Den nutida ornamentiken bubblar i nyproduktionen men stannar fortfarande ofta på ritbordet. Susanne Helgeson har lyssnat in samtiden.

Intresset för ornament märks i allt från husfasader till kurser på svenska högskolor. Men glöm tegelornamentik, festonger och kapitälband – de nutida ornamenten handlar om nya synsätt, tekniker och uttryck som kanske till och med Adolf Loos hade gillat.

Vad innebär egentligen nutida ornament? Ett badrum klätt i den livliga Nero Marquina-marmorn? Formgivaren Ingegerd Råmans 6 860 flaskbottnar ingjutna i Liljevalchs+ betongfasad? Den stiliserade snickarglädjen i Villa Allmoge?

Villan i fråga är nyligen byggd i Småland, modern och faluröd med detaljer i ljusgrått och ockra. Och – om man betraktar visionsbilden – översållad av ornament i form av en nyenkel glädje uttryckt i vanligt virke. Arkitekten Andreas Amasalidis på Andra Arkitekter ville undersöka hur en modern byggnad med traditionell allmogeestetik skulle kunna te sig.

– Jag tycker att ornament är ett bra verktyg i lådan, också för att bryta normer. Moderna varianter av traditionella typer. Ornamenten smyger sig nu in i arkitekturen och jag tror att vi kommer att få se mer.

Den lite räddhågsna inställning som nu råder kommer att förändras, siar Andreas Amasalidis, som också i andra projekt arbetat med ”nutidssmyckade” fasader och hänvisar till undersökningar som visar att variation och komplexitet höjer intresset, till skillnad från när blicken inte ges något att fästa sig vid.

Amasalidis menar att arkitektoniska utsmyckningar aldrig försvunnit, de har bara tagit sig andra uttryckssätt som har med nutida industriell produktion och ekonomi att göra. Det handlar i dag mer om volymer och geometri och att de förr så intrikata detaljerna har suddats ut genom bredare penseldrag, som till exempel att låta material utgöra utsmyckningarna. Som mönstergjuten betong. Eller en snickarglädje som till största delen består av bräder och lite kyrkspån som i Villa Allmoge.

– Det blir både roligare och finare att betrakta och ibland undrar jag varför alla sjukt duktiga, nyutexaminerade arkitekter ritar så konservativa byggnader. Vart tar den unga, starka utvecklingsenergin vägen? Mals den och alla nya idéer ner genom processen där det alltid handlar om andras pengar?

I fallet Villa Allmoge älskade uppdragsgivaren ornamentiken, men valde ändå i slutet bort den för att bekosta annat. Nu funderar Andreas Amasalidis på att dela med sig av ornamentritningarna som ett slags öppen källkod.

Ornament i form av raka brädor blev däremot en bejublad verklighet i Halmstad, där kommunens bostadsbolag enligt Arkitekturupproret ”byggt Sveriges finaste nyproduktion 2022”. Det är fyra hyresfastigheter ritade av Okidoki Arkitekter och inspirerade av landshövdingehus med bottenvåningar i tegel, med ovanvåningar i trä och fasader med stiliserad snickarglädje.

Rickard Stark, arkitekt och kreativ chef på Okidoki, tycker det är härligt att så många gillar vad kontoret gör men att ut-märkelsen var lite svårsmält med tanke på avsändaren.

– Vår ambition är alltid att göra den arkitektoniska upplevelsen rik enligt formeln geometri, relief och ornament – allt i nutida tappning med känsla och finess, berättar han och beskriver ornamenten på de vinnande fastigheterna som en mönsterlek pusslad av vanliga brädor på lockpanelen.

– Det vore osannolikt att vi inte skulle bli mer tillåtande efter att i 100 år ha tagit ställning mot dekoration. Det kommer att blåsa hit och dit men det känns som att vi i dessa tider behöver saker som finns bara för att vara fina, menar Rickard Stark och berättar också att Okidoki nu rekryterar ytterligare en grafisk designer ”eftersom de är bättre än arkitekter på att rita ornament”.

Det håller curatorn och skribenten Svante 
Helmbaek Tirén med om. Han är inriktad på arkitektur- och dekorations-historia och före-
läser om ornamentik.

– Behovet av att få prata, uppleva och tänka ornamentik är massivt. I dag undervisar jag i ämnet på sju, åtta olika högskolor för allt från designer till grafiska formgivare. Dock inte så många arkitektstudenter, vilket är intressant. Rädslan i arkitektkåren är kompakt och positionerna till synes låsta.

Svante Helmbaek Tirén beskriver ornamentik som ett universum av olika gestaltningsmetoder. Han menar också, med emfas, att ornament ofta förekommer inom modernismen.

– Det kan handla om allt från ett marmorgolv med ornamental verkan till hur skuggor från träden utanför blir en del av arkitekturen. Ornamentiken tog sig bara nya former med modernismen. Den kommunicerar och är en grundingrediens i vårt mänskliga skapande. Kunskapen om dess inverkan och möjligheter splittrades med modernismens intåg och när fältet togs bort i utbildningarna.

I dag, menar Svante Helmbaek Tirén, har okunskapen lett till en rädsla för att ornamentik bara ses som ett utanpåverk.

– Diskussionen har ju därför helt havererat – att påstå att ornamentik skulle vara synonymt med krusiduller är ju lika korkat som att säga att modernismen enbart består av lådor.

För att komma vidare måste det skapas både nyfikenhet och ödmjukhet och gärna släppas in andra professioner för en mer tvärdisciplinär och rikare process, menar Helmbaek Tirén och påminner om att eklekticismen hyllas inom alla konstarter utom arkitekturen. Själv tror han det beror på ”den paniska rädslan för att det skulle leda till såväl nationalism som traditionalism – men arkitekturen är väl menad att spegla samhällets mångfald?”

Men att ornamentiken på allvar skulle vara tillbaka i en ny tappning tror han inte. Däremot känner han av en mer tillåtande 
syn hos den yngre generationen, där finns en dynamik som kanske innebär ”en konversationsstart”.

– Vi måste komma bort från det hårda tonläget, men också sluta härma och skam-
belägga ornamentiken. Det gör vi genom att öppna upp och våga ifrågasätta moder-nismens heliga graaler. Kom ihåg Adolf Loos: Ornament OCH brott, inte ÄR brott!

Susanne Helgeson är frilansjournalist