Det är ingen hemlighet att Landskrona har mått väldigt dåligt under en tid. Arbetslösheten har varit hög, skattekraften låg och de sociala bekymren överhängande. För vår del drog Landskrona vår nyfikenhet till sig därför att det berättades om den som en stad med en närmast amerikansk typ av segregation: fattiga, arbetslösa minoritetsgrupper i centrum och mer etablerad och medelklassig befolkning i villaområden och stadsdelar runt stadskärnan.

Men staden arbetar nu intensivt för att komma tillrätta med sitt prekära läge, för att få bort fattigdomen och kriminaliteten, gängen, i centrum och på Öster. Man kan visa upp lyckade satsningar på kultur och framför allt fotografi – och man har salufört sig till nya invånare med pengar och ambitioner med nybyggda bostadsområden vid havet.

Det paradoxala är dock att den slitna och otrygga stad som Landskronas politiker och företagare har bestämt sig för att mota bort – också hade gett en del människor en andra chans, människor som kanske var uträknade på andra håll – just för att tröskeln i Landskrona hade varit så låg, att det fanns en bostad, och en stad, som släppt in en.

Landskrona skulle kunna vara den perfekta berättelsen om förfall och revansch.

Men egentligen är berättelsen om Landskrona mycket mer komplex än så. En stad som ofta varit i osynk med sina egna ambitioner. En stad som vill känna sina invånare men som ständigt huserat främlingar. En stad som återkommande fått sin rock lagad, för att sedan slita sönder den igen.

Tack till
Måns Back Nilsson, lärare på Studiemotiverande folkhögskolekurs, Albins folkhögskola i Landskrona
Svend Dahl, skribent
Kenneth Håkansson, ordförande Landskronahem