Som avslutning på 2017 delar  Arkitekturs redaktion med sig av tre favoriter från året som gått och något att se fram mot 2018. Här skriver Annica Kvint om tre minnesvärda saker med 2017.

Utställning. ”Varför?” är en fråga man aldrig kan ställa för många gånger. Därför tillhörde Norm Form på ArkDes mina favoriter under året. Varför planeras bostäder alltid utifrån kärnfamiljen, fastän så många lever på andra sätt? Varför är bara en av 200 p-platser reserverad för funktionshindrade? Varför är ”hudfärgade” plåster så gott som alltid ljusbeige? Här fick några av vår tids många frågor nya svar.

Konstarkitektur. Leeum (Samsung Museum of Art) i Seoul, Sydkorea, är en het kandidat till titeln ”världens bästa privata konsthall”. Värd resan enbart för arkitekturen – Koolhaas, Nouvel och Botta har ritat varsin av de tre byggnaderna – men även utställningarna imponerar. Den permanenta samlingen, donerad av Samsungs styrelseordförande, innehåller verk av såväl koreaner som Nam Jun Paik som internationella storheter som Louise Bourgeois, Andy Warhol och Damien Hirst.

Film. Bêka & Lemoines senaste arkitekturdokumentär, Moriyama-San har etsat sig fast i mitt huvud. Yasuo Moriyamas eremitliv i en Tokyo-villa av Ryue Nishizawa är lika ljuvligt stillsamt som arkitekturen är finstämt lågmäld.

2018 ser jag fram emot det potentiella resultatet av Samfundet St.Eriks, Svenska Byggnadsvårdsföreningens och Urban City Researchs genomlysning av beslutsprocessen kring JM:s bostäder vid Liljeholmskajen i Stockholm, där sovrummen har ”utsikt” mot en bergvägg en meter bort. Må den genomlysningen leda till högljudda krav på områdesplaner för stadsdelar. Så här borde ingen få bygga!