Innanför staket, stängsel och murar ligger den stilla staden. Där ligger de döda. Begravningsplatsen skänker en känslomässig intelligens till staden. Vi vandrar på den Norra Begravningsplatsen i Stockholm. Hit till den nya förorten flyttade nybyggarna 1827. Från Lindhagens kulle ringlar sig cigarröken från de borgerliga familjegravarna där man ställde ut julgranar till jul.

Det är lockande att göra den stilla staden till en plats för stora ideal och storslagna tankar. Men verkligheten stannar inte vid kyrkogårdsmuren. Från medeltidens kyrkogårdar där kvinnor och svagsinta begravdes i norr och självmördare utanför muren till de amerikanska segregerade kyrkogårdarna är också den stilla staden en stad av hierarkier, klass och kapitalism.

Dödens stad är en spegel av livets. I USA står stängsel mellan vita och svarta kvar på kyrkogårdarna. I reformationens London slår hertigar sönder de benhus som varit platser som de levande delade med de döda. Döden blir en väg till glömskan istället för att vara närvarande i stadens vardagsliv. I modernismens Sverige gömmer sig döden på sjukhus och i krematorium, men den moderna stadens arkitekter och ingenjörer hittar en tillflyktsort från den moderna projektet i avskalade och rena rum för avsked. På Skogskyrkogården förverkligas idén om en värdig död, för alla lika.

Den stilla staden går vid vår sida. De döda är inte riktigt döda. Våra ideal kommer att prägla deras efterliv.