Möt våra medarbetare: Rasmus Wærn

Tidskriften Arkitektur består av en liten fast redaktion, men vi anlitar återkommande enrad framstående skribenteroch fotografer. Vilka är personerna bakom artiklarna och bilderna? Först ut i vår serie Möt våra medarbetare är skribenten, författaren och arkitekten Rasmus Wærn.

Vad fick dig att börja intressera dig för arkitektur?
–Jag växte upp i Göteborg på 70-talet och tyckte att alla nya hus var ritade med en betongblandares känslighet. Jag var mer upprörd över att det som byggdes inte var vackrare än över att de gamla husen revs. Nostalgi förutsätter erfarenheter, men tristess är något också barn kan ha ett gott väderkorn för. Här fanns uppenbarligen något att ta tag i, men snarare på ett strukturellt plan än i enskildheter. Jag tycker fortfarande att den teknokratiska inställningen till de nya stadskärnorna var den stora försyndelsen, inte viljan att bygga en ny framtid.

Vad, inom arkitekturområdet, tycker du att vi borde diskutera mera?
–Frågan om vad vi har arkitekturen till. Egentligen. Vi är långt ifrån färdiga med diskussionen om vad arkitektur är och ännu mindre hur vi ska få till den, men för att komma framåt är det nödvändigt att också förstå varför den över huvud taget finns. Vad är det som gör att mänskligheten lagt så mycket energi i bebyggelsens konstnärliga kvaliteter? Om vi inte svaret på frågan varför, kan vi aldrig nå längre i svaren på hur eller vad. Det håller inte att hävda att det ”självklart” är viktigt. Det krävs en kunskapsgrundad insikt om att byggande är en kulturyttring.

–Jag tror att man kan förstå ansträngningarna att erbjuda medborgarna värdiga byggnader som en del i en transaktion. Tar man en plats i anspråk är det nödvändigt att betala tillbaka i form av byggnadskonst. Det kan vara en aspekt. Det finns naturligtvis många fler. Som betydelsen av att bebyggelsen måste förstås som en slags ställföreträdande mänsklighet till exempel.

Vad (inom området) tycker du att det pratas för mycket om?
–Det finns en ganska livlig debatt idag, men väldigt lite vanlig arkitekturkritik, det vill säga kommenterade rapporter om vad som faktiskt gjorts. Tar debatten plats på kunskapsförmedlingens bekostnad blir det inte bra. Då vet man till slut inte vad man talar om, kvar blir bara klichéer. Ta Nobel Center som exempel. Projektet skapade den mest politiserade arkitekturdebatten, eller i vart fall arkitekturkampanjen, i Sverige sedan debatten om operahuset i Göteborg på 1980-talet. Men kunskapsunderlaget var bara en bild! Man borde prata mer om själva arkitekturen, men det finns det väldigt svagt intresse för det idag. Det är illa, eftersom det blir omöjligt att argumentera för kvalitet när ingen vet vad det är eller skulle kunna vara. Och då öppnar sig avgrunden.

Vilka utmaningar står framtidens arkitekter för?
–Att skapa kulturellt hållbara byggda miljöer. Det vill säga hus och samhällen som blir så omtyckta att de vårdas och utvecklas med samma varsamhet som den historiska bebyggelsen. Det kräver både en intellektuell utveckling – en bildning, som breddar referensramarna i både tiden och rummet – och en ren gestaltningsfärdighet. Dessa kunskaper behövs också i det svåra arbetet att förklara för byggaktörer och politiker varför kvaliteten måste upp. För den är stundtals allt för låg.

Namn: Rasmus Wærn
Bor: I ett om- och tillbyggt kataloghus från 1938. Det var inte så bra överallt, men det gick att utveckla. En nog så viktig kvalitet hos bebyggelsen.
Gör: Förklarar arkitekturen på Wingårdhs, såväl för andra som för oss själva, i förhoppning om att den därmed kan bli något starkare. Samt skriver om arkitektur i böcker och i tidskriften Arkitektur.

 

Annonser:

Annons: