Mellan de medeltida husen och gårdarna strax utanför den antika kärnan i Split löper ett hus från 1960-talet. Det lägger sig över gatan som en stadsport bort mot de lakoniskt benämnda stadsdelarna Split 1, 2 och 3: Staden som växte under det socialistiska Jugoslaviens stadsbyggnadsregim. I Split följer vi ett modernistiskt mellanrum som bygger hus som aldrig lägger sig i vägen för historien eller försöker utplåna den utan som rotar sig i rutnät från ett tusenårigt jordbrukslandskap eller ramar in det medeltida, förstärker och ger det en ny mening. Modernismen är ibland hemsnickrad och utan manifest – pragmatiskt småskalig – och ibland noggrant planerad – schematiskt storskalig – men aldrig utan den lokala färgen.

Split är Balkans mest Jugoslaviska stad. Jugoslavien var en stat som sökte mellanrummet mellan det kapitalistiska och det socialistiska. Människor kunde ta jobb i Kalifornien, som vår vägvisare Mislavs familj gjorde på 1980-talet, eller jobba på arbetarägda plastfabriker som också hade egna bussar och basketlag. Split bär på den här idén om mellanrummet, det gemensamma både i det byggda och i medborgarnas syn på och idé om staden.

Det är den moderna staden, men under det moderna låg, insåg vi, alltid det förflutna, i Split; aldrig stilla och avsomnat, –utan uppfordrande, upproriskt, – där blandades det antika arvet med det jugoslaviska, det kroatiskt nationalistiska med det venetianskt självständiga: det pågick en kamp mellan det gemensamma och det privata i Split.

När man i Zagreb vill se en expansiv och aggressiv turistpolitik, med hotell och nöjesanläggningar på stadens stränder protesterar man. När stadens korrupta politiker – liksom en gång Tito och hans partibröder före dem – vill nagga den makalösa skogsparken Marjan organiserar man sig.

I Stadsstaten i det azurblå havet. Stolt och kvick i tanken. Som alltid tyckt sig vara värd mer än vad man hittills fått sig till dels.