”Jag vill skapa museirum för alla”
På nya Nationalmuseum har utställningsrummen fått ett nytt arkitekturkoncept av den amerikanska arkitekten Joel Sanders. ”Jag ser det som mitt jobb att lotsa åskådaren genom rummet, både visuellt och rent fysiskt”, säger han.
Att utforma rum för konst är Joel Sanders specialitet. Han undervisar i ämnet på Yale och har arbetat med utställningsrummets arkitektur på alltifrån Gering Lopez Gallery och Forum Gallery i New York till Institute of Contemporary Art i Philadelphia och Jewish Museum i Berlin.
I Nationalmuseums nya basutställning visas 5 800 verk, tre gånger så många som tidigare, och tre fjärdedelar av dem rubriceras som konsthantverk eller design. I ”Tidslinjen”, som går som en spiral genom husets salar uppifrån och ner, visas nu verk från 1500-talet fram till i dag. Måleri, skulptur, konsthantverk och design presenteras integrerat och omväxlande i montrar, på väggmoduler och på podier.
Ditt uppdrag på Nationalmuseum har handlat om att kombinera storslagna 1800-talsrum av Friedrich August Stüler med nutida tankar om exponering av konst. Hur tänker du kring det?
– Mycket har handlat om att skapa balans. Att gifta ihop vår digitala tid med den historiska byggnaden. Klassiska museer är ju så ologiska! Det är som att den som utformat dem tror att människor består av ett öga utan kropp. Men människor andas, svettas, nyser och kan röra vid oersättliga verk. Det måste man ta med i beräkningarna när man utformar rum för konst. Samtidigt som man bör designa dem så att man inte hämmar besökarens upplevelse.
Och hur designar man för att inte hämma besökaren?
– Man hanterar upplevelsen som den helhet den är! Som jag ser det är den här typen av uppdrag ett tvärdisciplinärt arbete som spänner över tre överlappande områden: arkitektur, inredningsarkitektur och utställningsarkitektur. Men allt sker i relation till den mänskliga kroppen. Den har varit min utgångspunkt både i mötet med den storslagna byggnaden och med konstverken i olika storlekar.
Tycker du att museirummet ska vara en neutral bakgrund för konsten?
– Nej, jag ser det som att galleriarkitekturen formar åskådarens upplevelse i mötet med konsten. Det är den som styr åskådaren! Som arkitekt är det min uppgift att lotsa åskådaren genom rummet, både visuellt och rent fysiskt. Dels med hjälp av skyltar, podier, väggar och montrar. Dels genom att aktivt använda färg och material som informationsbärare.
I ett klassiskt konstmuseum står man mitt i rummet och tittar på konst som hänger på väggarna. Men så ser inte din syn på galleriarkitektur ut?
– Nej, jag förespråkar ett mer arkitektoniskt koncept och vill skapa rum som fungerar i 360 grader. På Nationalmuseum hänger visserligen en del konst på väggarna, men det finns också montrar och podier mitt i rummen och måleriet visas integrerat med skulpturer, möbler och bruksföremål i olika kluster. Ett sådant system är både exibelt och modulärt och inbjuder till att peka på samband mellan konstverk av olika slag och epoker.
Ett museiprojekt innebär samarbete, inte minst med intendenter. Hur fungerade det?
– Det är speciellt att samarbeta med museiintendenter! De vill berätta en visuell historia, precis som jag, men de är inte intresserade av det digitala – för dem är objekten i fokus.
Det låter som att interaktionen med vår digitala tid var något av en utmaning?
– Denitivt. Å ena sidan kan det digitala isolera oss från dofter och synintryck och därför kan vara problematiskt. Å andra sidan kan en mobilapp befria en utställning från textmassor vilket är fantastiskt. En till synes liten detalj som väggskyltar visade sig vara en enorm utmaning i det här projektet. Var på väggen skulle de sitta? Hur många skulle de vara? Två- eller erspråkiga? Textskyltar bör ju inte konkurrera med konsten.
Skilde sig arbetsprocessen på Nationalmuseum åt från den du är van vid?
– Ja, i USA är hierarkierna tydligare. I Stockholm var processen både mer transparent och mer konsensusorienterad än vad jag är van vid i Nordamerika.
På nya Nationalmuseum är det möjligt att visa olika konstformer i samma rum tack vare att klimatrestriktionerna för måleriet inte är lika stränga som förr. Men att integrera måleri med skulptur, möbler och föremål är väl också något av en internationell trend just nu?
– I USA och England har det sättet att visa konst blivit ganska vanligt på museer för samtida konst. Jag gillar det, men det har naturligtvis sina fallgropar precis som alla andra sätt.
Du har jobbat mycket just med utformning av rum för konst. Är det en slump eller en medveten strategi?
– Jag alltid varit intresserad av mötet mellan konst och arkitektur och av kroppen och hur den formar våra upplevelser i rummet. Arkitekturen formar oss människor och jag vill göra den så inkluderande som möjligt.
Inkluderande på vilket sätt?
–Jag är gay och konstaterarattarkitekturen i dag ofta utgår från att användaren är en vit, heterosexuell, sekulariserad man. Faktum är att utvecklingen i många länder går bakåt, snarare än framåt. Inte minst i USA, där vi dag för dag ser president Trump demontera alltmer av den inkluderande politik som Obama byggde upp.
– Därför ser jag som en viktig ambition att vilja skapa byggnader som välkomnar alla typer av kroppar och oavsett kön, ålder och religion.
Så hur bidrar du själv till det?
– Jag håller kurser i inkluderande arkitektur på Yale och är också involverad i forskningsprojekt i ämnet. Museibyggnader är intressanta i sammanhanget – internationella sådana har ju besökare av en mängd olika nationaliteter och med många olika utbildningsnivåer. Det är en fantastisk utmaning att se till att samtliga får en bra upplevelse. Konsten är ett eget språk som jag vill att alla sorters människor ska ha tillgång till.
FAKTA
Projekt: Koncept utställningsarkitektur Nationalmuseum. Arkitekt: Joel Sanders Architect (JSA). Ansvarig arkitekt: Joel Sanders. Projektledare: (JSA): Josh Dannenberg. Projektarkitekt (JSA): Marco Li. Projektledning Nationalmuseum: Helena Kåberg, Fredrik Eriksson. Utställningsarkitektur: Henrik Widenheim, Albert France-Lanord, Joakim E Werning. Glasmontrar: Goppion genom Peter Hohenstatt.
