”Platsens gestaltning möter stadslandskapet … En komplex situation har fått ett självklart och enkelt svar” tyckte juryn som gav Sienapriset till resecentrum vid Stenpiren. Om detta finns en del ytterligare att säga. Skeppsbron är ett av de mera segdragna planärendena i Göteborg. I över tio år har man hållit på utan att ha kommit längre än till markanvisningar. En ambitiös dialogprocess fick läggas till handlingarna när medborgarna tog den lite för mycket på allvar. Området lanseras fortfarande som ”göteborgarnas nya mötesplats vid älven”, en av dessa tomma reklamfloskler som stadsbyggandet infiltrerats av. I själva verket ligger Skeppsbron rätt avsides, mellan berget och älven. Och byggarna föredrar att bygga på stadens torg, om de får.

Men visst är det fint att båttrafiken längs älven, en av Göteborgs stora tillgångar, här fått en varm vänthall med kiosk och två matställen. En regnig och blåsig torsdagsmorgon i november är det knappast en mötesplats men ändå en stadig ström av övergångar från spårvagn till båt. Flytbryggorna är en fascinerande konstruktion. Markbehandlingen är prydligt gjord, mer urban än marin och med en övergång till den patinerade och färgbestänkta gamla Stenpiren som känns rätt oförlöst. Vänthallen är en rutinmässig glasbox med en gest i form av ett spetsigt utkragande tak över entrén och den novembertomma uteserveringen. Platsbyggnad kallas det på göteborgska, att sätta ett utvecklingsområde på kartan med små insatser. Det är ingen enkel konst.