Som österrikare är Walter Unterrainer förbryllad över svenska byggherrars makt. Men arkitektens roll kan stärkas med hjälp av kontrollerade experiment, menar han i ett samtal med Claes Caldenby.

Walter Unterrainer hade jobbat 30 år som arkitekt i Österrike innan han 2019 fick en nyinrättad professur på Chalmers i arkitektur och ekonomi. I hans definition innefattar ekonomibegreppet en ansvarfull inställning till alla typer av resurser.

– Det kan handla om allt från miljötillgångar till pengar, en specifik plats, befintliga byggnader, restprodukter eller mänskliga resurser. Diskussionen om kostnader och framför allt värden kopplar en pragmatisk syn på arkitekturen till dagens större frågor om klimatförändring, utarmning av naturresurser och social utveckling.

Sin tid som praktiserande arkitekt i Vorarlberg i Österrike beskriver han som en ”kontrollerad experimentell praktik”. Han har erfarenhet från att arbeta som arkitekt i flera olika länder och har på senare år undervisat såväl i Kina som i Århus och Umeå. Han har intresserat sig för träarkitektur, brukarplanering och självbyggeri. Sitt fokus i dag beskriver Walter Unterrainer som dilemmat i de stora pågående globala samhällsförändringarna å ena sidan och arkitekt­yrkets förfall i många länder å andra sidan.

”Kontrollerad experimentell praktik” kan enligt Walter Unterrainer handla om en mängd olika aspekter. Nofels ekologiska gemenskapsanläggning, som han arbetade med 1985–88, förenade till exempel brukarplanering med övervakat självbyggeri av ett ”cohousing”-projekt med 11 lägenheter i en tid när arkitekter i huvudfåran ansåg brukarplanering vara det värsta som fanns.

– Det var från början ett projekt utan beställare och utan tomt, jag inte bara formade projektet och arkitekturen utan definierade också processen, inklusive att hitta en tomt och ”designa” budgeten. Det gällde att förena en låg budget med individuella önskemål.

Nofels är ett byggnadstekniskt experiment som förenar murverk med träbyggeri för bästa ekonomi och tillåter arbetsinsatser i bygget av oskolade brukare. Sunda byggmaterial med liten miljöpåverkan eftersträvades. Det innehöll också återanvändning av delar från rivna byggnader och restprodukter från industrin vid en tidpunkt när begreppet ”upcycling” eller kreativt återbruk inte ens fanns.

– Jag kallar experimenten kontrollerade för att deras gränser bestämdes av min egen ekonomiska och juridiska risk, begränsad av omsorgsfulla undersökningar, jämförande studier, praktiska experiment och precisa kontrakt, fortsätter Walter Unterrainer.

Några av Walter Unterrainers senare projekt fokuserar snarare på minimerad energianvändning. Till exempel Dafinsskolan från 1987, ett samarbete med Hermann Kaufmann, och bostadsområdet Batschuns från 1996, som var de första passivhusen i Österrike. Båda resultat av vunna arkitekttävlingar.

Den första användningen av förtillverkade komponenter i Nofels-projektet utvecklades vidare med tydlig avsikt att undvika den alltför vanliga anonyma enformigheten i prefabbyggen. Fördelen med förtillverkning är torr och snabb montering av trähus förenad med högre precision och bättre ekonomi.

– Både arkitekter och snickare skrattade åt oss och skämtade om att vi måste ha för mycket tid eller för mycket pengar som gav oss in i den detaljprojektering som förtillverkningen krävde. Men det tog bara fem år innan de alla hade ändrat sina produktionsmetoder till torr tillverkning, helt enkelt därför att beställare inte accepterade fukt från byggtiden i trähus. Ett av många exempel är fabriksbyggnaden för LOT som själva tillverkar trähus.

Erfarenheterna från alla dessa experiment kom att summeras i ett litet men radikalt projekt, det så kallade textilhuset i Feldkirch, Trots sin lilla skala gjorde det stort avtryck i en rad följande egna projekt och kopierades också flitigt av andra arkitekter. Beställarna kom till Walter Unterrainers kontor 2004 och frågade efter en nollutsläppsbyggnad.

– När de sedan beskrev sina rumsliga behov och sin budget skrattade vi allihopa åt det uppenbara glappet. Men vi kom överens om att jag skulle göra ett försök att komma så nära målet som möjligt, på villkor att de inte hade några fördomar om material, stomme eller arkitektoniskt uttryck och att de var öppna för okonventionella lösningar.

Walter Unterrainer beskriver att utgångspunkten var rumslig, inte bara teknisk, hur viktigt det än är för byggnadens prestanda och ekonomi. Textilhuset ligger i ett historiskt småhusområde, en kvarts promenad från stadskärnan och väl kollektivtrafikförsörjt. Alla tomter har samma storlek, knappt 700 kvadratmeter. Någon riktig trädgård finns det inte plats för. Ett mål blev därför en trädgård i huset, inte ett hus i en trädgård. Ett smalt L-format hus gav en solig uteplats skyddad från trafikbuller och insyn. Under tak finns en vind- och regnskyddad sittplats. En trappa ger förbindelse till en terrass på garagetaket.

Tanken var också ett hus som kunde växa och krympa genom att delas i två lägenheter, en med trädgård och en med terrass. Ett extra rum kunde också vid behov byggas på terrassen. Beställaren var IT-ingenjör och hade funderingar på ett arbetsrum hemma för egen verksamhet. Hus som kan förändras efter skiftande behov är en förutsättning för långlivad arkitektur.

Nollutsläppsmålet leder gärna till kompakta, kubiska former för mesta volym inom minsta byggnadsskal. Det blir lätt monotont. Textilhuset ser inte särskilt kompakt ut, men de uppvärmda rummen är kompakta medan de ouppvärmda öppnar sig mot trädgården. Huset är ett prefabricerat trähus och monterades på bara en dag.

Energimässigt är det ett passivhus genom 40 cm cellulosaisolering, energieffektiva fönster, ventilation med värmeväxlare och kulvert för förvärmning och kylning av luften. En värmepump producerar varmvatten. El kommer från 25 kvadratmeter solceller på taket. Allt detta höll på att spräcka den låga budgeten och den rationella byggprocessen räckte inte för att kompensera. Här kom i stället textilfasaden in. Den är 75 procent billigare än en träfasad. Textilen är helt vattentät och 80 procent vindtät. Den svarta färgen var ett av få alternativ.

Men det visade sig när huset var färdigt att det på insidan av den värmeabsorberande textilen blev tre grader varmare, samma effekt som att flytta huset 15 mil söderut. På sommaren är huset svalt, tack vare skorstenseffekten och värmetröga lerskivor och lerputs på väggarna.

– Jag är kritisk mot entusiasmen över många nya produkter, säger Walter Unterrainer. De senaste decennierna har många nya material kommit ut på marknaden som inte håller vad de lovar.

Experimentet med textilfasaden var däremot ”kontrollerat” i den meningen att det byggde på observation och nytänkande. Materialet hade använts för ladugårdar och skyddat djuren mot regn och vind. Walter Unterrainer undersökte dessa ladugårdar och fann att de fortfarande efter 20 år inte visade på några skador eller nedbrytning av UV-strålning.

Materialet fanns i längder på 100 meter och bredd på två meter. Det fick bestämma fasadens indelning och beklädnadens strukturella logik. Textilen fästes med rostfria skruvar och tätande gummipackningar med 25 cm avstånd. Det ser ut som om den sytts på huset med en gigantisk symaskin.

– Ironiskt nog var skruvarna det dyraste i hela fasaden. Grannarna trodde det var ett provisorium och undrade över varför det gjorts med sådan precision.

Ett sådant experiment förutsätter att arkitekten har full kontroll över hela byggprocessen, inklusive detaljer och kostnader, sammanfattar Walter Unterrainer. Och därmed kommer vi in på den förändrade arkitektrollen.

Arkitektrollen har utvecklats väldigt olika i olika länder, menar Walter Unterrainer. Själv har han erfarenhet av att driva projekt i sju olika europeiska länder och från forskning inom området.

Förutom sådana nationella särdrag som de mycket stora arkitektkontoren i Sverige och Danmark, medan arkitektarbetet i länder som Ös­terrike, Schweiz och Frankrike drivs i små och medelstora kontor, ser han tre huvudsakliga skillnader: förhållandet beställare-arkitekt-byggare, förhållandet mellan arkitekter och ingenjörer och marknadens öppenhet, inte bara arkitektmarknaden utan också byggvarumarknaden.

– Som österrikare är jag hela tiden förbryllad över att alla de nordiska länderna, inklusive Finland, med sin moderna arkitekturhistoria som haft sådant inflytande på andra länder, ändå har byggherrar med större tilltro till byggaren än till arkitekten.

Österrikiska byggherrar skulle inte heller förstå det, menar han. De anlitar arkitekten som sin förtrogne genom hela projektet, som den som gör det bästa av önskningar och resurser, medan de flesta byggares mål är att upprepa det man gjort förut, att optimera bara en del av byggnaden och att se till sin egen vinst.

Walter Unterrainer har ingen förklaring till detta och tycker att det vore arrogant för en utifrån kommande att spekulera kring anledningar. Men skillnaden kan inte förnekas och så länge byggaren har makten över viktiga delar av utformningen och byggherren stöder detta så blir byggnader mindre innovativa och med säkerhet dyrare.

– Förhållandet mellan arkitekter och ingenjörer är också väldigt olika genom de stora nordiska teknikkonsulterna.

Sedan tre decennier är ”integrerad design” standard i tävlingsprojekt från duktiga arkitekter i många länder. Det betyder att ingenjörer sitter med vid ritbordet redan innan arkitekten dragit några streck. Ingenjörerna ser sig som medskapare och inte bara som den som ska beräkna den föreslagna lösningen, som då alltid blir fragmenterad och utan en tydlig strukturell eller klimatmässig idé.

Det kan vara en tillfällighet men Walter Unterrainer har tre gånger försökt bjuda in nordiska teknikkonsulter att delta i en tävling och fått svaret ”kom tillbaka när du har ett förslag”. Då är det för sent att skapa en helhetslösning.

Walter Unterrainer berättar också att han föreläst på arkitektkontor i Norden där en stor del av de anställda var ingenjörer och inte arkitekter. Ingen seriös arkitekt i Centraleuropa skulle förstå detta, det skulle verka som att arkitektprofessionen ger upp sitt kärnområde, den rumsliga utformningen. Tyska, franska och schweiziska arkitekter har mycket samarbete med ingenjörer, men för projektens bästa krävs specialister som inte alltid kan sitta på det enskilda arkitektkontoret.

Att anställa ingenjörer på arkitektkontor kan tyckas gynna idén att ingenjörer kan göra samma jobb som arkitekter, vilket skulle göra arkitektprofessionen överflödig. I Danmark har vi de senaste åren sett en extrem utveckling där stora arkitektkontor som Arkitema och Henning Larsen köpts upp av ännu större teknikkonsulter, vilket skulle vara otänkbart i andra länder. Är ägaren ett stort ingenjörskontor kan man ju lätt föreställa sig vem som har sista ordet.

– Upphandlingsprocesserna skiljer sig också åt i olika delar av Europa, säger Walter Unterrainer.

Om det franska bolaget Saint Gobain har bättre glas till lägre pris än det österrikiska behöver byggherren inte fundera länge på att upphandla i Frankrike i stället. Det dröjer inte länge förrän de österrikiska företagen har samma produkt i sitt sortiment.

Om å andra sidan Frankrike inte har någon viss trävara eller fläkt till konkurrerande pris så köper man det från något annat land. Så fungerar det inte i Sverige eller Finland. Även om alla är medlemmar i EU så finns det ett fint nät av regler och procedurer som alltid motiveras med tekniska krav men i själva verket är subtila men avgörande konkurrensbegränsningar.

I undervisningen på Chalmers brukar Walter Unterrainer redan i mötet med förstaårsstudenterna påpeka att ekonomiska begränsningar aldrig står i motsats till god arkitektur. Arkitektur handlar om människor och inte om objekt. Men inspirerande formgivning är en förutsättning. Dåliga kompromisser lever vidare i påföljande projekt.

På masternivån, där Walter Unterrainer undervisar, bjuder han in internationella teknikkonsulter som kan berätta om vilka resultat samarbete kan ge. I år hade han några exjobbare som han uppmuntrade att starta en egen praktik utifrån sitt projekt i stället för att ta det till ett kontor som kanske skulle förvanska det de ville göra.

Under covid-nedstängningen har han gjort virtuella studieresor, där internationella arkitekter presenterar sina projekt på distans. Det är inte detsamma som att uppleva en byggnad på plats, men det ger en förståelse för processen som man inte får vid ett studiebesök.

– Arkitekter kan återta sin position i byggprocessen och allt detta kommer jag att sammanfatta i en bok som jag hoppas blir klar 2023, säger Walter Unterrainer.

Claes Caldenby är redaktör för Arkitektur.