De mer berörande interiörerna bär däremot nästan aldrig denna evighetens prägel. De kommer och de försvinner, i ett evigt kretslopp av nya trender. Bortsett från själva hållbarhetsfrågan är det kanske inget att yvas så mycket över. Väl medvetna om att allt ska upplevas i nuet leker arkitekterna i stället med vårt minne och med associationernas hjälp öppnas dörrar till nya rum och världar, om än sällan för en tid som varar längre än hyreskontraktets giltighetstid.

Årets vinnare av Guldstolen, Tham & Videgårds inredning för Alma (Arkitektur 7/2017), utgör säkert inget undantag från denna så småningom förestående förgänglighet. I lokalerna har redan funnits en symaskinsfabrik, en designhögskola och ett gym. Men med lokalernas tidigare verksamheter som resonansbotten lyckas man här locka fram en tidlöshet som får juryn att associera till den danske sekelskiftesmålaren Vilhelm Hammerhöi, vars evighetsstilla salonger alltid på ett oroväckande vis gläntar på dörren till det okända.

Almas fritt svävande, smått surrealistiska, takrosettarmaturer ger en föraning om att sakernas tillstånd inte heller denna gång är att lita på. Det som är rätt idag är inte garanterat relevant i morgon, som bekant.

Du som är prenumerant kan läsa mer om Alma här