Passagen mellan biblioteksavdelningarna på plan 2 görs tydlig genom den gula färgen, som används för kommunikationsstråk. Foto: Åke E:son Lindman

Öppnade kulturzoner

Det omgjorda kulturhuset i Alingsås är ett exempel på en typ av arkitektur som borde eftersträvas mer av städer och kommuner, skriver Einar Bjarki Malmquist.

Vi har ankommit till Alingsås. Ute i Åmanska parken och på gatorna kring Alingsås nya kulturhus är det stilla. Det är kallt. Vintersolen smyger över stationsbyggnaden, genom parken, och träffar de kvarvarande orangea bladen på träden. På marken är det frost.

Inne i kulturhuset är det varmt och fullt av liv. Denna vardag är det många människor här, stora och små, spridda över hela huset. I caféet, i tidningsavdelningen och i barnavdelningen på första våningen, i Konsthallen på mezzaninplanet, i läsesalen på andra våningen och på entresol-planet. Några få ungdomar stojar i ungdomsavdelningen på bottenvåningen och i administrationen pågår aktiviteter.

På utsidan är arkitekturen lugn. Byggnaden har långa linjer, solida material och stora fönster. Färgerna är svaga: beige, vit, svart och grå. På insidan är färgerna tvärtom många och starka. Vintersolen skiner långt in i lokalerna och träffar färgerna som markerar tydliga bestämda zoner: grönt för information, gult för trappan upp till Konsthallen och andra våningen, och rosa för amfiteatern innerst i barnavdelningen. Ljuset faller på hyllor med böcker i alla färger och de livliga mönstren på stolar, soffor och kuddar. De grå bokhyllorna och de vita väggarna gör att böckerna och de färgade delarna sticker tydligare fram. Vid huvudingången är utbudet bra presenterat och bruket av färger som förmedlar vart man ska gå, i samspel med skyltning och den existerande grafiska profilen, är lyckat.

Barnavdelning med läsplatser, gradäng och sagoscen. Foto: Åke E:son Lindman
Barnavdelning med läsplatser, gradäng och sagoscen. Foto: Åke E:son Lindman

Det har inte gjorts några stora ingrepp i fasader eller någon stor ombyggnad av existerande konstruktioner. Ingen ny storslagen entré. Intentionen med det nya kulturhuset är, på enklast möjliga vis, att byggnaden ska tillfredsställa nya ambitioner och delvis annorlunda bruk av lokalerna. Konkret betyder det en delvis transformation av interiören, där gamla lättväggar har rivits ned och dagsljuset släpps mer in i byggnaden. Samtidigt som en stor grad av fysisk omstrukturering hjälper besökare och anställda att röra sig i byggnaden på ett nytt sätt.

Precis som medeltidens kulturer återanvände så mycket de kunde, från minsta sten till stora stenpelare, kännetecknar återbruket allt mer vår tid. Poängen här är också att återanvända så mycket som möjligt. Detta har gett generösa och ofta överraskande lösningar, tack vare bland annat färgbruk för olika funktioner, på väggar,  möbler, mattor och kuddar.

Trappa, samt vy från konsthallen mot biblioteket och entrélobbyn. Foto: Åke E:son Lindman
Trappa, samt vy från konsthallen mot biblioteket och entrélobbyn. Foto: Åke E:son Lindman

Det nya kulturhuset har också en trevlig stämning och doftar av en rar blandning av kaffe och böcker, bland alla zoner, läsesalar och nästan hemliga nischer. Det verkar som om folk har funnit sina tidskapslar, platser där de kan dröja kvar en stund och ägna sig åt det ena eller det andra. Ett barn har krupit upp från det kalla golvet och sitter i en soffa med sin mamma, som läser ur en bok. Ett par andra barn har skapat en läsgrotta av kuddar i barnavdelningen. En vuxen har gömt sig långt inne i en djup stol med hög rygg på andra våningen. Ett par ungdomar kurar i hop sig med den enas mobiltelefon, med tankarna någon helt annan stans. Det ljuder från aktiviteter både här och där, men likväl är det lugnt.

Här inne är det fridfullt på ett annat vis än utomhus. Jag tänker på tiden och tempot. Under den här årstiden skyndar vi genom gatorna, här i det nordiska klimatet. Men i kulturhuset verkar det som om ungdomar, barn och äldre kan hänga i timtal. Det är långöppet och huset har blivit en älskad tillflyktsort. Inte bara för de typiska biblioteksbrukarna – barnfamiljer och pensionärer. Också de som kanske inte har så många ställen att gå till tar kulturhuset i bruk; allt från ungdomar, som inte har en bra plats att samlas med vänner, till hemlösa, som under den här årstiden söker sig in i kulturhusets värme.

Entréfasad/skyltning, mot barnavdelning. Foto: Åke E:son Lindman
Entréfasad/skyltning, mot barnavdelning. Foto: Åke E:son Lindman

Projektet är blygsamt, inte det som vanligvis skulle kallas stor arkitektur. Det är snarare någon droppe god arkitektur, mellan standardtak och ordinära material, som svarar väl mot uppgiften. Det framgår av husets tillgänglighet för invånarna och långa öppningstider att kulturhuset har en viktig samhällelig roll: att vara en god plats för kultur, samvaro och frihet, för alla. Är det inte det vi kallar ett äkta kulturhus?

Hållbar arkitektur handlar inte bara om att vi behandlas som biologiska väsen, som plantor i ett växthus, i miljövänliga byggnader eller städer där hållbarhet reduceras till en energifråga baserad på naturvetenskaplig kunskap; det handlar också om det som pågår här tack vare kulturen, tankarna och transformationen, som har gett Alingsås det nya kulturhuset. En kultur på jakt efter det vi kan kalla en kulturell hållbarhet, som fokuserar på stämningen och samvaron.

Vi har mycket att lära av samtida medier med stämningsskapande bildsekvenser och av litteraturens berättarkonst.För arkitektur är en temporär handling, och därför alltid något annat och mer än en bild, ett ord eller ett pr-stunt. Arkitekturen behöver i verkligheten ingen förklaring, då den upplevs – därför är stämningen så viktig. I boken Attunement (2016), en titel som både kan betyda stämning i avseendet atmosfär och stämning – som när vi stämmer ett musikinstrument – påpekar Alberto Pérez-Gómez vikten av att förstå stämningarnas betydelse och att bruka vår nya kunskap, särskilt om den eskalerande digitala utvecklingen och våra nya verktyg, för att göra det lättare att diskutera stämningar som kan översättas till god samhälls- och samvarorelaterad arkitektur.

Här har vi en del att lära av Bornstein Lyckefors och satsningen på Alingsås kulturhus. Medan våra offentliga beställare av stora kulturhus, bibliotek och konstmuseer, i Oslo, Stockholm och Köpenhamn, på senare år ofta har drömt om uppmärksamhet och pr-arkitektur som sticker ut i stadslandskapet och begeistrar kanske särskilt turister, borde framtidens beställare antagligen önska sig mer av en avslappnad arkitektur som skapar god stämning och samvaro.

 

Funktionsö/hängyta i bottenvåningens barnavdelning. Foto: Åke E:son Lindman
Funktionsö/hängyta i bottenvåningens barnavdelning. Foto: Åke E:son Lindman

FAKTA
Alingsås kulturhus, Alingsås
Projektets namn: Alingsås kulturhus Adress: Södra Ring­gatan 3, Alingsås Innehåll: Kulturhus, bibliotek, konsthall, ungdoms­verksamhet, café, arbetsplatser, möteslokaler Arkitekt: Johan Olsson (ansvarig), Per Bornstein, Andreas Lyckefors, Jenny Andersson Höfvner, Joel Gödecke, Emelie Johansson Beställare: Kultur och Fritid, Alingsås kommun Entreprenör: Tommy Byggare Bruttoarea: 2700 kvm på 3 våningsplan Byggnadsår: 2014–2016.

Arkitekten beskriver: Alingsås kultur­hus har genom åren brottats med en innehållslig obalans. Kulturhuset var tidigare i princip synonymt med bibliotek, både i skyltning och fysisk utformning. Övrigt program kämpade för att få kontakt med alingsåsborna bland annat genom en otillgänglig och undanskymd konsthall.

Det saknades också ungdomsverk­samhet, café och trevliga vistelseytor i huset och personalarbetsplatserna matchade inte längre kulturhusets arbetssätt. Kommunen ville få en nystart och känslan av ett samman­ hållet kulturhus och därför formulera­ des en ny värdegrund. Ur värdegrun­dens beskrivning om en plats för skapande och utmaningar där alla är välkomna, kom liknelsen med en verkstad. En verkstad är en tillåtande, kreativ och oöm plats med låg tröskel och högt i tak. Alingsås kulturhus skulle få bli en verkstad för kultur, en plats att knåpa ihop en personlig och unik kulturupplevelse. “Mycket snack och mycket verkstad” blev mottot.

Likt en verkstads olika arbetssta­tioner delades kulturhuset in i olika funktionsöar, ofta omgärdade av rumsbildande ramar. Med inredning i plywood, stål i klara färger, mönster och betong tillsammans med brokiga textilier ville vi skapa en chosefri känsla, likt den i en verkstad. Utma­ningen var också att synliggöra alla verksamheter och skapa ”ett” kultur­ hus i den befintliga byggnaden, allt inom en mycket begränsad budget. Vårt recept blev:
• Blanda upp verksamheterna i var­andra, till exempel lägga konsthal­len mitt i biblioteket.
• Tydliggöra vertikala kommunika­tionsstråk med en markerande färg som naturligt leder besökaren vidare.
• Tänka nytt: Tillåta en kopp kaffe i barnavdelningen och TV­-spel i vuxenavdelningen, att det får vara lekfullt överallt inte bara för barnen.
• Renovera och återanvända stora delar av befintlig inredning.
• Spegla värdegrunden genom arki­tekturen.

BORNSTEIN LYCKEFORS

Einar Bjarki Malmquist är arkitekt och skribent samt ledare för projektutveckling på C.F Møller Oslo. Översättning från norska av Julia Svensson

Annons: