Rutnätens renässans ligger i tiden; mönstret kan fortsätta och fortsätta, men kan lika enkelt bytas mot ett annat. Det skriver Rasmus Wærn.

Curtain wall var modernismens mest eleganta plagg. Hänger fasaden fritt kan den också utveckla en helt egen grafik. Det blev framför allt företagens och institutionernas arkitektur. Nu börjar den synas överallt. Och mer blir det.

I utställningen The Best Possible City på Architekturgalerie München im Bunker lyfte arkitekterna Fthenakis Ropee nyligen fram efterkrigstidens mest rationella estetik. I konstruktioner mitt emellan bild och modell berättade de om
en arkitektur från det
förra århundradets mest
optimistiska epok. Genom
att reducera utsnitten till
ren fasadestetik, släppte
arkitekturen från verklighetens problem.

Presentationen i
 München hade sin final
 under die lange Nacht
der Architektur i januari, ett stort evenemang som blickade både framåt och bakåt. Strax dessförinnan öppnade Claesson Koivisto Rune en utställning på Galleri Fagerstedt i Stockholm de kallade Faciem. Ordet är latin och betyder ansikte, eller fasad för den delen. Också här möttes man av curtain wall-estetiken lösgjord från allt vad samhälle heter. Trion hade tolkat ett dussin fasader från olika kända byggnader från i första hand femtio- och sextiotalet, såsom Seagram building, femte Hötorgsskrapan, Lake Shore Drive och FN- skrapan.

Medan utställningen i München tuggade i sig de stora, anonyma, bostadblockens fasader, smakade de mer sparsmakade stockholmarna på epokens mest namnkunniga skapelser. De stora utskrifterna i propra inramningar som tidigare visats i Japan berättade liksom de tyska, mer udda montagen både om optimismen och om rutnätets rent konstnärliga möjligheter. Trots skillnaderna var slutsatserna desamma: Också detta måste vi se på med nya ögon. Vi kan ha åsikter om vad som skett bakom fasaderna och mellan husen, men det har inte med kvadraterna att göra.

Rutnätens renässans ligger också i tiden. Mönstret kan fortsätta och fortsätta, men det kan lika enkelt bytas mot ett annat. Det passar samtidens prefab-arkitektur där såväl höjden som grannskapet gärna ska variera så mycket som möjligt.