På kullarna runt om i Sarajevo växer de illegalt byggda husen fram. De legaliseras efter hand av politiker som förväntar sig röster från de som byggt dem. Lojalitetsband binds i osäkerhetens spår. När vintern kommer eldar man med allt man kommer åt i husen, dimman som driver in över staden tvingar medborgarna i staden nedanför bergen att bära ansiktsmask.

”Vi kallar staden Mordor på vintern”, säger arkitekten Hanna Cevilj. Vi träffar henne och hennes unga kollegor och vänner. Med ett hänsynslös uppriktighet tecknar de en mörk bild av en hälsovådlig och korrupt stad. Men under denna uppriktighet växer tron på förändring. De har börjat organisera sig. Vi kallar dem balanskonstnärerna – de balanserar mellan sin egen autonomi, makten över sin egen framtid, men gör det inuti en oöverskådlig och dyr administration och en rutten politisk kultur.

Det är den här dubbla staden vi reser i. En stad som balanserar mellan nyfallen nysnö under de olympiska spelen 1984 och snövita gravar från inbördeskriget – även om de vill att vi kallar det vad det var: en aggression – i kanten av längdåkningsspåren. En stad som balanserar mellan arkitekter och politiker som Nasiha Pozder som välter gamla strukturer över ända och varma handslag bakom slutna dörrar mellan investerare från Mellanöstern och politiker med stora intressen i fastighetsbranschen.

Det är en stad som balanserar mellan olika möjliga framtider. I en av dem väller den gamla mångkulturen fram och staden blir hel igen. Vedad, en av balanskonstnärerna förklarar: ”Generation av improvisationer har skapat oss! Det var vår kultur, det är det fortfarande, att vi intuitivt måste förstå vad andra menar – endast så kunde vi leva och verka tillsammans, trots våra olikheter”.