Från utställningen Hyper Human på Tekniska Museet i Stockholm. Foto: Anna Gerdén.

Fyra böcker och en utställning

X-Ray Architecture. Av Beatriz Colomina. Utgiven av Lars Müller Publishers, 2019.

Modern Management Methods: Architecture, Historical Value, and the Electromagnetic Image. Av Caitlin Blanchfield & Farzin Lofti-Jam. Utgiven av Columbia Books on Architecture and the City, 2019.

Arkitekturhistorikern Beatriz Colomina är känd för att skärskåda modernismens skapelsemyter. Hon återvänder till upptrampade stigar, men hittar nya vägskäl. I sin senaste bok följer hon spåren av sjukdom.

Boken är inte en heltäckande historieskrivning om farsoternas arkitektur, snarare en analys av en välbekant kanon med en ny, medicinsk nyckel. Vi gör återbesök hos Le Corbusier och hans hypokondriska relation till marken. Ser hur Aino och Alvar Aaltos Paimio-funkis ritades åt en ”horisontell” klient i sjuksäng. Granskar Mies van der Rohes tidiga fantasier om stålskelett, som publicerades bredvid röntgenplåtar.

Hypotesen är att det tidiga 1900-talets avantgarde formades av sin tids besatthet av ohälsa. I synnerhet tuberkulos. Det kan låta som en övertolkning, men att var tredje invånare i Paris dog av tbc före förra sekelskiftet påminner om hur närvarande lunginfektionen en gång var. Den antogs frodas i trånga, mörka, fuktiga städer och fram till att ett verksamt antibiotikum för sjukdomen upptäcktes 1943 var den ordinerade medicinen ofta miljöombyte med modernistiska förtecken. Vila, frisk luft och solljus i vita rum vid bergssidor, kustremsor och trädtoppar. Colomina redogör för hur ett helt arkitektoniskt system rann fram ur öppna luftvägar och ljusterapi: ”Modernismens arkitekter skapade inte sanatoriet. Men sanatorier skapade modernistiska arkitekter.”

Arkitekturen hade dock svårt att konfrontera sina brister som botemedel. På kurorten Davos tjugosex sanatorier fördes de döda bort i tunnlar. De tbc-patienter som blev sämre under vistelsen i Paimio flyttades till källaren. Men det moderna paketets ”visuella hygien” var redan etablerat. Och den diagnosteknik som associerades med sjukdomen, röntgenbilden, hade redan revolutionerat arkitekturens föreställningsvärld. Behövs ändå inte mer än så för att spåra en ideologi? Trots sitt medryckande språk är Colomina inte helt tydlig med slutsatsen. Det är svårt att avgöra när de oförargliga medicinska metaforerna slutar och epidemins kallhamrade samhällskontroll tar vid.

I en annan nyutkommen bok återuppväcker arkitekterna Caitlin Blanchfield och Farzin Lofti-Jam hänförelsen inför den elektromagnetiska blicken genom att rikta den mot två nyrenoverade moderna monument: FN-skrapan i New York och Weissenhofsiedlung i Stuttgart. Utöver arkivmaterial och essäer innehåller boken över tvåhundra dimmiga röntgenbilder i skala 1:1. En halvdrucken pet-flaska inuti ett originalskåp, nyhäftad möbelstoppning och virrvarret av fiberoptik i FN-delegaternas skrivbord. Alldaglighet och forensisk detaljskärpa på samma gång. Bilderna sätter upp en spegel mot modernismens strävan efter vetenskaplig objektivitet. Men de speglar också en fixering vid specificitet och bevis­föring som hemsöker oss i dag.

Beatriz Colomina avslutar sin bok med en epilog om röntgenbildens arvtagare, medicinsk visualiseringsteknologi och biometriska övervakningssystem som ser allt djupare in i vår kropp. Hon frågar sig om vi kommer att få se en motsvarande framtida arkitektur – utan utsida, inåtvänd och kontrollerad. Svaret har redan hunnit bli levd erfarenhet i stora delar av världen. Därför är det våren 2020 svårt att läsa dessa böcker utan att tänka på hur en pandemi åter formar tillvaron. Världsordningen bland stolsraderna i FN:s generalförsamling, och 00-talets dolda tillägg för att terrorsäkra byggnaden, är inte längre självklara symboler för kontroll. En ny arkitektur formad av smitta är inte längre lika främmande. Timingen är en slump, men är skäl nog att rekommendera böckerna.

Björn Ehrlemark

 

Dansk arkitektur i 1960’erne. Av Vibeke Andersson Møller. Utgiven av Forlaget Rhodos, 2019.

I maj 1968, av alla månader, åkte andra årskursen vid KTH på studieresa till Danmark. Tre nybyggen såg vi på vägen i Sverige: Erskines Brittgården som ett lysande undantag i miljonprogrammet, Heinemans kulturhus i Skövde och Zimdals nya arkitekturskola på Chalmers, snarast framställda som varnande exempel (”Här ser ut som i en herrmodebutik”, hörde jag vår professor Gunnar Henriksson säga i korridoren på Chalmers). I Danmark tillbringade vi fyra dagar. Danmark var en förebild. Varför var det så?

Att läsa Vibeke Andersson Møllers bok om dansk 1960-talsarkitektur är lite av en déjà vu-upplevelse. Det är ett praktverk i stort format på drygt 500 sidor och med mer än 500 väl valda bilder, nytagna och gamla foton och fina ritningar. Här finns allt det vi såg: Budolfihus och seminariet i Aalborg, Børglumkollegiet i Aarhus, Høje Gladsakse och Alberts­lund i Köpenhamn, Utzons atriumhus och Louisiana i Humlebæk. Och mycket mer. Infallsvinklarna i boken är många: här finns inledande kapitel om fyra olika linjer i den ”pluralistiska” senmodernismen: lådan (”kasse” på danska), repetitionsprincipen, den upplösta strukturen och den skulpturala formen. Sedan följer avsnitt om brutalismen och strukturalismen, om typhuset och höghuset, om det anonyma och det monumentala, om natur och om konst och arkitektur. Som konstvetare har Andersson Møller ett uttalat formintresse. Men bokens längsta kapitel är en ingående skildring av industrialiseringen av det danska byggandet.

Syftet med boken är att skapa en förståelse för denna arkitektur som nu står inför krav på förnyelse på många håll. Andersson Møller lyfter fram det sociala engagemanget och viljan att skapa goda vardagsmiljöer för alla. Men också kritiken får plats. Repetitionen blev monotoni och den stora skalan förtryckande. Jan och Ingrid Gehl formulerade mot slutet av 1960-talet en kritik från sociologiska och psykologiska utgångspunkter. Statens Byggeforskningsinstitut utlyste 1971 idétävlingen om ”Tæt lav boligbebyggelse”. Den vanns av Vandkunsten med ett förslag med föreställningar om ett decentraliserat ”trädgårdssamhälle” styrt av en ”privatsocialism”. Det byggda resultatet fem år och många kompromisser senare blev Tinggården, också det en förebild för Sverige.

Boken om det danska 1960-talet är ett gediget arbete, men jag får inte svar på min fråga om varför Danmark var en förebild. Jag hade önskat att få veta mer om den danska arkitektrollen. Nu tas den som lite för självklar i boken. Mellan raderna kan man läsa att ingenting av den dramatiska svenska maktförskjutningen i slutet av 1950-talet från arkitekter till entreprenörer skedde i Danmark. I stället styrde arkitekternas yrkeskunnande industrialiseringen. En annan iakttagelse är att de danska 68:orna ritade mer eller mindre visionär ny arkitektur medan de svenska ägnade sig åt byggnadsvård och barfotaarkitektur.

Vi svenska 68:or återvände från Danmark och hamnade mitt i kårhusockupationen. På Chalmers hade vi sett studenternas utställning Än sen då om miljöförstöringen. Och höstterminen började med Skärholmendebatten. Det var nya politiserade tider och en stark känsla av att det var nu det hände. Efter två års inskolning i den produktionsanpassade projekteringen ägnade vi resten av utbildningen åt att söka alternativ. Men det är värt att bli påmind om vad 1960-talet innebar. Det fanns alternativ till lådor redan då.

Claes Caldenby

Finn Juhl: Life, Work, World. Av Christian Bundegaard. Utgiven av Phaidon Press, 2019.

Under en renovering av arkitekten och formgivaren Finn Juhls egenritade hem utanför Köpenhamn kunde Nationalmuseum 2019 låna in ett större antal möbler och objekt. Det var i hemmet Juhl successivt skapade ett allkonstverk med stora delar av sin produktion och det var dit han många år senare även flyttade sitt kontor. Villan, uppförd 1942, är granne med konstmuseet Ordrupgaard och ingår sedan 2007 i museets samling, öppen för allmänheten.

Finn Juhl (1912–1989) tillhör den grupp danska möbelformgivare som vid sidan av 1800-talsmåleriet också fått epitetet Dansk Guldålder. Utställningen på Nationalmuseum var snål på fördjupande texter, varför Christian Bundegaards då nyutgivna monografi över Finn Juhl, Liv, Vaerk, Ramme, kom lägligt till pass. Att den nu åter ges ut av Phaidon tyder på att Juhl anses värd global uppmärksamhet. Begreppet Danish Modern och den internationella uppmärksamhet dansk möbelkonst kommit att få har trots allt just Finn Juhl att tacka för mycket.

Christian Bundegaard är idéhistoriker och konstnär med naturlig ingång till Finn Juhls personliga intresse för den abstrakta samtidskonst han alltid var mån om att integrera i sina utställningar. Juhl ville bli konsthistoriker, men fadern ville mer, vilket ledde till Konstakademiens Arkitektskola i Köpenhamn och studier för nestorn Kay Fisker. Juhl avslutade dock aldrig sina arkitektstudier och gick heller aldrig i lära hos Kaare Klint på Konstakademiens möbelskola.

Läsaren tas med på en initierad vandring genom en makalös period i dansk designhistoria. Finn Juhls framgångar kom inte av sig själv. Hans fria, skulpturala formspråk, där organiskt formade sitsar, ryggar, armstöd och bordskivor, ofta i ädelt trä och med stoppningar, lyfter från sina underreden, kritiserades och ansågs sakna disciplin och hyfs. De ofta komplicerade idéerna tolkades och realiserades med genial skicklighet av mästersnickaren Niels Vodder i ett samarbete som varade i över 20 år. Det danska Snedkerlaugets (snickarskrået) årliga utställningar i Köpenhamn av unik möbelkonst pågick 1927–1966 och var den arena där danska finsnickare och möbelarkitekter nådde ut och kunde marknadsföra sina alster. Finn Juhl debuterade 25 år gammal på utställningen 1937.

Efter en sommarpraktik hos arkitekten Vilhelm Lauritzen blev Juhl kvar, med interiört ansvar för Danmarks Radios nya huvudkontor. Den internationella karriären tog fart då Edgar Kaufmann Jr, chef för designavdelningen vid Museum of Modern Art i New York, upptäckte Finn Juhls möbler och köpte in stol FJ45 till museets samling. Via Kaufmanns kontaktnät landade Juhl uppdraget att inreda en av det nya FN-högkvarterets rådssalar. Den blev en av hans allra största framgångar. FN ledde vidare till uppdrag i USA och Juhl blev därmed dörröppnare för Danish Design i världen.

Boken är generöst bildsatt med sällsynta foton och artistiska akvarellskisser av Juhl. En tätare redovisning av de många utställningsuppdrag Juhl utförde under sin karriär hade förstärkt bokens roll som standardverk, inte minst den retrospektiv på Designmuseet i Köpenhamn han hedrades med till sin 70- årsdag 1982. Museet bjöd förstås in honom att själv stå för gestaltningen. Dåvarande museichefen Erik Lassen lär på en middag, där Juhl var närvarande, ha uttalat sin förnöjsamhet med att man nu var det enda designmuseum i världen som inte ägde en möbel av Finn Juhl. Erik Lassen lämnade sin post vid museet samma år.

Tom Hedqvist

Hyper Human. Utställning på Tekniska museet, Stokholm.

Vad är människa och vad är maskin? Det är en gränsdragning som blir allt svårare att göra och som utforskas i Tekniska museets nya semipermanenta utställning Hyper Human. Tyvärr stängde den två dagar efter att den öppnat på grund av coronaviruset och i skrivande stund kan den bara ses på nätet: tekniskamuseet.se. Men förr eller senare bör du ta dig till museet för det här är en utställning som är klart sevärd.

Allt oftare flyttar tekniken in i kroppen och här visas ögonproteser från 1800-talet vid sidan av en exoskeletthandske av i dag – den ger till exempel den artrosdrabbade eller arbetsskadade handen extra styrka. I en av montrarna hittar man också det konstgjorda hjärtat Realheart, skapat av den svenska läkaren Azar Najar. Det är det första i världen som liknar vårt mänskliga hjärta med två förmak och två kammare. Hittills har det testats på grisar, kalvar och får. Planen är att börja operera in det i människor 2024.

Visst är det fascinerande att det med hjälp av teknologi går att ersätta kroppsdelar och kroppsfunktioner som gått förlorade eller som aldrig funnits där. Men utställningen rymmer också mer etiskt tveksamma inslag, som geneditering. Det som stannar kvar tydligast i mitt minne är dock de mer arkitekturrelaterade inslagen. Jag fastnar länge i en ”skogsglänta”, med 3D-printade ”träd” och ”stubbar” av majsstärkelse. ”Skogen” är ett samarbete mellan designern Monica Förster och artificiell intelligens. Med hjälp av BAS Interesting Times Gang gav Förster datorn instruktioner om att skapa former som klarar ett högt tryck trots ett minimum av material. Det resulterade i ett slags urskog från framtiden. Droppliknande formationer från tak till golv samsas med ”trädstammar” med utskjutande grenar. Några av ”träden” har lite märkliga utväxter på till synes slumpartade ställen. Det är den artificiella intelligensen som talat. Tekniken har fattat sina egna, outgrundliga beslut. På något sätt gör det den bara mer mänsklig.

Det var svårt att förutse vad algoritmerna skulle föreslå, berättar Monica Förster. I stället för de kantiga former man kanske förväntar sig från en dator valde den genomgående organiska, växt- eller kroppsliknande former. Intressant nog har AI:n också en arbetsprocess som liknar människans: den testar precis som vi olika lösningar, förkastar och börjar om.

”Träden” och ”stubbarna” tillverkades av Wood Region i Värmland, en 3D-fabrik i vardande. Därifrån kommer även det 3D-printade, till synes mjuka, sittlandskapet med amorfa former i utställningens början. I själva verket visar det sig vara tillverkat av trämassa. Det är också den samling 3D- printade bänkar som man kan slå sig ned på. Även här skulle AI:n, utifrån en given form, maximera hållfastheten samtidigt som materialåtgången skulle minimeras. Resultatet är förbluffande rikt på organiska former, som hämtade från naturen. Några av bänkarna får mig att tänka på jugendformgivning från det tidiga 1900-talet.

Om AI blir vår räddning eller undergång återstår att se. Men att till och med tekniken visar sig vara inspirerad av naturen är i sig en omvälvande tanke. Allt hänger ihop på något märkligt vis och enbart den egenartade skogsgläntan motiverar ett besök på Tekniska museet.

Annica Kvint

 

Redaktionen