Staden #107 Hamburg – tegel, tidvatten och trycksvärta

Hamburgs hamn sträcker sig över ett oöverblickbart område. Till skillnad från andra stora hamnar i Europa som Rotterdam eller Antwerpen kan man ständigt ha kontakt med hamnen i Hamburg, trots att containerlastning och automatisering förändrat skalan på lastning och lossning.

Hamburgs identitet är knuten till hamnen. Det är positionen som stadsstat och frihamn – en roll som Hamburg emellanåt har skattat destruktivt högt – som skapade rikedom och inflytande, men också förödelse och har tvingat fram omprövning.

När vi nu står i HafenCity och intill den nya Elbphilhamonien står vi också i centrum av våldsamma historiska och materiella förändring i Hamburg: Det var här som staden i slutet av 1800-talet beslöt att anlägga den s.k. Speicherstadt – lagerstaden – för att bevara hamnens tidigare roll som en tullfri zon, trots att Tysklands enande inte erbjöd några undantag. Det nu UNECO-arvsskyddade byggda ölandskapet, med sin nygotiska stil som refererar tillbaka till medeltidens Hamburg och Hansan, blev en stad i staden – en parentes i det tyska nationalstatsbyggandet där kolonialhandeln kunde florera.

Handeln framför allt! Det var Hamburgs ledord. Inga regleringar, inga byråkratiska direktiv som kunde bromsa handeln. En laissez-faire liberalism som 1892 kom att förorsaka stadens värsta katastrof då den drabbades av kolera och över 8000 människor avled inom kort tid och under fruktansvärda omständigheter. Efterföljderna av koleraepidemin blir omfattande. Staden skämdes, man fick höra att man var en ”asiatisk” stad, där ociviliserade sjukdomar grasserade. De mest drabbade områdena, fattiga Gängeviertel, rivs till grunden och under loppet av några år byggs en helt ny stadsdel upp, för de nya funktionerna i en modern hamnekonomi: kontorskvarter. “Kontorsviertel” blir under 1920-talet en av de mest framstående miljöerna för den nya saklighetens arkitektur och en tysk tegelstensexpressionism.

Främst förespråkare för tegelexpressionismen och för teglet som den moderna stadens mest lämpade byggmaterial var arkitekten Fritz Schumacher, en av grundarna till Deutscher Werkbund. Schumacher gav ut skrifter där materialet tegel fick en teoretisk och estetisk överbyggnad. Han sökte efter återupptäcka hantverket och ett “naturens andetag” i teglet, men utan att bli sentimental. Det handlade inte om “Heimatkunst”. “Det finns inre kvaliteter i teglet kopplade till naturen som vi kan lyfta fram, utan att tänka tillbaka på en föreställd medeltid.” Schumacher skrev om hur bränningen av teglet ger ett ädlare karaktär till materialet – medans den enklare terrakottan närmast framstår som plebejisk i jämförelse med aristokratiskt stengods. Till hantverket hörde också ”fogens lockelse” – fogen var som sömmen i tyget, gav en möjlighet för arkitekten att “välja livlighet” – beroende också på tegelstenens storlek.

Teglet blir också Hamburgs främsta byggmaterial under 1900-talet, såväl i mer burgna kvarter som i de otaliga arbetarbostäder som byggdes under mellankrigstiden.

I Hamburg stannar vi också framför Spiegel-byggnaden i hamnen och följer ett spår av pressfrihet, upplysning och trycksvärtans kraft. Hamburg blev, mycket pga av stadens frihetliga tradition och som centrum för upplysningstankar, också den viktigaste staden i Tyskland för att återfå en egen röst efter Andra världskriget. Med Stern, Die Zeit, Der Spiegel, Hamburger Morgenpost med flera så etablerades en stark journalistisk etik som blev drivande i att Tyskland kunde börja handskas med sin egen skuld efter nazistepokens förbrytelser, och skapa ett nytt, demokratiskt samhälle på egna förutsättningar.

Annons: