Inredningsarkitektens yrke är i kris. Frågan är bara vilken kris. Handlar det om en extremt samhällsnyttig och nödvändig kår som det helt enkelt finns alldeles för få av? Så att framför allt de stora arkitektkontoren med många inredningsuppdrag sliter sitt hår, för att det saknas kompetenta krafter att rekrytera? Eller handlar det om att inredningsarkitekterna i rollen som de eviga kuddpuffarna inte lyckats hävda sitt yrkesrevir och därför utmanas från alla håll? Av bostadsarkitekter, stylister, bloggare, service- designer, 3D-programmerare och visualiserare – för att bara nämna några av de tyngsta aktörerna i branschen. Om man nu kan tala om en sådan.

En som engagerat sig starkt i frågan är arkitekten Johanna Munck af Rosenschöld, chef för Tengboms stockholmskontor och i omgångar också ansvarig för arkitektbyråns inredningsavdelning, landets största.

– Krisen handlar definitivt främst om den allvarliga bristen på kunniga inredningsarkitekter, säger hon. Det är ett akut läge för vad som i realiteten är ett utomordentligt viktigt framtidsyrke. Till att börja med måste fler utbildningsplatser till.

I somras deltog Johanna Munck af Rosenschöld i seminariet Akut arkitektbrist – hur säkerställer vi kvaliteten i våra byggda miljöer, en av Sveriges Arkitekters paneldiskussioner i Almedalen. Där medverkade – förutom Louise Masreliez från Marge och Konstfacks rektor Maria Lantz – också fastighetsstrategen Katarina Wallin från undersökningsföretaget Evidens. Med detaljrika hårdfakta visade hon hur illa det faktiskt är ställt. Några exempel:

De berömda 700 000 bostäderna som ska byggas till år 2025 betyder också i runda slängar 1 740 skolor, 2 650 restauranger och 150 bibliotek, som alla ska inredas.  Av vem? För samtidigt som det utbildas få inredningsarkitekter tillhör yrket dem där flest går i pension de närmaste decennierna. Några nya källor att ösa ur finns inte. Konstfack är numera den enda svenska designhögskolan med behörighet att examinera ut inredningsarkitekter på masternivå – där finns för närvarande 16 platser. HDK saknar sedan länge ett program specifikt för inredningsarkitekter.

Katarina Wallin kunde också sätta en exakt prislapp på det samhällsekonomiska värdet av inredningsarkitekternas jobb, hämtat från vårdsektorn. Nämligen 56 miljoner kronor om året, vilket är precis vad en väl formgiven sjukhusmiljö tjänar in åt samhället. En nyopererad patient som placeras i ett vackert rum med utsikt mot levande natur tillfrisknar en dag snabbare än de som måste ligga i en trist miljö med fönster mot en vägg, visar forskningen. Och kostnaden för alla de extra dagarna som nyopererade tittar in i väggen summerar ner till just 56 miljoner.

Detta då bara inom vården. Exakt vilken samhällsvinst som genereras av interiört lyckade skolor, restauranger och bibliotek via mer trivsel, mindre våld och stress finns ännu inte lika noga utforskat.

Efterfrågan på inredningsarkitekter är helt enkelt större än tillgången, förklarar Johanna Munck af Rosenschöld. I Sverige har vi heller inte nyutbildade som matchar behoven. Hos Tengboms letar vi nu bland arkitekter från andra länder, liksom från helt andra utbildningar. Själv är jag klart intresserad av studenterna som läst service- och tjänstedesign. Vi har också börjat rekrytera från rena formskolor, som Beckmans designhögskola.

Vad Johanna Munck af Rosenschöld talar om är inredningsarkitektur för publika och offentliga miljöer. Själv har hon arbetat med stora profilerade kontorsinredningar som Googles och Swedbanks huvudkontor i Stockholm, där hennes utgångspunkt handlat om att översätta företagens arbetssätt och grundläggande värderingar i en fysisk gestalt.

Hon har även gjort sig känd som en aktiv förespråkare för en variant av rumslig branding som innebär att inredningsarkitekten gestaltar denna ”själ”.

Om fokus i stället riktas mot hemmets inredningsarkitektur blir bilden mer komplex.
– Hos Tengboms tar vi inga privata inredningsuppdrag, säger hon. Men det finns det ju många andra som gör. Till exempel välkända namn som Thomas Sandell, Thomas Eriksson eller Andreas Martin-Löf.

De nämnda är alla byggnadsarkitekter med hög influencer- faktor, vars arbeten syns både i facktidskrifter och i mer prestigefyllda inredningsmagasin som Residence, Bon eller Elle Decoration. Skaran kan utökas med ytterligare några flitigt återkommande husnamn som Tham & Videgård och Elding Oscarson, liksom Jonas Lindvall och Claesson Koivisto Rune – de två sistnämnda kontoren för övrigt ursprungligen grundade av inredningsarkitekter. Arkitekten med stort A, även som folklig opinionsbildare i inredningssammanhang, inte minst via tevesåpor som Hustoppen och Husdrömmar, är förstås Gert Wingårdh.

Om detta arkitektmässigt är toppen på heminredningsberget så är alla de underliggande skikten rena djungeln. Publicisten Mats Svegfors skrev 2015 i rapporten Upplev kultur var dag, där ett regionalt perspektiv lades på arkitektur och design, att problemen med att skapa politik för dessa områden bottnar i att de under de senaste decennierna helt har tagits över av marknaden. Exempelvis, påpekade han, ” finns 35 tryckta tidskrifter och magasin på svenska i kategorin ’inredning’. Nästan alla startade efter introduktionen av internet, merparten under 2000-talet.” Svegfors inkluderade då inte de hundratals kundtidningarna och söndagsbilagorna på samma tema, liksom de otaliga nätmagasinen, bloggarna och posterna på Pinterest. Heller inte fastighetsmäklarnas ibland extra trendigt fotograferade annonser – som ofta går direkt vidare till inredningsmagasinen, då som reportage. Eller fastighetsutvecklarnas 3D-renderingar av lockande livsmiljöer som ännu inte byggts.

Delvis hänger utvecklingen ihop med digitaliseringen, som lett till ändrade roller. Där å ena sidan heminredning blivit något av en brett älskad folksport, ungefär
som popmusik, fotboll eller mode. Medan å andra sidan proffsen sönderfallit i er kategorier som ”visualiserare”– typ företagen Tomorrow i Göteborg eller Visualisera i Malmö – och property branding studios som Whyte Lilja i Stockholm. Här kombineras arkitekter och inredningsarkitekter i nya konstellationer med ekonomer, grafiska designer och 3D-programmerare. Stylisterna däremot har ju funnits med i åtskilliga decennier.

Anna Bergman, som gick ut programmet Arkitektur, visualisering och kommunikation (AVK) vid Malmö högskola förra året gjorde en slående sammanfattning av dagens vildvuxna visuella kultur i kandidatarbetet Representation, En undersökning av det säljande narrativet i byggd miljö (2016). Här visade hon hur mediebilden regelmässigt styrs av avsikter som inte främst handlar om hur miljöerna fungerar att vistas i. Utan om att sälja platser, områden och bostäder till såväl besökare som boende. Liksom att sälja de inblandade aktörernas varumärken (även arkitekternas). Teknikerna varierar – i undersökningen är det framför allt arkitekturfotografi, reklambilder och 3D-renderingar som tas upp – men budskapet är i grunden detsamma, hävdar hon. Form i stället för liv.

– Bilderna säger ingenting om hur det är att leva i de här miljöerna, förklarar hon. Applicerade på människors vardag över längre tid är de oftast direkt missvisande.

Denna visuella kultur leder heller inte till någon meningsfull diskussion om arkitektur och inredning. I stället cementerar den hårdragna positioneringar på ytlig grund – rätt eller fel, snyggt eller fult. Det menar Sabina Jallow, programansvarig vid AVK-utbildningen, där främst teoretiska kunskaper i såväl arkitektur som kommunikation blandas. Syftet är inte att studenterna ska lära sig projektering, utan snarare att förstå och beskriva bygg- och designprocessernas resultat. Något som exempelvis Ikea snabbt nappat på, era ur den första avgångskullen 2016 anställdes där. Själv är Sabina Jallow ursprungligen landskapsarkitekt, men anser att arkitekter generellt sett är dåliga på att förklara och argumentera utanför den egna kretsen. Därför vill hon gärna att AVK-programmet ska närma sig de gängse arkitekturskolorna i Sverige.

Men är inredningsarkitekternas dilemma att de inte lyckats ta tillräckligt med plats i det kommersiella medieracet? Eller att den kompetens de traditionellt haft inte förs vidare tillräckligt bra i dagens högskoleutbildningar? Eller handlar det just om att utbildningarna inte fokuserar på hemmiljöerna som de borde?

Inte minst det sistnämnda verkar många överens om. Möjligen förvånande eftersom heminredning knappast finns på kartan i den akademiska arkitekturvärlden numera.

Här finns anledning att påminna om 1940-talets bostadsundersökningar som banade väg för både forskning och seriös debatt om hemmet som miljö. Också då i en brytningstid när nya medier, som teven, så småningom skulle vända upp och ner på hur bostaden användes rumsligt. Och där orädda banerförare som Lena Larsson lyckades förena trendkänsla och samhällsengagemang så att debatten både nådde ut brett och togs på allvar.

– Alla vet att hemmens och de publika ytornas inredning närmar sig varann, säger nu Johanna Munck af Rosenschöld. Inom kontorsinredning sneglas mycket åt hemmiljöer som förebild, målet är ju att människor ska trivas och må bra för att också prestera bra. Därför är det märkligt att heminredning tar så lite plats i de kvalificerade sammanhangen.

Även Maria Lantz, rektor på Konstfack, anser att det nns anledning att bättre lyfta fram hemmet som miljö.
– Boendeformerna har ändrats mycket de senaste decennierna, förklarar hon. Allt fler bor ensamma i singelhushåll, men också i andra konstellationer än kärn- familjen, med vänner eller flera generationer tillsammans. Det borde bana väg för nya tankar inom inredningsarkitekturen. Dessutom finns stort behov av mer genomtänkta ideal för alla dessa köks- och badrumsrenoveringar, inte minst ur ett materialvals- och hållbarhetsperspektiv.

Hon beklagar också att Konstfack inte fått gehör för återkommande ansökningar till regeringen om fler platser för det samhällsviktiga ämnet inredningsarkitektur.

– Vi har tjatat och tjatat, men ännu har det inte gett resultat. I första hand är det en dubblering vi önskar oss, men regeringen har inte lyssnat.

En som alltid värnat om den lilla skalans arkitektur är Andreas Nobel, numera lektor i historia, teori och kontext på Beckmans formprogram. Redan 2005 skrev han en artikel här i Arkitektur (nummer 6/2005) som han kallade Till gardinkonstens försvar. Ursprungligen utbildad på Konstfack, där han sedan var lärare, doktorerade han 2014 med avhandlingen Dimmer på upplysningen som slog in några välbehövliga grundbultar om handen som alstrare av kunskap i motsats till verbalt och skriftligt formulerade tankar.

Samma förkärlek för handfast praktik går igen också när det gäller hans syn på inredningsarkitektur – och på de mediala bilderna av den.
– Vad som gör detta till ett så svårt, viktigt och intressant yrke är att det inte alls kan fångas i någon representation, förklarar han. Traditionellt har yrket utvecklats genom praktiska konstnärliga experiment direkt i materialet, färgen, rummet. Ofta i full skala.

Andreas Nobel menar att inredningsarkitektur främst handlar om möbler och människor i rum, om rumsligheten mellan dem och om rumsliga stämningar. Det betyder att inredningens själva kärna alltid är osynlig på bild. Den går bara att uppleva med kroppen i rummet. En pinterestare kan fånga möbler och väggar via foto, en arkitekt kan ange rummets gränser på sin ritning. Men båda har då bara arbetat med sina egna intresseområden. Med design och med arkitektur, men inte med inredning. Inte med de fysiska rumsligheterna eller med rummets ambiens.

– Om det är så att Beckmansstudenter nu rekryteras som inredningsarkitekter så tror jag det beror på att man där fortfarande har fokus på det praktiska och på att utbilda till yrket, inte till en akademisk karriär, säger han.

Denna inredningsarkitekternas learning by doing-tradition utmanas nu från två håll. Å ena sidan från Akademin, där tilltron till intellektuell, medvetandegörande representation via text och tal hela tiden ökar. Å andra sidan från kommersiellt håll där bilden har – och väl alltid haft, enligt Nobel – gudomlig status. Mitt i det föränderliga samhällets korseld av nya roller och ideal står den ärevördiga ”gardinkonstens” försvarare och tradition.

En parafras gör sig påmind på ett vanligt talesätt om en annan gudomlig auktoritet, konungar: ”Inredningsarkitekten är död. Leve inredningsarkitekten!”