Östersund anlades av Gustav III år 1786 som en civilisatorisk ö i fjällvärlden för att tämja den bondska handeln med Norge och den anarkistiska mentaliteten i Jämtland, ett landskap vars nationella tillhörighet var allt annat än självklar. Länge var stadens rutnät, som hade huggits ut kring ett hemman i skogen, sparsmakat bebott och bestod till lika delar krydd- och kålgårdar. Borgarna kom utifrån.

Byarna fanns långt före staden och denna relation har präglat regionen. Östersund erbjuder en samlingsplats, men hantverket och den lokala byggnadskulturen har starkare fästen i omlandets byar.

Under efterkrigstiden fick arkitekter som Cyrillus Johansson och Lars Israel Wahlman möjligheten att arbeta i Östersund. Även här visade sig stadens relativa isolation och eljesthet som en fördel. Johansson och Wahlman hörde inte riktigt hemma i den svenska modernismen och funktionalismen såsom den hade utvecklats efter 1930-talet, utan odlade äldre rötter, lokalkolorit och ett estetiskt språk som stod närmare de klassiska formidealen. En modernism som vilade i sina egna traditioner.

I dag är Östersund den tongivande vinterstaden i Sverige, inte minst när det gäller skidsport. Det har fått andra verksamheter, och de hus som hör till dem, att vanvårdas och glömmas bort, som just Cyrillus Johanssons inomhustennishall från 1937, som kommunen låtit förfalla till ett erbarmligt skick. Den framgångssaga som en ny producerande medelklass, värdskap av prestigeevents och inte minst ett fotbollslag som segrar på Europanivå är tydliga tecken på, har också sin baksida i starka män som sitter på flera stolar, en trång demokrati där ingen vågar inta en objektiv position och säga att något är fel, för beroendena till varandra är för starka och komplexa.

När vi åker omkring i Östersund omland och besöker byarna och läser den nu nästan bortglömde hembygdsförfattaren Per Nilson-Tannér får vi även en uppfattning om att även hembygdsrörelsen bar på en alternativ modernitet. Att kampen mot utflyttandet av ungdomen och arbetsplatserna under 1900-talet inte handlade om ett entydigt tillbakablickande, utan om att aktivt arbeta för att orterna skulle leva och ha en framtid: med kraftverksutveckling, vägbyggande och skolor. Det är inställning som verkar ha smittat av sig på landskapet och staden Östersund i samma mått: en egensinnig vilja att vara modern och i sin samtid, men med det goda lokalsinnet intakt.