Klassisk arkitektur är evig men i dagens Sverige är det modernismen som styr, menar arkitekten Albert Svensson. Hans hopp står till en parallell marknad, framgår det i samtalet med Claes Caldenby.

Arkitekten Albert Svensson ritar framför allt villor i traditionell stil. Han har också blivit en företrädare för klassisk arkitektur och ofrivilligt, enligt honom själv, framstått som talesman för Arkitekturupprorets arkitektursyn.

Men vår kontakt går längre tillbaka. Jag mötte hans namn första gången i en tävling om att skriva arkitekturkritik som Arkus ordnade i mitten av 1990-talet. Han fick pris för en artikel om att göra om en av Göteborgs många trafikleder till boulevard. Den publicerades i Arkitektur 8/1996 under rubriken ”Barriär eller gata”. Under en tid var han assistent i Arkitekturens teori och historia på Chalmers och vi försökte, utan framgång, hitta finansiering för en doktorandtjänst. Ämnet skulle vara ”Icke-modernistisk arkitektur 1930–1960”. Om detta skrev han en läsvärd artikel i Vetenskapsrådets tidskrift Tvärsnitt 4/2003.

– Runt sekelskiftet kom jag i kontakt med poeten Carl Forsberg, som hade börjat ge ut det ”retrogardistiska” fanzinet Aorta där ett utdrag ur mitt examensarbete publicerades. Jag lärde också känna målaren Christopher Rådlund, vars examensarbete på HDK om ett drömt Göteborg gjorde starkt intryck. Via dessa två kom jag i kontakt med redaktören för Tvärsnitt, litteraturvetaren Johan Lundberg, som med sitt temanummer Modernismkritik ville råda bot på en ”intolerans” mot andra synsätt som han menade sig se.

I sin artikel i Tvärsnitt skriver Albert Svensson om Bergstens stadsteater i Göteborg att den ”har allt som man kan begära av ett klassicistiskt mästerverk oavsett byggår”, medan han beskriver Boris Iofans Sovjetpalats som ”grotesk och mekanisk klassicism”. Det tycks mig som ett sätt att skilja bra klassicism från dålig som jag kan sympatisera med. Och i förlängningen skulle jag också vilja skilja på bra och dålig modernism. Inför den frågan säger sig Albert Svensson vara osäker på sin dom över Sovjetpalatset den gången. Och all modernistisk ideologi är dålig, menar han.

– Hur ser man skillnaden på något bra och något dåligt? Antingen gillar man det eller så gillar man det inte. Personligen har jag alltid gillat klassisk och traditionell arkitektur mer än modernistisk och jag tror inte jag är ensam om det. Det är här, i denna direkta, romantiska, syn på bra/dåligt som många av alla de tiotusentals människor som följer Arkitekturupprorets Facebookgrupper och sidor nog befinner sig. Jag tror inte de bryr sig nämnvärt om vilken stil huset är uppfört i. Som arkitekt är det viktigt att alltid ha kvar den blicken, den ursprungliga, ”okunniga”, blicken. Detta har inget med kunskap att göra. Kunskap handlar inte om vad man tycker utan om hur man gör.

Albert Svensson vill se tre steg här. Första frågan inför mat, musik eller arkitektur är: ”Svänger det?” Alla ställer sig den. Andra frågan är: ”Varför svänger det?” Den ställer sig akademiker, recensenter och vinskri­benter. Ingenstans är tyckandet och fördomarna så närvarande som här, menar han. Hur vet någon som inte skapar hur man gör och därmed varför det svänger?

– Det tredje steget är hur jag ska göra för att få det att svänga. Det är kunskapen om HUR, och den är för­behållen kockar, musiker och arkitekter.

Jag invänder att han därmed tycks mig ogiltigförklara hela samtalet om arkitektur och lusten hos en nyfiken allmänhet att förstå varför det ser ut som det gör. Och att han också mystifierar skapandet. Nej, svarar Albert, det är ingenting mystiskt, det är en praktisk verksamhet som kräver kunskap. Och att kräva det av allmänheten vore arrogant.

En av Albert Svenssons egna favoriter är den engelske arkitekten Quinlan Terrys Richmond Terrace. Som klassicist är Terry allt annat än paragrafryttare, menar han, som svar på min undran om inte Terry är en väldigt programmatisk klassicist. Hur som helst spelar det ingen större roll. Bara det blir vackert och trevligt. Just detta ställe väljer Albert för att han har avnjutit ett par pints på terrassen i förgrunden, efter en underbar promenad längs Themsen. Som synes är det en populär plats.

I tv-filmen Folkhemmets estetik (på SVT Play till oktober 2022) intervjuas Albert Svensson och säger att ”arkitektur är ett kunskapsfält och inte en konstnärlig intuition” och att ”med symmetri, harmoni och skönhet blir det vackert”. När jag menar att det låter som att han ändå kopplar ihop hur man gör med hur det upplevs, och därmed ifrågasätter den ”okunniga” blicken, hävdar han att det finns vissa grundläggande egenskaper i traditionell arkitektur.

Det har till exempel sagts att katedralen i Chartres är klassisk i komposition och proportioner. Om man följer en sådan klassisk, snarare än klassicistisk, praxis är det lättare att skapa vackra hus än med modernismens abstrakta idéer. Så mycket längre kommer vi inte.

Hur skulle då Albert Svensson vilja forma ett terminsprojekt i klassisk arkitektur? Det skulle vara mycket ritning och ytterst lite teori, menar han. Lärdomar finns att dra från sommarskolan i klassicism som Ax:son John­sonstiftelsen driver i Engelsberg eller från Notre Dame-universitetet i Indiana som har en sommarskola i Europa där han själv gått.

Men han befarar samtidigt att det skulle vara svårt att få studenter insocialiserade i modernismen att se klassisk arkitektur som något annat än en kuriositet. Där tror jag att han kanske underskattar många arkitektstudenters nyfikenhet och vilja att lära sig något nytt. Jag hoppas det, kommenterar han.

Jag testar några arkitekturbilder på Albert Svensson och menar att Självständighetstorget i Kiev, som fått en alldeles särskild betydelse nu, är en ganska stilig Stalinarkitektur, medan Putins palats och Trumps våning är dålig klassicism. Det väcker frågan om politiska associationer i arkitekturen. Anders Åman klargjorde i sin bok om Stalintidens Östeuropa att det inte finns någon fast, oupplöslig förbindelse mellan arkitektur och ideologi utan bara historiskt betingade konstellationer. Där verkar Albert och jag vara eniga, i varje fall om att ”klassisk arkitektur är inte högerpolitik”.

Just detta var rubriken på ett debattinlägg i Dagens ETC 11 januari i år, där Albert Svensson tog ställning. Han valde, skriver han, att bli arkitekt utifrån ett motstånd mot rivningarna och förlusten av det hantverksbyggda och för att han ville göra världen vackrare. Det är lockande för populistiska partier att fånga upp folkligt missnöje och Sverigedemokraterna har försökt kidnappa den klassiska arkitekturen, menar han.

Här kommer samtalet in på att Socialdemokraterna i Göteborg hävdat att det borde byggas mer ”i klassisk stil”. Som på beställning har SOM-institutet tagit med en fråga om klassisk stil i sin enkätundersökning. Efter många krumbukter definierar de klassisk stil som ”till exempel med fasader i sten, tegel eller trä”. Och med den definitionen säger 64 procent av göteborgarna att det vore bra eller mycket bra om det byggdes mer i klassisk stil.

Det är olyckligt att material specificeras, menar Albert Svensson. Men undersökningar i Storbritannien där folk fått välja vilket hus de skulle vilja ha som granne visar ännu större preferenser för klassisk arkitektur. Och även om det bara skulle vara tio procent som ville det så byggs ju inte ens en procent av alla större byggen i klassisk stil. Och han är glad över att Socialdemokraterna har tagit ställning. Det tar udden av vanföreställningarna om klassisk arkitektur som högerpolitik.

Den egna praktiken som arkitekt har till stor del handlat om villor åt privata beställare. De allra flesta uppdragen har Albert Svensson fått genom rekommendationer från tidigare kunder eller från byggare. En del kommer också från sådana som hittat honom på sociala medier. Han har även fått ta över projekt från arkitekter som inte velat rita traditionella hus. Människor söker sig till honom för att få just det han erbjuder.

I Lorensbergs villastad bakom Götaplatsen har Albert Svensson bidragit till ett lite större projekt med forskarbostäder. Där drev Socialdemokraterna stödda på Arkitekturupproret igenom en klassisk arkitektur, mot sina tjänstemän. Byggaren tog in sina egna arkitekter för färdigprojektering, trots ett omfattande förfrågningsunderlag.

De nya arkitekterna hade ingen djupare förståelse för klassicism och saker missades. Ändå har det också funnits en god vilja, menar Albert Svensson. För första gången på bortåt ett sekel förekom en diskussion på en byggarbetsplats om utformningen av joniska kapitäl och äggstav. Huset togs från början fram i samarbete med Fredrik Rosenhall och Inobi, som upprättade förfrågningsunderlag.

Samme Fredrik Rosenhall skrev hösten 2020 en krönika i Göteborgs-Posten om Arkitekturupproret. Han hävdar där att ”ju mer raljerande kritiken blir, desto mer ointresserade blir arkitekterna av att lyssna. Här låser sig diskussionen.” Rosenhall menar att arkitekter i dag är öppna för olika sorters arkitektur och betonar hantverk och kvalitet och att trätan mellan klassicism och moder­nism är passé. Och han säger: ”Att förstå proces­serna bakom byggandet är nödvändigt för att förbättra det.”

Både Albert Svensson och Arkitekturupproret fokuserar på att ge arkitekterna hela skulden för allt det dåliga som byggs. Varför lyfter de inte också fram byggbolagens roll?

– Jag vet inte varför jag ska kommentera vad en annan arkitekt säger i dessa frågor. Men jag har en avvikande syn på processens betydelse kontra idéernas. Inom modernismen tycker jag mig se en emfas på process, vilket är lite komiskt med tanke på att det nog aldrig funnits en idé som ändrat vår fysiska verklighet lika mycket som modernismen.

Så kommer vi då till sist in på modernismen, huvudfienden för Arkitekturupproret och även för Albert Svensson. Arkitekter hittade på modernismen och skrev oräkneliga böcker till dess försvar, menar han. Modernismen lärs ut på våra arkitekturhögskolor och skrivs in i tävlingsprogram. Arkitekter ger ut tidskriften Arkitektur, där enbart modernism presenteras och där modernistiska arkitekter ger andra modernistiska arkitekter spaltutrymme och medhåll. Priser premierar modernism. Modernistiska arkitekter styr våra stadsbyggnadskontor, författar planer och beviljar och avslår bygglov. Byggbolagens verksamhet går att påverka genom att politiken griper in och skriver om spelreglerna. Arkitektkårens ideologiska övertygelser är mycket svårare att påverka.

Albert Svenssons hopp står till en pluralism, som inom konstvärlden, där det har skapats parallella marknader och alternativa skolor.

Det är hårda ord och mina frågor hopar sig. Är det inte paradoxalt att i en lång intervju i Arkitektur hävda sig vara motarbetad? undrar jag, men Albert menar sig vara framlyft för att representera något annat, något för oss okänt. Tecknar han inte en orimligt entydig bild av modernismen för att kunna framställa sig som en outsider? Nej, någon outsider är han inte, han har en mängd kollegor som han känner gemenskap med, särskilt internationellt. I ett historiskt perspektiv är det modernisterna som är outsiders, själv står han i huvudfåran.

I Göteborg ser vi gång på gång hur politiker kör över även sina egna anställda arkitekter och hellre lyssnar till exploatörer och lobbygrupper, fortsätter jag. Men det skulle inte bli bättre om arkitektkåren hördes mer i debatten, hävdar Albert. Tvärtom, tror han, arkitekternas uppdrag är inte moraliskt utan estetiskt/praktiskt.

– Min arkitektursyn kan sammanfattas med att vi ska försöka lämna världen vackrare än när vi kom till den, säger Albert Svensson till sist. Om man utgår från en ideologi som inte ser estetik som ett kunskapsfält, som ser tidigare estetiska landvinningar som otillåtna och som ser nyheten som mer värdefull än skönheten, då går det inte att skapa skönhet annat än med tur, menar han.

– Inte minst i dagens situation, när det blir allt tydligare hur illa anpassad modernismen är till moderna krav på täthet i våra städer, blir den frågan brännande.

Claes Caldenby är redaktör på Arkitektur