Malin Zimm på Stockholm Furniture Fair

Arkitekturs chefredaktör Malin Zimm har tagit några bilder och sammanfattar första dagens intryck på årets Stockholm Furniture Fair. Fem motiv framträder medan hennes stegräknare närmar sig femsiffrigt.

Miami Vice

Fredrik Paulsson öppnar hotellfönstret mot South Beach och släpper in den nya Art Decon. Victoriahallens designbar är en pistagegrön arena och en färgstark samling sittytor, ett glatt rum i den svarta box som är kongresshallens neutrala innanmäte. Som en glass tappad på asfalten. En högst personlig samling av hemmapynt och formkompisar fyller en hörna som fungerar som conversation starter. Paulssons pastellfest funkar, alla ser lite gladare ut härinne! Designbaren är mer ett lekland för de hoppfulla än ett kollapskalas för de uppgivna. Party like its 2030 och vi klarade 2-gradersmålet!

Det undervegetativa

Mässgolvet är grönrutigt: överallt rabatter, insmugna, nersänkta, upphöjda, lågbeväxta – vissa är tydligt en del av monterutformningen, andra verkar vara produkter. Det är långt ifrån klart var mosslådan befinner sig på en definitionsskala mellan scen, inredning och rumslig accessoar, men de ser ut som en liten magisk stig som kan leda tanken till skogs. Snittblommorna lyfter samtidigt till skyn med hjälp av artificiella stammar och högresta vaser. Den ultimata möbeln är ändå mattan, men i den maxade mattmontern finns inga arkitekter eller formgivare, de snubblar runt i blomlådorna i finformhallen. Är skogsstigen den nya växtväggen?

Handskissen

Hedersgästerna designstudion Doshi Levien är det mest framstående exemplet på handskissens comeback i mässammanhanget. Varje föremål i deras valvslagna träpaviljong i foajén ledsagas av en vacker skiss, färgsatta formstudier på rutat papper, återgivna som grafiska blad. Paulsson presenterar sin spontana designbar-skiss som en charmig liten seriekaraktär, och här och där finns färger, pennor och papper uppdukade som attribut på bord, som för att hjälpa handen att låta bli telefonen.

Nya nivåer
Levla upp med små höjdskillnader i olika skala, från ljusstakar till sittlandskap. Även bordsytan erbjuder överraskande möten mellan en hypotetisk kaffekopp och gravitationen, och det kommer att krävas lite mer uppmärksamhet att navigera i de nya dimensionernas krökningar. Lameller och spant återkommer i olika träutföranden, stolsryggar blir som små spaljéer eller lejdare. Höjdkurvorna lämnar planritningen och ger sig ut i rummet, linjer att vila ögat på och platåer att ta emot kroppar på, i en rumslig återspegling av ständigt återkommande ord som plattformar, lager och nivåer.

Övertexturerat

Ytorna bubblar och materialen reser sig, så mycket starkt texturerat att synfältet känns som en stickig tröja. Det övertaktila är eventuellt besläktat med handskissen, en hyperkompenserad återgång till materialets premisser, råheten, brutalt opolerat och hantverksmässigt känslostyrt. Handen styrs fram för att peta och känna, stryka och undersöka de aviga ytorna, och får trygga återkopplingar från det analogt och organiskt stökiga. Materialet kräver tillbaka uppmärksamheten, trött på att tas för givet, vi vill bli berörda in på bara skinnet. Läder väcker allas skaparglädje, vi köar för att få göra en nyckelring och går därifrån som lyckliga barn, materialet gjorde precis som vi ville, eller var det vi som gjorde precis vad materialet ville?

Redaktionen