Ett hållbart boende kräver mer än energieffektiva bostäder. Det handlar lika mycket om beteende­förändringar, konstaterar Veronica Hejdelind, som pratat med forskarna Pernilla Hagbert och Eva Minoura. 

Det som ritas och planeras i dag kommer att stå klart om fem till tio år, det vill säga runt 2030, året då FN:s globala hållbarhetsmål ska vara uppnådda. Inom området för Hållbara städer och samhällen ska vi till dess ha ”säkerställt tillgång för alla till fullgoda, säkra och ekonomiskt överkomliga bostäder” och skapat ”en inkluderande och hållbar urbanisering, förbättrat kapaciteten för deltagandebaserad, integrerad och hållbar planering och förvaltning av bostäder” samt att våra städer då ska ”tillhandahålla universell tillgång till säkra, inkluderande och tillgängliga grönområden och offentliga platser”.

Om vi menar allvar med att nå hållbarhetsmålen måste vi nu inte bara öka takten utan också våga diskutera de omställningar som leder till mer komplexa och politiskt obekväma frågor. Arkitektur har pratat med två forskare, Pernilla Hagbert, doktor i arkitektur, och Eva Minoura, doktor i stadsbyggnad, båda på KTH, som i sina olika forskningsprojekt visar vad det kan innebära.

2016 disputerade Pernilla Hagbert på en avhandling om hållbart boende och nu leder hon det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Könad hållbarhet. Vi samtalar, som brukligt nu för tiden, via en hackig videolänk. Det blir ett vindlande och oavbrutet intressant samtal om framtiden, som ställer många av mina föreställningar om hållbart byggande och boende på ända.

Pernilla Hagbert menar att vi för att åstadkomma en bestående och mer fundamental omställning måste våga diskutera vad ett hållbart samhälle bortom rådande system och normer kan innebära.

– Om vi är seriösa med att vi vill bidra till att nå klimatmålen så måste vi börja diskutera hur vi bor, inte bara hur vi bygger. Och ju närmare vi kommer varför-frågorna – varför bor vi, hur och med vilka – desto svårare och mer komplext blir det, säger Pernilla Hagbert.

Hon har den brittiska ekonomen Kate Raworths så kallade ”munkmodell” som utgångspunkt för sin forskning. Modellen kombinerar en yttre ring av planetära gränser med en inre social. Gränserna kan ses som ett golv och ett tak som inte får överskridas om vi vill leva hållbart. För att uppnå en rättvis utveckling inom jordens biokapacitet måste samhällsutvecklingen rymmas inom gränserna. I själva ”munken” finns det hållbara vardagsliv som är Pernilla Hagberts forskningsområde.

– Ett liv inom ”munken” innebär att vi måste acceptera att det finns olika strategier för hur vi vill organisera samhället, vardagslivet och boendet, förklarar hon.

I det sammanhanget är det problematiskt att det svenska bostadsbyggande är så starkt normerat. Sett till boendeformer har utbudet sett i princip likadant ut de senaste decennierna. Pernilla Hagbert menar att det delvis beror på att mycket av utvecklingen kopplas till att kunderna ska vilja efterfråga det som byggs. Hemmen marknadsförs som livsstils- och identitetsmarkörer, en dröm om det perfekta livet som främst ska uppnås genom konsumtion. Bostaden säljs i dag som en vara bland andra. Bolagen gör marknadsundersökningar baserade på människors betalningsvilja, men har tappat kunskapen om hur människor lever sina liv i själva bostäderna. Men om vi ska skapa verkligt hållbara bostäder måste vi inse att det inte är något man köper, eller något som tillhandahålls, utan något som skapas i boendet med människor som medaktörer, hävdar Pernilla Hagbert.

I Sverige präglas det hållbara byggandet av ett starkt teknikfokus, men att vi bygger energieffektiva hus innebär inte automatiskt att det är hållbara liv som levs där. Pernilla Hagbert beskriver hållbarhetsperspektivet i bygg- och bostadsbranschen som något som adderats till ett redan rådande system. Vi ligger långt fram i utvecklingen av hållbara byggmaterial och energisystem, vilket såklart är bra och viktigt. Men utvecklingen stannar ofta vid byggnadernas klimatskal och tekniska lösningar, medan diskussionerna om de mer radikala förändringarna som behövs för att vi ska nå klimatmålen förs någon annanstans. Vad händer om vi i stället har ett hållbart boende som utgångspunkt för byggandet?

– I dag bygger vi inte främst utifrån det vi vet att människor uppskattar och mår bra av i sin boendemiljö. Det är andra saker som tillåts driva bostadsbyggandet, säger Pernilla Hagbert.

Häri ser hon en utmaning för arkitekteter att hjälpa bransch, boende och samhället att föreställa sig alternativ. Vad är ett hem och hur kan man omdefiniera hemmet i relation till ett hållbart samhälle? Arkitektur och design handlar alltid om att ta fram visioner om framtiden. Den byggda miljön och arkitekturen speglar samhällets normer och värderingar och arkitektur och arkitekterna är en del av den strukturen. Det är viktigt att se och förstå om man vill skapa förändring.

För Pernilla Hagbert är hemmet en arena för omställning, en plats i skärningspunkten mellan individen och samhället. Hon anser att vi behöver en mer komplex förståelse av hemmet som en integrerad del av samhället. I projektet Könad hållbarhet leder hon en grupp forskare och designer som undersöker aspekter av detta.

Projektet består av två delar: en narrativ del som fokuserar på berättelser om hållbarhet och en normkritisk där kritisk spekulativ design används som metod. Den narrativa delen består av en fallstudie med intervjuer av boende i två bostadsrättsföreningar och en hyresrättsförening i Stockholm om huruvida deras syn på håll­barhet skiljer sig åt utifrån intersektionella aspekter såsom kön, ålder och klass. I designdelen bygger man vidare på detta och utforskar underliggande normer och synliggör maktstrukturer. Projektet, som finansieras av Energimyndigheten, är en del av ett större program som handlar om design för en energieffektiv vardag. I det är beteenden – hur man får människor att göra rätt – en central utgångspunkt.

Projektets titel Könad hållbarhet beskriver förståelsen för att hållbarhet påverkas av olika normer. Begreppet används lite som en trigger för att utmana uppfattningen att hållbarhet är något opolitiskt, att det råder konsensus.

– Vi vill även lyfta blicken från en binär förståelse av kvinnligt–manligt på en individnivå som beskriver ”så-här-gör-män och så-här-gör-kvinnor” till en strukturell nivå som undersöker normer och maktförhållanden, berättar hon.

Av dagens marknadsaktörer och i den allmänna debatten läggs mycket ansvar på individen – vi ska sopsortera, konsumera rätt och använda snålspolande toaletter. Retoriken, att ”det ska vara lätt att göra rätt”, som ofta används i energi- och bostadssektorn, är ett slags förskjutning från system till individ. Det här är en diskussion som forskningsprojektet försöker få upp på bordet för att kunna peka på de större strukturerna. Till exempel genom att i relation till den snålspolande toan också diskutera vatten som en ändlig resurs och att det finns de som har starka intressen i att upprätthålla det rådande systemet.

Nu går projektet in i en mer spekulativ fas där forskare och designer undersöker hur det skulle vara om vi gick bortom de normer som i dag låser in oss i vissa berättelser och idéer. I dag är till exempel de största indikatorerna för hushållens klimatpåverkan inkomst och boyta per person, det vill säga att ju mer man tjänar och ju större boyta man har, desto mer koldioxidutsläpp genererar man. Här finns en paradox där du å ena sidan kan vara en god, miljömedveten medelklassperson som sopsorterar och äger en elbil. Å andra sidan bor du stort och har en hög inkomst, vilket du själv inte kopplar till något negativt i hållbarhetshänsyn, men som är faktorer som har stor inverkan på samhällsnivå. Det kan till exempel handla om hur dina pengar placeras och hur bostadsytan blir alltmer ojämnt fördelad. Det här är exempel på de mer obekväma hållbarhetsfrågor som vi duckar för, dels för att de är politiskt känsliga, dels för att vi saknar verktyg för att reglera dem. Men det är samtidigt frågor som är nödvändiga att adressera.

Jag avslutar samtalet med att fråga Pernilla Hagbert om hon tror att hennes hem kommer att se annorlunda ut om 30 år. Eftersom hon är forskare blir svaret såklart både ja och nej. Hon kommer ju liksom de flesta av oss sannolikt att bo i det befintliga bostadsbeståndet och tror inte att det kommer att se så annorlunda ut, det handlar snarare om vad hon gör i hemmet.

– Vår forskning visar att för att bo hållbart måste vi bo mindre och dela på fler ytor, acceptera ett mindre materiellt överflöd och minska på slit-och-släng-grejerna.Allt det här hänger ju ihop, avslutar Pernilla Hagbert.

I höst ger Eva Minoura ut boken Bostadsgården – Territoriell arkitektur, en handboksversion av hennes avhandling. Precis som Pernilla Hagbert har Eva Minoura använt intervjuer och observationer av boende som metod i sin undersökning om hur bostadsgårdar spelar en stor roll för ett bostadsområdes sociala hållbarhet.

Eva Minoura valde bostadsgården som forskningsfält då hon såg ett kunskapsglapp i hur rummen mellan husen tas omhand i praktiken. Det brukar heta att arkitekter har fokus på husen och landskapsarkitekterna på utemiljöer, men de rumsliga förutsättningarna för bostadsgårdar sätts redan i tidiga skeden när en detaljplan reglerar exploateringstäthet och kvartersstorlek, menar hon. I sin forskning har hon undersökt hur det i sin tur påverkar utformning och användning av bostadsgårdar.

I sin bok visar hon att storlek och rymlighet sett till yta per person spelar stor roll för hur gården används och upplevs. Rymliga gårdar låter många aktiviteter pågå samtidigt. Tydligare gränser och mer inneslutna gårdar korrelerar med att boende känner större tillhörighet till gården. Men i dag bygger vi inte längre stora gårdar. Däremot bygger vi inneslutna gårdar, även om skälet då är hög exploatering snarare än tankar om social hållbarhet. Eva Minoura menar att det är krassa avvägningar som styr.

– Min forskning visar att vi pratar vackert om att vi vill bygga bort otrygghet, skapa rådighet och ge människor möjlighet att påverka sin närmiljö. I praktiken bygger vi i  stället områden som skapar mindre ansvar och delaktighet och utemiljöer där allas blir ingens, säger hon.

Under de senaste åren har det byggts ett flertal undermåliga gårdar, vilket fått många att sedan konstatera att gårdarna inte används. Detta blir i sin tur ett argument för att krympa gårdarna ännu mer, vilket gör dem ännu mörkare. Det blir en ond cirkel. Men Eva Minoura menar att vi inte kan ge upp ambitionen att skapa bra bostadsgårdar bara för att det inte finns tillräckligt med yta. Det finns ett good enough som kan ge åtminstone några av de kvaliteter som finns i måldokumenten. Vi måste våga ta i den frågan, understryker hon.

Områden som har bra bostadsgårdar har en viss robusthet, inte minst när det gäller social hållbarhet. Att kunna ta sin tillflykt till en skuggig, lummig och sval gård kan i framtiden komma att ses som en mänsklig rättighet och ge en renässans för bostadsgården, tror Eva Minoura. Hon hoppas att täthetsparadigmet nått sitt bäst före-datum och att de planer vi tar fram nu, för det som byggs om fem till sju år, kommer att ha en annan vision om vilket samhälle vi vill bygga. Bransch och beslutsfattare behöver bättre förstå hur olika beslut och planering påverkar hur bostadsgården ser ut och används. Vi behöver en bättre samverkan mellan planerare, arkitekter, landskapsarkitekter och förvaltare även i tidiga skeden.

– Det duger inte att checka av obligatoriska grillar, sandlådor och utemöbler och tro att man löst sin uppgift.

Pernilla Hagberts och Eva Minouras forskning visar på svagheterna i det marknadsdrivna bostadsbyggandet och planeringen. Så länge vi låter vinstintressen gå före visionerna om en hållbar framtid kommer klimatmålen att förbli utopiska. Paradoxen i det är att ju närmare katastrofen vi kommer, desto radikalare omställningar kommer att krävas.