillgänglig information som finns i det svenska planeringssystemet, men även utmaningen i att samla in allt underlag.

– Jag tänkte: Varför inte utveckla en tjänst för arkitekter där all information finns samlad, och på så sätt frigöra mer tid som vi kan lägga på andra delar av processen, som koncept och gestaltning?

Affärsidén föddes där och då: en digital plattform som i realtid samlar in data från markanvisningar, detaljplaner och bygglov från alla Sveriges kommuner och andra öppna källor. Informationen sorteras till respektive fastighet och går att få fram genom ett klick på den digitala kartan.

Alaa Alshawa är tydlig med att han i sin nuvarande roll fortfarande ser sig som arkitekt. Men han menar att startup-bolaget har gett honom en ny ingång för att påverka byggprocessen. Målet var aldrig att bli entreprenör, säger han:

– För mig handlade det om idén. Hur kan jag som arkitekt påverka utvecklingen av fantastiska städer? Det här blev ett sätt för mig att både ha mer kontroll och att kunna vara innovativ i min roll.

Han poängterar att ny teknologi lett till att arkitekters arbetsuppgifter förändrats snabbt de senaste åren, från papper och 2D-ritningar till 3D-modeller – snart är det kanske AI-styrda program som tar fram förslag på byggnadens funktion. Det behöver inte vara hämmande, enligt Alaa Alshawa, utan kan bli en möjlighet att lägga mer tid på andra värden i projekten.

– Detta är en bransch med enorm investeringspotential som hungrar efter innovation och digitalisering. Vi behöver bygga många infrastrukturer och bibliotek. Då är det nödvändigt att ha med sig arkitekter som förstår principerna för vårt yrke.

Hur stor del av arbetet som än digitaliseras, lär själva byggandet förbli materiellt. Så vad sker efter att ritningen har lämnat datorn? Det för oss vidare till en arkitekt som funnit sin roll mitt i produktionen.

Innanför fabrikens väggar i Kungsör staplas byggelement ett efter ett, delar fogas samman till rum, allt enligt en urverksartad industriell koreografi. Den är resultatet av ett arkitektarbete.

Genom att hitta en unik position i starten av modulproducenten New Living, i dag en del av Titania, kan arkitekten Andreas Martin-Löf sägas ha infiltrerat produktionsledet och fått en avgörande roll i framtagandet av byggsystemet som bland annat bär de omskrivna Snabba hus-projekten. När jag träffar Andreas på hans kontor är byggdammet inte närvarande, men engagemanget i byggprocessen framgår tydligt:

– På arkitektskolan fick man ofta frågan om vad man hade för koncept. Mitt koncept är att ha en roll där jag har kontroll över det byggda.

Att som arkitekt arbeta från insidan av produktionen anser han är nyckeln till att komma bort från ”lattefunkisen” och få inflytande över det svenska bostadsbyggandet. Han ser möjligheter snarare än begränsningar i dagens byggindustri och berättar med entusiasm om samarbetet.

– När jag kom in i projektet fanns inte ens en fabrik. Tillsammans utvecklade vi ett system och en logistik.

Processen resulterade, enligt honom, i flera innovativa lösningar. Villabjälklag vändes upp och ned under tillverkningsprocessen för att få ett snabbt och precist montage av installationer och stora glaspartier med träkarm fungerade som en vinkelhake att fästa resterande byggdelar i.

Under de senaste åren har flera stora byggaktörer gjort försök att förverkliga sin dröm om ett flexibelt, kostnadseffektivt modulsystem, för att ytterligare industrialisera bostadsbyggandet. Men likt NCC:s husfabrik i Hallstahammar, ett miljardprojekt som lades ned efter några enstaka hus, har många landat i en spräckt kalkyl.

Byggsystemet som Martin-Löf var med och utvecklade räknade enligt honom hem investeringen under första bygget och har sedan dess applicerats i flertalet bostäder och hotell. Framgångsreceptet, anser han, är att ha med sig arkitekten.

– Jag tror att många misslyckade försök har haft att göra med att man nördat in sig på ett spår, att fokus endast legat på det tekniska. Men många tekniskt fulländade system stannar på ritbordet, för att de saknar helhetstänk och flexibilitet.

För Andreas Martin-Löfs del fortsätter arbetet med att ta sig in i produktionskedjan. Han jobbar nu aktivt för att påverka och utveckla byggkomponenter i alla skalor, för att göra dem vackrare, mer funktionella – och billigare.

– Vi får aldrig finare hus än komponenterna vi bygger dem av. Det finns många arkitekter som ritar ett dörrtrycke, men jag vill ta det ett steg längre och se om vi kan rita något riktigt tråkigt i stället. Ett radiatorkoppel eller ett treglasfönster, så att de inte förfular våra projekt så mycket. Det skickar även en signal att arkitekten bryr sig om mer än det som omedelbart syns.

När en byggnad till slut står färdig har arkitekten Andreas Ferm hittat en annan nisch för sin verksamhet, som gett honom inflytande över bostadsbyggandet – genom att inte släppa projektet när det står klart. Hans bolag Inkluderande Fastigheter bygger hyresrätter i egen regi och har bland flera andra projekt två bostadshus i Vallastaden i Linköping man äger och förvaltar. Varför har han som arkitekt valt att kliva in i hyresvärdens roll? För att göra skillnad i dagens bostadssituation:

– När jag ritar och bygger för egen förvaltning har jag en möjlighet att genom arkitekturen kunna påverka sluthyran.

Han förklarar att fastighetsekonomi på en nivå är enkelt – det handlar om att hålla nere löpande kostnader som drift och underhåll. Det centrala är att hitta nya och effektiva sätt.

– Vi har tidigare timanställt en hyresgäst för att sköta vissa delar av förvaltningen. Det har förbättrat grannrelationerna och ökat ansvaret för den gemensamma miljön tack vare ett större engagemang.

Ferm menar att den stora fördelen med att som arkitekt även förvalta huset är möjligheten att jobba långsiktigt. Att följa fastig­heten och hyresgästerna över tid gör att man förstår både byggnaden och livet i den på ett mer djupgående plan. Analysen tar han med sig in i nästa projekt. Samtidigt som han har kvar makten att påverka och förändra det redan byggda.

Är det en ny bild av arkitekten som här tar form? Ur skuggan av den traditionella rollen träder infiltratören, entreprenören och förvaltaren fram. Den kommunala kungamakaren som omfördelar makt­balansen och den unga delägaren som ­experimenterar i byggherrens ställe. ­
I byggprocessens led finns arkitekter som inte längre vaktar, utan i stället omformar ­disciplinens gränser.

Polina Sandström är arkitekt och skribent.