I Visby – ja kanske på hela Gotland – mäts allting från muren. Ända sedan den byggdes på 1200-talet har muren varit ett sätt att ta ut avstånd mot bönder och bygd utanför. Visby och Gotland präglas av en motsättning mellan innanför och utanför. Av en mur.

På glesbygden läggs skolorna ner. I innerstaden skjuter fastighetspriserna mot höjden. Längs kusten etableras en urban kultur, i inlandet ser man hur vårdcentraler slås igen. Avståndet ökar.

Innanför muren växer start-up-företag med både glesbygdsstöd och attraktionen hos en urban kultur i ryggen. Det är en plats där trycket är högt. Det är en stad som måste växa utanför muren. Ut i sin glesbygdsstad av bensinmackar, övergivna järnvägsstationer, gravplatser från 1300-talet och parkeringsplatser – överallt stora parkeringsplatser.

Men den kan inte växa hur den vill. Muren och staden innanför den är inte bara en lokal angelägenhet, det är ett världsarv, det är hela världens kulturminne. Allt man gör mäts mot detta. Nu står inom några år tusentals fler kryssningstrafikanter och väntar på att angöra Visby.

Kommer deras rörelser att stanna innanför muren – göra den till en upplevelsekuliss utan vardagsliv – eller kommer de att spridas ut över ön, och vara den förändring som slutligen förvandlar muren från en gräns som skiljer två sidor till en länk som sammanfogar dem?