Färjeterminalen på East 34th Street på Manhattan är en lätt stålkonstruktion med textilier som ljuskälla och uppvärmda sittplatser. Foto: John Horner

Intervju: Kennedy Violich Architecture

Bostonbaserade Kennedy Violich Architecture har gått från egen materialforskning till att pröva kunskaperna i projekt av olika storlekar och med olika material. Juan Frano Violich berättar.

På AHA-festivalen på Chalmers i november i fjol höll Juan Frano Violich från kontoret Kennedy Violich Architecture en föreläsning med rubriken Material Autonomy in the Anthropocene. Den var full av exempel från en annorlunda arkitektverksamhet med stort engagemang i materialforskning. Föreläsningsrubriken innehåller tre begrepp som kan behöva utvecklas till att börja med.

Vad betyder materiell kultur för ert arbete?
– Materiell kultur handlar om att tillverka saker och ge dem agens, att arbeta med material, hålla dem i handen, pröva dem och se hur de fungerar under olika villkor. Vårt sätt att tillverka och bearbeta material reser frågor om vår samtida kultur. Plywood är till exempel mer än krysslimmad faner. Den fick sitt genombrott kring 1925, när den blev en industriprodukt, och den kom att bli flitigt använd av formgivare, industri och militär. Men i dag vet vi att den tillverkas på ett sätt som är slösaktigt, använder mer energi än kanske nödvändigt och tillsatser som kan vara skadliga. Samma sak kan sägas om stål, glas, betong och tegel. Vi söker alternativa material som har bättre prestanda, använder mindre och renare energi i tillverkningen och ger minimalt med avfall och dessutom är vackra.

– Material väcker etiska frågor som gör dem kulturellt relevanta. Enligt fysikern och feministen Karen Barad är etik och rättvisa ”invävda i själva det stoff världen består av”. Mattering är ett begrepp från Bruno Latour [som leker med den dubbla innebörden av engelskans matter, materia och att betyda, red anm]. Den materiella kulturen i dag befinner sig i en brytpunkt eftersom den varken är autonom från naturen eller helt beroende av den.

 

Soft House, radhus i massivträ på IBA Hamburg med rörliga solceller på fasaden och textila väggar inomhus med integrerad belysning. Foto: Michael Moser
Soft House, radhus i massivträ på IBA Hamburg med rörliga solceller på fasaden och textila väggar inomhus med integrerad belysning.
Foto: Michael Moser

Hur förstår ni begreppet autonomi, som var AHA-festivalens tema 2017? Finns det en risk att arkitekturen blir alltför autonom?
– På sätt och vis tror jag inte att arkitekturen kan bli nog autonom. Jag tänker då på arkitektur som en autonom praktik – i motsats till en ”profession” – som kommer ur föränderliga idéer om form, komposition, rum och som ifrågasätter det rådande. Arkitektur är ett ämne som kräver en praktik men det tycks i dag underordnat en profession som blir alltmer specialiserad och låst i sina projektformer och programvaror. Det vore orealistiskt i en global ekonomi att tro på en autonom praktik utan professionens strukturer men det är viktigt att det är praktiken och inte professionen som är den drivande. Tron på ”renhet”, ren autonomi eller rent beroende i förhållande till sådant som kontext eller sociala frågor, är olycklig.

Och vad betyder antropocen för arkitekturen?
– Vi vet att vi i dag arbetar i en värld formad av människans aktiviteter. Det är en begränsad värld och det finns ingen ”annanstans” för vårt avfall och våra utsläpp. Det finns ingen ”ren” natur och inget ”utanför” städerna. De material arkitekturen använder ses alltför ofta som allmänt tillgängliga, som om de bara ligger där för att användas, oavsett hur de producerats eller transporterats. Men den formgivare som väljer ett material väljer också effekterna av hur det producerats. Även ”naturliga” material kräver resurser, kapital, ekonomisk organisation och politiska system. Den kreativa utmaningen för arkitekten är inte att forma materialen utan att ”deformera” dem från deras standardformer, standardproduktionssätt och hårt mallade ”användningar”.

Soft House, radhus i massivträ på IBA Hamburg med rörliga solceller på fasaden och textila väggar inomhus med integrerad belysning. Foto: Michael Moser
Soft House, radhus i massivträ på IBA Hamburg med rörliga solceller på fasaden och textila väggar inomhus med integrerad belysning.
Foto: Michael Moser

Kan du berätta lite mer om ert kontor, Kennedy Violich Architecture?
– Min partner Sheila Kennedy och jag startade kontoret i början av 1990-talet. Vi arbetade mest med installationer i USA och Mexiko tillsammans med konstnärer som hade konstnärsstipendier. Vi påverkades av konstnärer som använde materialen som de var, sådana som Eva Hesse, Joseph Beuys och Tony Cragg. Våra första uppdrag var inom ljusdesign och vi såg dem som ett sätt att förstå naturligt ljus och konstljus och dess kulturella betydelse. Det ledde oss vidare till infrastruktur i bredare mening, dess historia och möjligheter att tänka på nya sätt. Formgivningen blev både formgivning, tillverkning och forskning.

Och hur jobbar ni i dag?
– Vi startade en verkstad som gjorde det möjligt att tillverka och testa prototyper. Senare blev det till MATx, kontorets forskningsverksamhet. Vartefter det utvecklades började vi också ta uppdrag inom arkitektur och planering där vi kunde tillämpa vår forskning. Det har resulterat i ett okonventionellt sätt att förhålla oss till kontext, plats och program och till en bredd i uppdragstyper som inte passar i någon särskild box. I dag är vi ett dussintal arkitekter och formgivare som arbetar med allt från universitetsbyggnader och bostäder till infrastruktur för ren energi. Vi arbetar i en gammal flaskfabrik som ger oss utrymme att tillverka allt ända till, nu senast, 3D-printade möbler.

KVA:s verkstad för tillverkning och test av prototyper. Närheten till materialen är en utgångspunkt för KVA. Här tegelstaplar.
KVA:s verkstad för tillverkning och test av prototyper. Närheten till materialen är en utgångspunkt för KVA. Här tegelstaplar.

Berätta mer om MATx, ert materialforskningsnätverk.
– Vi startade MATx därför att vi kände oss begränsade av arkitektpraktikens konventioner. Det är ett rum där vi kan vara fria att hitta på saker och även att misslyckas. Vi kallar vår strategi för ”materialmissbruk”. För oss är sådant missbruk nödvändigt för att utvidga den materiella kulturen. Det handlar om att använda billiga, vanliga och välkända material, men också att missbruka dem genom att pressa dem över deras gränser.

– I början var det en utmaning att hitta kunder som var intresserade av en sådan iterativ och mångtydig process. Vi började med frivilligorganisationer som delade vårt intresse för ny teknik till samhällen som behövde billig energi. Så utvecklades vårt Portable Light-projekt för Brasilien. Detta fick företag som Philips, DuPont, 3M och Northface att komma till oss för att få hjälp med att bryta sin institutionella tröghet och hitta nya lösningar för infrastruktur som är mer direkt, billig och energisnål.

– På senare tid har vi utvecklat Climalin tillsammans med två franska företag som tillverkar linne och fasförändrande material. Gardiner, halsdukar, datorfodral och mugghållare fångar och förmedlar värme från solen, värmealstrande maskiner eller våra kroppar.

– I arkitekturskalan arbetar vi med ett universitet i nordöstra USA på ett globalt växthus som kommer att bli både en forskningsanläggning och en utställning där man kan interagera med växterna genom sensorer och datorer. Det kommer att bli den första byggnaden i sitt slag och kommer att ha våta, torra och tempererade biotoper oberoende av externa energikällor och där man kan ”lyssna” på växterna.

Soft City var ett projekt för textilbaserade solceller, som tvätt på tork, på taken till området Casa Burguesa i Porto. Foto: KVA
Soft City var ett projekt för textilbaserade solceller, som tvätt på tork, på taken till området Casa Burguesa i Porto. Foto: KVA

Ni arbetar med något ni kallar Soft House och Soft Cities. Vad är det?
– Det var två oberoende forskningsprojekt som undersökte ren energi genom textilbaserade material. Soft Cities började som en fallstudie i Casa Burguesa-området i Porto där århundraden av gradvis utbyggnad, täthet och hårda material gjorde energihushållning till en svår fråga. Lösningen blev ett aktivt taklandskap med flexibla solcellspaneler, som tvätt på tork, som skördade energi och levererade den via ljusbrunnar till de boende. Soft House var ett projekt mer i hemskala. Det utmanade föreställningen om att infrastruktur som uppvärmning, kylning, el och vatten måste hänvisas till insidan av väggarna. Om väggar befriades från detta krav kunde de bli mjuka, formbara och rörliga. En internationell tävling inför IBA Hamburg 2006 i Wilhelmsburg hade fokus på hållbara livssätt och på att överträffa Tysklands redan ganska stränga energisparregler. Soft House blev en del av IBA-utställningen. Det var radhus, i motsats till de vanligaste erbostadshusen, byggda i massivträ hopfäst med dymlingar utan lim och spik. Olika former av solenergi prövades. En av dem var heliotropa solceller som likt mimosablad böjde och vred sig med solens rörelse över dygnet och årstiderna för att maximera solskörden. Rörliga gardiner ersatte delvis fasta väggar. Ny teknik gjorde det möjligt att förse dem med lågspänningsledningar för belysning och laddning av digitala apparater. LED-ljus i dessa mjuka väggar pulserade i en rytm som följde vinden och skapade en förbindelse mellan sjöstaden Hamburg och det välisolerade passivhusets inre.

 Färjeterminalen på East 34th Street på Manhattan är en lätt stålkonstruktion med textilier som ljuskälla och uppvärmda sittplatser. Foto: John Horner
Färjeterminalen på East 34th Street på Manhattan är en lätt stålkonstruktion med textilier som ljuskälla och uppvärmda sittplatser.
Foto: John Horner

Färjeterminalen vid East 34th Street på Manhattan är en annan av era byggnader. Kan du berätta mer om den?
– Att använda vattnet för kollektivtrafik ser vi på allt fler håll. Göteborg har sina Älvsnabbar, Hamburg har ett utmärkt system och New York förbättrar sitt. East Rivers färjor har funnits ända sedan mitten av 1600-talet och gavs kulturell betydelse av Walt Whitman i hans dikt från 1856, Crossing Brooklyn Ferry. Han talar i existentiella termer om oden som ett naturfenomen ställt inför industrialiseringen, kanske en föraning om vårtantropocendärnaturenintelängrekanvara”bakgrund”.

Hur är terminalen på Manhattan konstruerad?
– Det började som en plan för att bygga sju färjeställen längs Harlem och East River. Terminalen vid East 34th Street var den första eftersom den ligger centralt. Det var ett område som var dåligt tunnelbaneförsörjt och färjeterminalen skulle bli både en hållbar transportknutpunkt och ett led i utvecklingen av den här stranden. Uppgiften var att forma ett mångsidigt användbart nav som kunde vara ett mål i sig, interagera med passagerarna och fånga karaktären av flodstrand. Tillsammans med det tyska ingenjörskontoret Schlaich Bergermann utvecklade vi en lätt stålstruktur som kläddes med en textil väv i hängkonstruktion både upp- och nedtill. Den enda ljuskällan var textilen som ficks att lysa som moln. Interaktiva sensorer låter LED-ljus följa passagerarnas och tidvattnets rörelser. Sittbänkarna värms upp med ett heat on demand-system från bilindustrin, en regnskärm sänks ner vid kraftigt regn och blåst och realtidsinformation anges på displayer.

– Anläggningen stärker pendlarnas upplevelser och känslomässiga relation till platsen. Låt oss inte glömma att när man väntar på färjan är man i något av ett limbo, kanske uttråkad och med tankar som far iväg. Att ta del av information om oden, om ankomst- och avgångstider, om ebb och flod kan ge nya perspektiv på både naturens och stadens system.

Tozzer Anthropology Building på Harvard med prov på olika murningstekniker. Foto: John Horner
Tozzer Anthropology Building på Harvard med prov på olika murningstekniker. Foto: John Horner

Tozzer Anthropology Building är en tegelbyggnad till skillnad från de lätta konstruktioner vi talat om. Kan du säga något om hur ni hanterar olika material?
– Alla våra projekt blir utgångspunkter för undersökningar. Vi hämtar inspiration från deras sammanhang, om det nu är floder, stadskärnor eller universitetsområden. Tozzer Anthropology Building på Harvard är en del av ett campus som mest består av tegelbyggnader. Vi har sett hur arkitekturen allt mer sökt transparens och lätthet och vi har själva varit en del av det. I Tozzer såg vi en möjlighet att undersöka teglets roll i en alltmer global och digital produktion. Vi ville ompröva traditionella murningstekniker som kontreforter, konsoler och valv.

Hur är denna byggnad tänkt?
– Utgångspunkten var ett antropologibibliotek från 1970-talet som av era skäl blivit föråldrat. Många av böckerna fanns redan i andra bibliotek eller i centrala magasin och det kunde frigöra yta för undervisning, forskning och mötesplatser. Ämnena fysisk antropologi och socialantropologi hade gått isär kring år 2000 och ville ha skilda lokaler. Och till sist uppfyllde inte byggnaden nya krav på energihushållning och nya byggnormer. I stället för att riva byggnaden helt beslutades att återanvända dess grund och bärande stålstruktur men bygga på den med två våningar. Påbyggnaden ryms under ett koppartak som inte skuggar omgivningen och som tar in dagsljus genom en stor lanternin. Mitt i byggnaden finns en flexibel mötesplats klädd med askplywood och berskiva i asp som utgör ett tunt barkliknande skikt i kontrast till exteriörens tegel. Entrén är en parametriskt formad tegelvägg med en utkragande och en bakåtlutande murning som möts i ett veck.

– Arbetet med material kräver ibland en sökande process av digital formgivning och praktiska prototyper. Sådana undersökningar skapar nya former som brukar och missbrukar traditionella principer och skapar hybrider med överlagrade, omvända och återanvända geometrier.

Annons: