Jakten på den demokratiska arkitekturen

”Arkitekterna har inte helt grepp om utvecklingen”, skriver Ingrid Sommar efter ett besök på möbelmässans utställning ”Aiming for democratic architecture”.

Demokratisk arkitektur, vad är det? Chansen att bli upplyst var stor trodde jag, när möbelmässan igår bjöd på paneldiskussion på temat Aiming for democratic architecture. Plus att utställningen med samma namn, tidigare visad bland annat i New York, också kan ses ute i en av mässhallarna.

Men både utställningen och diskussionen visade sig vaga. På podiet satt bland andra Louise Masreliez och Klas Ruin, som bägge sade kloka saker. Som att det är ett problem att arkitekter tvingas rita exkluderande rum, platser där inte alla får vara. I utställningen ges demokratiska exempel -– byggda såväl som idémässiga ­ – som tyvärr dock ger ett splittrat intryck. Från parkeringshuset i Bergsjön, omgjort till färgglatt hälsocenter för flyktingar, till ett svenskfinskt resecenter i Haparanda-Tornio.

Kontentan blir att arkitekterna inte helt har grepp om utvecklingen. Att de för framtiden livsviktiga och gigantiska demokratifrågorna – att undvika segregerade miljöer där kriminalitet och social misär gror – överlåts till andra. Till samhällsdebattörer. Till fastighetsmagnaten som nyligen gjorde en mångmiljondonation till forskning vid KTH för att han oroar sig för en kommande katastrof. Bostadsbyggandet är kärnan, menar han. Letandet efter den demokratiska arkitekturen kan inte pågå för länge …

Annonser:

Annons: