Det malmöbaserade arkitekturgalleriet Spark står bakom projektet Mani-fest. Foto: Max Gerthel

Röster från en brytningstid

Mani-fest är en polyfon mix av kryptiska, naiva, megalomana, förtvivlade, hoppfulla och uppfordrande röster, skriver Katarina Rundgren om utställningen med unga arkitektkontor på Spark i Malmö.

Kan det skrivna ordet vara en större del av arbetet med arkitektur, bortom slipstexter och protokoll? Det utforskar femton hyfsat nystartade praktiker genom egna arkitekturmanifest, och friskar därmed upp denna lite belastade kommunikationsform.

Projektet Mani-fest har initierats av det malmöbaserade arkitekturgalleriet Spark genom Fredrik Torisson och Max Gerthel. Till utställningspublikationen har de skrivit ett läsvärt förord, och i galleriet har de under utställningsperioden även ordnat ett antal rundabordssamtal med några av de medverkande kontoren.

I utställningslokalen leker Spark med manifestgenrens grafiska dimension och dess historia av slagord tryckta på flygblad och i tidningar. På galleriets vita väggar bildar affischer med utdrag ur manifesten ett mustigt ord- och färgspektra.

För Torisson och Gerthel är manifestet ett lätt hädiskt underkännande av samtiden, ofta med inslag av ironi och poesi. Därmed är det också den ultimata kritiken av vår tid med dess värdegrunder och policydokument – ett trotsigt fritt format som både analyserar det rådande, formulerar en reaktion och stakar ut en ny väg.

Kravet på de inbjudna kontoren var att de startats efter 2010 och vill bryta ny mark för arkitekturen. Eftersom de alla är relativt små och obundna kan de kosta på sig att vara kritiska, här finns få ramavtal att vara rädda om. Det gör Mani-fest till en polyfon mix av kryptiska, naiva, megalomana, förtvivlade, hoppfulla och uppfordrande röster.

Det märks att bidragen formulerats i en brytningstid, man ifrågasätter rådande system och föreställer sig arkitektur som en katalysator, ett kapital, ett pågående samtal och en infrastruktur – bland mycket annat.

Manifestens karaktär spänner mellan instruktion, encyklopedi, företagspresentation, checklista och trosbekännelse. Tonen är ömsom allvetande, personlig, slängig, politisk, föreskrivande eller peppig. Texternas omfång kan spänna mellan tre strama enradingar till flersidiga debattartiklar. Några bidrag sammanfogar korta citat och låter exempelvis Sara Ahmed, bell hooks, Donna Haraway och Bruno Latour tala för dem. Vissa vill slå fast vad arkitektur borde vara och riktar sig utåt, men flera kontor använder i stället manifestet introspektivt, som ett sätt att reflektera över sin egen verksamhet i världen.

Hänger detta borrande i den egna praktiken samman med att vi som lever i de byggda resultaten av nittonhundratalets aggressiva manifest fullvaccinerats mot universella arkitektoniska svar på komplexa samhällsfrågor? Eller kopplar det snarare till terapikulturens budskap om att vi inte kan ändra på andra, att det enda vi kan ändra på är oss själva?

I vilket fall är manifestet en komplex genre som förpliktigar. Bidragen präglas både av egensinne och eftertänksamhet, kanske piskade av formuleringen i det metamanifest som utgjorde skrivandets ramverk: ”Manifestet överlever alltid dess författare”.
Katarina Rundgren

Mani-fest
SPARK, Malmö
Till och med 8 oktober