Vi gav oss ut i den stad som byggts för och av stadens elit, den grupp vars beslut – eller avsaknad av beslut – påverkar många och kanske också den riktning som samhället tar. När det nya industriborgarskapet började formas i städerna på 17- och 1800-talet var det med en helt ny kultur och livsstil och i deras spår också en ny stad. Vi tar oss till Villastaden på Östermalm i Stockholm där denna nya borgerligheten var både isolerad och progressiv. Staden var inte något de vände ryggen till, de ville och trodde att de kunde förändra den. Med filantropi och salonger.

Stadens elit har vandrat mellan isolering och delaktighet – i såväl villastäder mitt i staden som i de nya villaförstäder som skulle följa på dem när stadens tryck och oro blev för stor. När fabrikörerna, vetenskapsmännen och det kulturella etablissemanget i slutet av 1800-talet lämnade staden för platser som Wannsee i Berlin eller Djursholm i Stockholm byggde de egna tågförbindelser, egna korridorer, för att kunna upprätthålla avståndet till staden och samtidigt kunna infinna sig i dessa mitt när de ville.

Så var det redan när samhällets högsta, prästerskapet befordrade varandra i de heliga templen i städerna i Mesopotamien i stadscivilsationens begynnelse. Utanför templens murar stampades husen ner var sextionde år, men innanför skulle allt vara som det alltid varit. Det var så ledarsamhället manifesterade och befordrade sig självt.

I dag är den elit som formar städerna – i New York, i Milano, Barcelona – de som äger och hanterar globalt kapital. De verkar i en värld där rörlighet, nätverk och teknologi kommer före den lokala agendan. En elit som ofta hotar med “partiell exit” eller att ge sig av med sina intressen, sina pengar och sina investeringar och försvinner från just den här staden om inte förutsättningarna passar. För att stoppa denna elitens flykt måste stadens eller även nationella politiker blunda för de politiska konflikter som finns mellan elitens intressen och de andras, mellan de innanför templets murar och de utanför.