TAF Arkitekter: Vi bidrar med en hälsning från vår tid.
Svenska Institutet i Paris är mitt i en omfattande tillgänglighetsanpassning. Annica Kvint har träffat TAF Arkitekter, som står för den nya designprofilen.
Svenska institutet i Paris är inrymt i 1500-talspalatset Hôtel de Marle. Nyligen fick byggnaden, under ledning av TAF Arkitekter, en ny entré och reception, ett nytt café och en nyinredd gård. Allt som ett sidospår från arbetet med nya Nationalmuseums restaurang, som TAF:s Gabriella Gustafson och Mattias Ståhlbom också är involverade i.
Det här projektet har en lite speciell upprinnelse?
Mattias Ståhlbom (MS): Ja, det är ett uppdrag som växt fram ur ett annat. I september 2016 fick vi ett samtal från Gunilla Norén på Svenska institutet i Paris. Hon visste att vi jobbade med inredningen av nya Nationalmuseums restaurang och undrade om vi kunde tänka oss att ”förhandsvisa” delar av den i den nya inredningen för Café suédois.
Gabriella Gustafson (GG): Men det var inte så enkelt att visa något i förtid, eftersom vårt arbete med Nationalmuseum bygger nästan uteslutande på nya produkter. En av huvudtankarna i det projektet är just att utveckla produkter i nära samarbete med svenska tillverkare. Bland de upp till 40 producenter som är involverade finns alltifrån stora, etablerade sådana, som Offecct, Källemo och Gense, till mindre producenter som Glass Factory och Articles, samt specialgjorda, unika exemplar och egen studioproduktion.
MS: – Vi tycker att det är ett bra sätt att värna om den hantverkskunskap som trots allt finns kvar i den svenska möbelbranschen och hoppas att producenterna ska komma att se museet som sitt nya, gemensamma showroom. En plats som stärker både Sveriges och de enskilda producenternas varumärken.
MS: Vi har utgått från samma typ av tankar i Paris och ser uppdraget där som en del av en större helhet. I arbetet med Nationalmuseum samarbetar vi med inredningsarkitekten, möbel- och produktdesignern Matti Klenell, glas- och produktformgivaren och keramikern Carina Seth Andersson och illustratören Stina Löfgren. Vi som grupp har tidigare producerat utställningen A New Layer. I den ställde vi ut möbler och objekt som vi tillverkat i samarbete med taiwanesiska hantverkare och när Matti Klenell fick frågan om han ville jobba med Nationalmuseum så ville han göra det i samarbete med oss andra. Därifrån var steget till att jobba med svenska producenter inte långt.
GG: Men när frågan från Café Suédois dök upp gav de andra i gruppen TAF fria händer.
Så vad hände med caféets önskan om en ”förhandsvisning” av National museum?
GG: Jo, några delar av inredningen från Nationalmuseum har vi ändå lyckats ta till Café Suédois. Kubbaren, till exempel. Den är tillverkad av ändträbitar i furu. På ett skåpparti bakom baren har Stina Löfgren gjort träsnitt som väggdekoration. Katja Pettersson har också ritat en pall som finns både i caféet och på en mängd ställen i museet. Och Mattias och jag har ritat ett matbord som återkommer som barbord på Nationalmuseum.
Men ni har inte bara inrett caféet?
MS: Nej, TAF:s projekt i Hôtel de Marle växte snabbt och blev en del av den tillgänglighetsanpassning av byggnaden som Statens Fastighetsverk håller på att genomföra. Nu har vi ett uppdrag från Svenska Institutet att ta ett helhetsgrepp om byggnaden. Det ska resultera i ett slags designmanual. Den nya entrén och receptionen, caféet och gården, som är det vi hittills arbetat med, är bara starten. Projektet kommer, inte minst av budgetskäl, att pågå i flera år.
GG: I grunden handlar vårt uppdrag om att göra ett rumsligt tillägg som tolkar rela
tionen mellan Sverige och Frankrike i dag. Svenska Institutet i Paris är ju ett kultur- hus där Sverige visas upp i ständigt nya utställningar. Hit kommer 100 000 besökare varje år, så det är viktigt att byggnaden är representativ.
Kan man säga att uppdraget handlar om att lägga en årsring till en annan? MS: Ja, så kan man se det. Här nns ju redan allt ifrån unika, båtformade takstolar från 1500-talet till Marais bäst bevarade bjälktak, Tessininstitutets konstsamling och möbler av Malmsten och Mathsson. Vi ser det som att vi bidrar med en hälsning från vår tid, och kommer att förse varje objekt vi adderar med en text. Det är ingen pressrelease det handlar om, utan en text som verkligen tillför något: som en anekdot från tillverkningen eller någonting om materialet som objektet är tillverkat av.
Hur har ni tänkt kring era rumsliga tillägg?
MS: Vi har jobbat med några enkla, grundläggande principer. Till exempel använder vi genomgående ljusa träslag som vi betsat, så att man ser träet igenom. Den nya grönblå färgen på porten har vi låtit bli en signalfärg för olika informationspunkter i huset, både utom- och inomhus. Kryssformen på utsidan av receptionsdisken återkommer också vid informationspunkter av olika slag: till exempel på ett tillfälligt och mobilt sideboard eller en tillfällig pulpet.
Så vilken är nästa del i projektet?
MS: Det som kallas Ingmar Bergman-rummet är under arbete. Det vetter mot trädgården och är ett rum för event av olika slag. Trädgården är nästa steg – den ska inte minst få ny belysning. Vi ska också se över kontoren för de som arbetar här. Och eventuellt även de gästbostäder för forskare och kulturarbetare som byggnaden också rymmer. Men det ligger långt fram i tiden.
Ni skyndar långsamt?
MS: Ja, vi vill visa upp en kvalitativ bild av Sverige, och då går det inte att kompromissa, vare sig med de produkter vi tar hit eller med utförandet av vårt arbete. Då får det hellre ta tid.
FAKTA
Designprofil, Svenska Institutet, Paris
Adress: 11 rue Payenne, 75003 Paris, Frankrike Inredningsarkitekt: TAF Arkitektkontor Konstnärlig utsmyckning: Statens Konstråd Grafisk formgivning: Adrienne Bornstein Landskapsarkitekt, gården: Les Mauvaises graines, Paris Svenska institutet i Paris, handläggare: Gunilla Norén Byggnadsår: 2017
Hôtel de Marle, Paris
Hôtel de Marle rymmer Svenska Institutets enda kulturhus i utlandet och förvaltas av Statens fastighetsverk. Det byggdes som privatpalats på 1500-talet, plundrades och vandaliserades under franska revolutionen, blev läroanstalt på 1800-talet och var nära rivning när det återigen förfallit i början av 1960-talet. Frankrikes dåvarande kulturminister André Malraux räddade den då mycket nedgångna fastigheten och 1965 köptes den av den svenska staten på initiativ av Gunnar W. Lundberg, dåvarande kulturråd vid Svenska ambassaden i Paris och grundare av Tessininstitutet. 1971 öppnade Svenska Institutet. Senast 2009 hotades det av nedläggning, men efter omfattande protester fick det vara kvar.