Tomas Lauri om vår tids planlösningar

Höga bostadskostnader sätter sina spår. Bostadsmarknaden har alltmer blivit en kamp om kvadratmetrar. En svår kamp har det visat sig. För det går inte riktigt att få ihop produktionskostnader, bostadskrav och betalningsförmåga längre.

Det som oftast hörs är att arkitekterna måste åstadkomma smartare lösningar. Mer på en krympande yta.

På sensommarens bostadsmässa i Valla­staden i Linköping handlade förvånande lite om kampen om kvadratmetrar. Mycket var sig likt. Lägenheter som uppfyller BBR­-kra­ven. Svensk standard.

Visst fanns där tecken på hur svårt det är att få ihop en lägenhetsplan i det kärva klimatet. De mest typiska exemplen var alla dessa allrum där kök och vardagsrum kri­gar om en liten yta och matbordet hamnar halvvägs in i soffgruppen.

Dubbel takhöjd, som många använder sig av i mässområdets lägenheter, var i sammanhanget en rätt märklig upplevelse. Loft och sovrum som växer på höjden upplevdes här mest som resursslöseri.

Det mest direkta svaret på ytproblematiken var en lägenhet av White. 55 kvadratmeter som till och med kan bli en femma.

Flexibilitet genom föränderlighet. Väggar och möbler som går att flytta när det be­hövs, så att nya rum kan skapas.

Men blir ett hem flexiblare bara för att saker går att skjuta fram och tillbaka? En walk­in­closet kan fällas ihop eller en säng som kan hissas ner från taket? Det liknar Kalle Ankas husvagnssemester med Janne Långben och Musse Pigg. En animerad verk­lighet som hastigt kan förändras.

Det kan tyckas som positivt att slippa be­höva kompromissa. Att kunna bibehålla allt när verkligheten krymper. Både maximal yta och maximal funktion.

Termen flexibel är i sammanhanget alltför lätt att para ihop med flyktighet, föränder­lighet, och obestämdhet.

Frågan är om det egentligen är flexibilitet White sysslat med. Snarare handlar deras arbete om generalitet. Om att skapa ett boende som innefattar allt, men samtidigt inget definitivt.

Arkitekturhistorien berättar oftast något annat om vad som är flexibelt än det Whites lägenhet förmedlar. Att det djupt flexibla handlar om rum och byggnadskonst som utfördes som en definitiv ordning. Som talade om det specifika och enskilda. Det hela kan jämföras med ett klassiskt New York­loft. Från början var loften industrilokaler som ritades för ett speciellt syfte och med rum som därför har en tydlig karaktär, inte en ombytlig.

Så är det också med de gamla stadsvå­ningarna från förra sekelskiftet och även med de funktionalistiska klenoderna. Flexi­bilitet är ingen egenskap som har eftersträ­vats i första hand, flexibilitet är något som kommit med tiden.

Det som gör en lägenhet intressant över tid är oftast att den med integritet vågar hävda en ordning.

Visst går det att se det flexibla som själva ordningen, livet som en ständigt pågående process. Men kanske är det anspråken i detta som är själva problematiken. Att vi tror oss veta så mycket att vi skapar bostä­der som på förhand inbegriper alla tider och möjligheter. Det är en beskrivning av både hybris och rädsla för att tiderna förändras.

Möjligen var det här ännu tydligare i ett an­nat av Vallastadens mest uppmärksammade hus. Omniplans massivhus i trä saknar på sätt och vis planlösning. Alla innerväggar går att flytta. Tack vare lättåtkomliga installa­tionsbjälklag kan även tunga delar som kök och badrum byta läge. Även om det hela handlar om hur väl arkitekten satt spelregler­ na är det farligt nära arkitektens abdikation.

I en intervju på Youtube förklarar arkitekten Staffan Schartner att bostaden går att likna vid en kontorsyta. Precis som hos White är det snarare generalitet än flexibili­tet som är målet. Det viktiga är att ge alla möjligheter i stället för ett enda viktigt svar – något exakt och precist, utfört i minsta detalj, och som tillfredställer de behov som finns just nu.

Jag kan själv längta tillbaka till den finess som funktionalismens måttkedjor hade och sättet på vilket arkitekter då lyckades med yteffektivitet. Jag skulle gärna se en ny era för planlösningskonst och briljanta detaljer. Där arkitekterna vågar rita upp verkligheten exakt som den ska vara och slutar harva i en oftast vag generell fåra.

Det franska kontoret Lacaton & Vassal är ett fantastiskt exempel. De har som få adresserat ytproblematiken genom att erkänna att yta är lyx. De har formulerat om sättet att bygga och synen på material, och på så vis kunnat producera en massa extra kvadratmetrar.

Men är alla beredda på deras svar? På deras fascination för kanalplast och betonggolv?

Det intressanta med Lacaton & Vassal är att de adresserar ett kärnproblem och tar konsekvensen av det. De hittar sedan en distinkt och specifik lösning. Arkitektoniskt finkalibrerat hantverk.

Det är där som det stora arbetet ligger. Det är inte kopior av deras metod som behövs, utan fler lika exakta och skarpa svar på frågan om ytproblematiken. För inget tyder på att vi går mot en fram­tid där kvadratmetrar blir billigare att producera.

Tomas Lauri är arkitekt.

Annons: