Ibland handlar arkitektur om demokrati och diplomati. Annica Kvint har intervjuat svenska arkitekter med uppdrag i Ukraina, Belgien, Jordanien och Kenya.

Administrativt servicecenter, Poltava, Ukraina
Arkitekt: Claesson Koivisto Rune
Mårten Claesson om ett typhus för lokal­demokrati i Ukraina.

Den här byggnaden ska inte representera Sverige, utan något mycket större?
– Ja, det är en prototypbyggnad avsedd att andas demokrati och transparens i ett land med utbredd korruption. Uppdraget, som finansierades av EU, handlade om att rita ett typhus för allehanda kommunal myndighetsservice på den ukrainska landsbygden. Vi började rita på projektet innan Rysslands invasion av Ukraina och det övergripande syftet var att hjälpa landet att gå i en demokratisk riktning. Byggnaden hann vara i bruk i några månader innan invasionen och vad jag vet står den kvar. 

Jag läser att det som efterfrågades var en byggnad som är ”ödmjuk och human i sina proportioner”?
– Det är en viktig del av det hela, även om vårt mål snarare var att förena transparens och monumentalitet. Vi ville skapa en sorts byggnad som är igenkänningsbar och värdig och landade i en låg tegelbyggnad med oval form. Det dominanta, spetsiga taket anspelar på ukrainsk arkitektur och dess tradition att adressera snörika vintrar. Vi tycker också att det ger en officiell aura åt byggnaden. 

– Planen är nyckeln. Varje gavel har ett stort fönsterparti, vilket gör att man kan se tvärsigenom huset i båda riktningarna. Det var en typ av transparens som efterfrågades. Det fick inte finnas rum att stänga in sig i. Därför innehåller hörnen teknikrum och förråd. Folk ska kunna lita på den här byggnaden.

Projekt: Sveriges ambassad, Amman, Jordanien
Arkitekt: Hidemark & Stintzing
Sven Nyström om att jobba för UD i Jordanien, för andra gången i ordningen. 

Du har tidigare bidragit till svenska ambassadbyggnader i 45 olika länder. Hur fungerade arbetet med UD:s nya lokaler i Amman?
– Här får man aldrig ett rakt nej av lokala konsulter eller byggare. Kompromisser och lösningar får komma på vägen. I Sverige brukar man tala om tidplaner som ”levande dokument”, i Jordanien är de fullständigt dynamiska. Men jag var med och ritade den gamla ambassaden i Amman 2008-09 så det var ingen överraskning för mig.  

Hur såg programmet ut i det här fallet?
–  Ambassaden skulle samlokaliseras med Svenska dialoginstitutet och behövde därmed större lokaler. Projektet innebar en ombyggnad från grunden, det var ramrent när vi startade. Det fanns en byggrätt på taket så vi byggde på en våning i samma material som kåken i övrigt. Den har en stomme av stål och fasaden murades och kläddes med ljus kalksten från Västbanken. Jag antar att sten är vanligt i de här trakterna? 

– De är duktiga både på sten och keramiska material. Trä är ovanligt och snickare likaså. Hantverkare kan fråga om de kan få göra dörrfoder i sten i stället för i trä. Det är ju lite speciellt, ur ett svenskt perspektiv. 

Målet för alla UD:s byggnader är att skapa en svensk identitet, men den måste tillgodoses med material från platsen. Är det något du blev extra nöjd med?
– Ja, fasaden på tillbyggnaden, som har två liv. Det yttre är rytmiskt med spända valvbågar, medan det inre har en fönstersättning som är mer oregelbunden och lite undfallande. Först tänkte jag mig en rytmisk indelning även här, men planlösningen dikterade något annat.

Projekt: The Yellow Thread, Europaparlamentet, Bryssel
Arkitekt: Färg & Blanche
Fredrik Färg och Emma Marga Blanche om att rama in Sveriges ordförandeskap i ministerrådet i Bryssel.

Vad var det första ni slogs av, när ni besökte Europaparlamentet i Bryssel?
– Platsens vidd! Det är 30 000 personer som jobbar där och lokalerna vi skulle gestalta var utspridda i olika byggnader och på olika våningsplan. Första gången vi besökte Europaparlamentet gick vi 1,6 mil för att få en överblick. Konceptet ”Den gula tråden” blev ett sätt att hålla samman de utspridda ytorna. 

– Rådsbyggnadens atrium, som var en av lokalerna, är 1 000 kvadratmeter stort och sex våningar högt. Vi funderade mycket på hur vi skulle ta oss an den rymden och landade så småningom i idén att skapa en entré av bågar som bildar ett slags allé. 

– I stället för de avspärrningsband som vanligtvis präglar den här miljön valde vi 27 öppna bågar i svenskt bokträ, en båge för varje medlemsland. Symboliken i att öppna upp i stället för att spärra av kändes bra.

Sveriges ordförandeskap för EU varar i ett halvår. Vad händer med möbler och övriga saker sedan?
– Möblerna kommer användas på olika konsulat och de gula mattorna går tillbaka till producenten för att återvinnas. Filtmaterialet är delvis redan återbrukat från en utställning i Paris och kommer att tas tillbaka för tillverkning av andra objekt. Och de böjda, övre delarna av bågarna går att demontera, så stolparna kan i framtiden fungera med vanliga avspärrningsband om man vill det.

Projekt: Refugium, Turkana County, Kenya
Arkitekt: Gipp Arkitektur
Emil Bäckström om ett ovanligt träprojekt i form av en samlingsal i Kenya.

Hur kom det sig att ni fick uppdraget i Kenya?
– Vi hade tidigare samarbetat med Arvet, som jobbar med att föra ut svenskt träbyggande i världen. De samarbetar i sin tur med UN Habitat och byggnaden, en temporär trä­struktur, var en donation från projektgruppen. 

Det var pandemi när ni började jobba med projektet och därmed omöjligt att utgå från platsen. Hur förhöll ni er till det?
– Byggnaden är konstruerad av korslimmat trä och formen kommer utifrån materialet. Det var viktigt för projektet att det skulle gå åt minimalt med material och att huset skulle vara lätt att montera och demontera. Turkana County är ett område i nordvästra Kenya där flyktingar möter lokalbefolkning och behovet av mötesplatser är stort, men måste också vara flexibelt.

På vilket sätt representerar byggnaden Sverige, som du ser det?
– KL-träet är förstås en del av det hela. Men också det faktum att byggnaden är influerad av forna tiders enkla timmerhus, med tydlig konstruktion och möjlighet till demontering och flytt. 

Vad vet du om hur byggnaden har tagits emot på plats?
– På bilder har jag sett att huset verkligen används som mötesplats för kvinnor och barn och att barn från området använder det som motiv i sina teckningar. Det känns väldigt inspirerande att en så liten byggnad kan fylla ett viktigt behov i den lokala kontexten och dessutom betyda någonting på ett globalt plan i tider av flyktingkriser. 

Annica Kvint är redaktör för Arkitektur.