Gata i ”Hollywood” i Södertälje medan vissa hus fortfarande var under uppbyggnad, 2009. Foto: Jennifer Mack

Den nya periferin

Den assyrisk/syrianska befolkningen i Södertälje – ”Mesopotälje” – har inom den svenska planeringens ramar format ett eget samhälle. Jennifer Mack har skrivit en bok om en europeisk framtid i periferin.

Med en lätt svensk kryddning av den internationella modernismen har blandningen av social ingenjörskonst och modernistisk arkitektur blivit till en svensk identitet. Goda bostäder skulle skapa goda medborgare och ett gott samhälle. Modernismen användes, liksom i andra länder, till att skapa ett progressivt samhälle. Men skalan på detta företag i det lilla landet Sverige och ambitionen att sprida modernismen till alla – inte bara de behövande – gav större genomslag här än på andra håll.

Sedan början av 1970-talet har det svenska nationsbygget utmanats av ett antal nya krafter: nyliberalism, privatisering, avreglering och inte minst de nyanlända genom arbetskraftsinvandring, flyktingmottagande och familjeåterförening. I tron att ha nått optimala lösningar glömde man bort att alla samhällen förändras. Den ”universalistiska” modernismen, både i Sverige och på andra håll, visade sig vara högst säregen. Arkitekter och planerare arbetar i ett nytt flytande, föränderligt klimat där idén om standardisering som ett sätt att skapa socioekonomisk jämlikhet visar sig mindre framgångsrik för att motverka etnisk segregation.

Inrikes skaver det i nationalstaten när den svenska integrationspolitiken hoppas att invandrarna ska sprida sig över landet och samtidigt behålla sina kulturella särdrag. Invandrare får vara annorlunda men de ska inte vara för samlade, för högröstade och framför allt inte för synliga. I detta perspektiv strör varje byggprojekt från minoriteter salt i såren: de artikulerar skillnader och förändrar det svenska landskapet för gott. Närhelst det blir konflikter i Södertälje, Paris, Berlin eller London om ett klocktorn eller en minaret eller om hur privat en kyrka eller moské och samtalen där får vara så lurar frågor om mångkultur, diaspora, migration, reglering och stat och rentav om nationell och europeisk identitet under ytan.

I Södertälje har dessa motstridiga krafter fört med sig ett nytt stadsbyggande i motsatt riktning mot resterna av det trötta moderna projektet från mitten av 1900-talet, miljon- programmet. Assyrisk/syrianska ingrepp i staden antyder att gamla europeiska modeller för nationell planering är på väg att ersättas både som ideal och som praktik. 1983 färdigställdes det första stora byggprojektet, S:t Afrem syrisk-ortodoxa kyrka i Geneta. Det var en prestation i sig men kom också att initiera en kedja av händelser som radikalt har förändrat stadsdelen Geneta rumsligt, inte bara på det sociala sätt man vanligen förbinder med invandringen.

Genetas miljonprogramsplanering producerade rader av huslameller, stora gräsmattor och ett stadsdelscentrum, allt inom en halvcirkelformad ringväg runt området. I dag har området förändrats. På områden avsatta för park eller allmän platsmark finns nu en stor kyrka, butiker, en fotbollsarena, träningsplaner och andra ”oplanerade” användningar. Assyrier/syrianernas alla byggprojekt – åstadkomna med offentliga planer och bygglov – har långsamt ändrat Södertäljes fysiska form, det är ett ”stadsbyggande underifrån”. Längs vägen har planerare fått anledning att begrunda om en universalistisk formgivning fortfarande är bästa sättet att skapa jämlikhet i ett föränderligt Sverige.

Stadsbyggnadsteoretiker har förutspått ”stadsplaneringens slut”, alternativt optimistiskt lanserat ”icke-planering” och ”gerillaurbanism” i en tradition av ”medborgardialoger” eller tänkt sig en ”dikesurbanism” som undanhåller makten sina planer och visioner. I Södertälje och särskilt i Geneta har en ny assyrisk/syriansk stad med nya hustyper och material på ibland oväntade ställen byggts med formellt (om än ibland motvilligt) godkännande av det offentliga. Allt har skett i fullt dagsljus.

Underifrån och bottom-up brukar i stadsbyggandets teori och praktik kopplas samman med gräsrötter och aktivism. Även om aktivisterna varit organiserade har de inte förväntats ha något långsiktigt inflytande på stadens form. Ibland har kanske tillfällig gatuförsäljning blivit permanent. Det assyrier/syrianerna gjort vidgar begreppen. Deras rumsliga praktiker har blivit byggnader och det långsamma utvecklandet av alternativa rum har blivit nya tyngdpunkter i staden som stadshuset inte hade tänkt sig.

En traditionell top-down process – stadsplanering – har genomförts bit för bit och lett till långsamma men omfattande förändringar av stadsplaner. Detta pekar potentiellt ut en annan väg för planeringen där ”brukare” blir skapare och där förhandling och dialog, i officiella kanaler, är centralt och förändrar planerarnas arbete. Ett stadsbyggande underifrån sker hus för hus och bygglov för bygglov. Dess resultat blir ändå genomgripande.

Invigning av S:t Jacobs syrisk-ortodoxa katedral i Hovsjö, Södertälje, maj 2009. Foto: Jennifer Mack

Geneta byggdes först ut med radhus och villor enligt planer från 1965–66 och ett par år senare med flerbostadshus i tre och åtta våningar. Den rumsliga indelningen av Geneta med skarpa gränser mellan programmerade zoner visar på planerarnas funktionalistiska förebilder. Denna nya satellit till Södertälje låg långt från stadens historiska centrum. Geneta centrum öppnade 1969 med post, livsmedelsaffär och bibliotek runt ett torg.

En ringväg avgränsade området men den flacka terrängen och de porösa gränserna erbjöd vida vyer över fält och träd i väster och en öppning mot Mälaren och Södertälje golfklubb. I utkanten hade ett område avsatts för park. Efter byggandet av S:t Afrem syrisk-ortodoxa kyrka 1983 på detta område började en process som förvandlade buffertzonen till ett nytt kommersiellt och socialt centrum. En squashhall, tänkt som en majoritetssvensk mötesplats för nyinflyttade, blev ingen
framgång och byggdes 1986 om till församlingslokaler för kyrkan. Som ett resultat av de första assyrisk/syrianska byggena gjorde kommunen en ny plan för resten av parkområdet 1986. Den föreslog handelsändamål, även om Telgebostäder, ägaren av Geneta Centrum, krävde att livsmedel inte skulle få säljas, för att undvika konkurrens med centrum.

Genom att flytta till ett perifert område kunde assyrier/syrianer i en process av aktiva förhandlingar utveckla en ny social struktur utan att dra på sig negativ uppmärksamhet. Exempelvis öppnades här en studio för Suryoyo SAT Television som sänder till 83 länder. Trots tidiga krav på att begränsa konkurrensen med Geneta Centrum har en rad samlingslokaler och butiker med anspråkslöst yttre öppnat på området. De ägs av S:t Afrem och av assyrisk/syrianska familjer, som Jakobs Möbler och Louays Möbler som importerar det mesta av sina varor. Vidare blomsterbutiker, cateringfirmor och klädbutiker som säljer vad som behövs för assyrisk/syrianska bröllop och dop.

En skämtteckning i gratistidningen NEWZ Södertälje visar två grannkvinnor. Den ena frågar om de ska åka och handla på Ikea. Den andra svarar ”Aldrig i livet! De är rasister. Allt heter sådant som Emilhyllan. Det finns ingen Metinhylla”. Och de säger ”Vi åker och handlar möbler hos Jakobs Möbler i Geneta”. Så beskrivs skämtsamt, men också på allvar, den kommersiella enklaven i Geneta som ett assyriskt/syrianskt alternativ till det förmodat universella Ikea. Ett oplanerat centrum, format underifrån, har blivit en tillflykt från vad som uppfattas som vardaglig rasism i andra köpcentra.

I kontrast till detta är Geneta Centrum ”helt dött” med några få överlevande butiker. Byggandet av S:t Afrem kyrka blev starten på en tyngdpunktsförskjutning. Sådana former av alternativ, diasporisk modernitet står i motsats till idén om en monolitisk svensk nationell identitet, så som den påstods se ut  på 1960- och 1970-talen och fortfarande verkar i den motsägelsefulla integrationsdiskussionen på 2000-talet.

Liksom handelsområdet ligger närbelägna Södertälje fotbollsarena på mark som inte var tänkt att bebyggas. Arenan byggdes 2005 när Assyriska FF kom upp i allsvenskan. Här äger livligt firande rum efter matcher med bilar som tutar och folk som rör sig i grupper och viftar med flaggor. Fotbollsfans kan hälsas av prästen utanför S:t Afrem eller av äldre kvinnor som sitter vid picknickbord utanför sina hus. Vad som under miljonprogrammet var tänkt som trafikmark har blivit platsen för spontant socialt liv. Fotbollsarenan och träningsplanerna har inte bara rubbat de ursprungliga planernas funktionalistiska cirklar utan skapat ett offentligt rum av en bit väg. Geneta är inte längre en satellit i den svenska moderniteten utan ett nav för en assyrisk/syriansk/svensk stad. På tvärs mot byråkraters försök att upprätthålla sin planeringshegemoni visar dagens Geneta också att försöken att sprida ut invandrarna har motarbetats framgångsrikt. Denna etniska och religiösa enklav är inte längre en periferi. Den ger nya dimensioner åt det platta sociala och rumsliga landskap som var den svenska modernismens projekt i mitten av 1900-talet, i jakten på en jämlik utopi.

Ninos* äger bensinstationen i Ronna och har bott i Sverige över tjugo år. Han arbetade i flera år på bensinstationen innan han köpte och byggde om den, främst genom att bygga till en pizzeria. Hans dröm var att göra denna entré till Ronna till en mångfunktionell plats, inte bara restaurang utan också lekplats för barn, takterrass till restaurangen, picknickbord och speciell belysning importerad från Syrien. Kommunen gav Ninos bygglov bara för en mindre del av hans tänkta imperium. Man hänvisade till det olämpliga i att blanda barns lek med bensinens risker. Fem picknickbord som Ninos ställt ut vandaliserades, något han uppfattade som avundsjuka från grannar. Han fick ändå framgången att bli den första restaurangen i Ronna utanför Ronna centrum med utskänkningstillstånd.

Mångfalden kommer också till uttryck i de material och färger som Ninos valde för pizzerian. Bensinstationen och restaurangen har var sin sida av byggnaden, den varumärkesstyrda färggranna bensinstationen bryter abrupt av mot restaurangens beigea sten. Stenen importerades från Syrien före kriget och står i kontrast till de mångfärgade men monolitiska höga bostadshusen bakom. Ninos förklarar: ”Det finns ingen vacker sten i Sverige, och den som finns är dyr. I Sverige finns bara vanlig rödaktig grov sten. Att ta hem en hel container sten från Syrien skulle bli billigare än att köpa svensk sten. Här kanske de kostar 15 kronor styck, i Syrien 2 kronor. Varför skulle jag betala 15 kronor för något som inte är snyggt? Dessutom är det här en restaurang, inte ett lager eller en verkstad där man kan ha plåt eller trä på fasaden. Det ska framgå tydligt att det här är en lite bättre restaurang, därför valde jag sten från Syrien. Den är varm på vintern och sval på sommaren. Den ser fantastisk ut utifrån.”

Genom att använda två material signalerar Ninos att byggnaden har två funktioner. Genom att importera material från Mellanöstern till den svenska förorten ändrar Ninos stadens materiallandskap och standardbensinstationen. Och mer än så, hans förening av funktioner som tidigare var separerade har skapat ett hybridalternativ till Ronna Centrum. Detta assyrisk/ syrianska minicentrum omprövar den ursprungliga stadsplanen och den gällande logiken i Södertäljes stadsplanering idag.

Medan Ronnas planerare såg dess centrum som färdigt ser Ninos sin bensinstation både som en serviceknutpunkt för området och som en plats att annonsera områdets etniska och religiösa olikhet. Miljonprogrammet hade den uttryckliga avsikten att separera funktioner och standardisera stadsmiljön men Ronnas bensinstation förenar, liksom handelsområdet i Geneta, kommers och rekreation med industri och erbjuder därmed en ny vision för en europeisk modernitet. Trots vissa motgångar har Ninos flera drömmar kvar. Kanske kommer den fortsatta dialogen mellan assyrier/syrianer och Södertäljes stadsplanerare också leda till att en staty av jungfru Maria hälsar besökare välkomna till Ronna. Och kanske kommer Ninos hybrid att flytta tyngdpunkten från Ronna centrum, precis som skett i Geneta.

Ett enfamiljshus i Östra Lina Hage, Södertälje, 2011. Foto: Jennifer Mack

Lina Hage är del av en våg av detaljplaner med enfamiljshus i slutet av 1900-talet, som en reaktion mot flerbostadshusen som stått stigmatiserade och outhyrda. I Lina Hage har tomterna köpts av assyrier/syrianer snarare än förväntad majoritetssvensk medelklass. I stället för svenska trähus byggdes här putsade hus i medelhavsstil. Området har lokalt blivit omtalat för sin innovativa arkitektur och går under namnet Hollywood. Enfamiljshusen är styckebyggda med stor fantasi. De följer detaljplanen i höjd, material och tomtutnyttjande, men planen var ovanligt flexibel. Varje hus är en unik komposition av element som doriska kolonner, vaktande lejonstatyer, utsmyckade fontäner och så kallade Texasfönster. Namnet Hollywood (eller Beverly Hills) berättar om detta collage av influenser och fantasier, och om de boendes välstånd. För ägarna är husen det påtagliga beviset för deras med hårt arbete genomförda klassresa över fem decennier i Sverige och kulmen på en bostadskarriär som typiskt började i hyreslägenheter i miljonprogrammet. När de placerar sin egendom inom murar uttrycker de både sin avsikt att stanna i Sverige och sin resa från beroende hyresgäster till stolta ägare.

I början av 1980-talet hade assyrier/syrianerna blivit alltmer etablerade med egna företag, barn och ett ekonomiskt och socialt liv i det majoritetssvenska samhället och de började lämna de stigmatiserade miljonprogramsområdena. Området Murverket i Lina Hage, som senare kom att bli Hollywood, planerades för enfamiljshus i början av 2000-talet. När assyrier köpte tomter i Lina Hage förstod de att de skulle kunna få ett specialritat hem. De har använt sitt välstånd för att omskapa förorten till något annat än homogent miljonprogram eller standardiserade småhusområden som i andra delar av Södertälje. Och mer än så, de har fått chansen att dra upp gränserna kring sitt område med den rumsliga logik av slutenhet som de hade med sig när de invandrade till Sverige. Som minoritetsgrupp i sydöstra Turkiet var de egna byarna en överlevnadsstrategi och en social knutpunkt för släkten. I Lina Hage kunde de återskapa tryggheten från byarna. Tomtköparnas sätt att utnyttja den frihet detaljplanen erbjöd tycks ha överraskat planerarna. De förväntade sig små trähus och stora gräsmattor, enligt svensk standard, och blev överraskade av att husstorlekar och hushöjder maximerades. Detaljplanen hade inte reglerat material och inte heller hushöjd, bara våningsantal och husets fotavtryck på marken.

De boende beskriver hur husen de byggt i Hollywood skapade djupare känslomässiga och fysiska band till Sverige, även om deras dröm paradoxalt nog hämtat sina former från Mellanöstern. Turkisk kalksten i stället för gräsmatta och en bevingad tjur utanför knyter de boende samman med varandra och med Sverige. Liksom kyrkor och föreningslokaler på andra håll i staden visar det ett nybyggarsamhälle som kommit för att stanna. Om majoritets-Sveriges mål är att bygga för likhet och harmoni så är Hollywood extremt segregerat enligt den gällande planeringens definitioner. Men de boende här är inga utsatta, nyanlända flyktingar av det slag som beskrivs i allmänt tal eller statliga forskningsrapporter. Från Ronna till Lina Hage är det en resa, som en boende beskrev det, ”från gettot till den ståtliga boningen på fem minuter”. Det är en klassresa som är gjord med full medvetenhet och tydligt uttryckt. Att förändringen syns är viktigt för assyrier/syrianerna. Deras önskan om att leva tillsammans med andra assyrier/syrianer blir här till ett tydligt budskap om ekonomisk framgång och social åtskillnad.

Segregerade förorter har på 2000-talet blivit Europas dystopier, i motsats till etniska enklaver på andra håll där namn som Little Italy och Chinatown getts en nostalgisk patina. När svenska stadsdelar kallas Lilla Bagdad eller en tunnelbanelinje i Stockholm döps till Orientexpressen hör man en skarp och fördömande klang av social problematik. En del politiker ser mångkultur som en tillgång men planerares försök att ”avsegregera” förorter visar hur ambivalent detta är. I många debatter kring invandring uppfattas jämlikhet och olikhet som svåra, om inte omöjliga att förena. Domedagsberättelser från de europeiska förorternas farliga frontlinjer finns överallt: sociologer beklagar integrationens misslyckande med statistik över sysselsättning, journalister skriver sensationalistiska artiklar om förortskriminalitet och arkitekter och planerare anlitas för att utveckla ”utsatta” områden. Förorten blir medskyldig till den allt gråare bilden av den europeiska staden. Både platser och människor stör i detta perspektiv den nationella balansen: deras outplånliga olikhet gör kampen om jämlikhet i ett samhälle efter välfärden omöjlig. I Sverige utgör segregationen en kris för ett land vars politik varit helt inställd på jämlikhet och tolerans.

Den historia jag berättat är en helt annan. Territoriet – också på kommunal nivå – är sedan länge ett konfliktområde men det har också erbjudit högt värderade möjligheter för nya grupper att bli sedda. Byggande invandrare snarare om- definierar europeiska städer än bara accepterar den sociala alienering som påstås känneteckna miljonprogramsområdena. I Södertälje har något som ser ut som segregation uppstått genom formgivning när assyrier/syrianer avsiktligt utvecklat enklaver och egna rum i stadens periferier. Genom stadsbyggnad underifrån har de ifrågasatt den svenska stadsplaneringens filosofi som ser rumslig segregation och social integration som motsatser och standardisering och ”harmoni” som botemedel. Nya förortsområden som dessa gör ett kritiskt arbete i att omdefiniera det europeiska landskapet, den nationella identiteten och dagens arkitektur- och planeringspraktik.

Assyrier/syrianernas etablering i Sverige och deras byggande var tidigare än många andra gruppers. De kom 1967, bara två år in på miljonprogrammet. Utan ett eget hemland, eller ens ett gemensamt pass, är deras insats hög: om de inte skulle lyckas etablera sig i Sverige har de ingen särskild nationsstat att återvända till och det som händer i Syrien och Irak gör att ett återvändande till Mellanöstern verkar alltmer omöjligt. Därför är assyrier/syrianerna beredda att investera i en svensk framtid.

Den kontroversiella utvecklingen av Södertäljes periferier blir till ett lackmustest på religionens roll, eftersom den muslimska invandringen till Europa har getts rollen av en invasion i ett metaforiskt religionskrig. En ökande islamofobi och främlings entlig retorik artikuleras i religiösa termer men fallet med de kristna assyrier/syrianerna i Södertälje avslöjar hur tunn religionens fernissa är. Religionen är uppenbarligen inte avgörande för rasistiska argument mot ny arkitektur och stadsbyggande. Invandrares byggnader – särskilt om de är ”främmande” i form och funktion – har mötts med klagomål och misstänksamhet runtom i Europa, från protester mot moskébygget i Göteborg 2011 och omröstning i Schweiz 2009 mot minareter till försök att stoppa S:t Afrem i Geneta i början av 1980-talet.

Misstron dök nyligen upp igen när den assyriska grundskolan Elafskolan öppnade i ett ombyggt hus i innerstan 2014, under protest från många majoritetssvenskar. Den socialdemokratiska kommunstyrelseordföranden Boel Godner var starkt kritisk mot en religiös friskola som enligt henne innebär förstärkt segregation. Med de bästa avsikter att göra Södertälje till en plats där invandrare kan få ett framgångsrikt liv så är hon ändå bekymrad över institutionella enklaver som denna, liksom över etniska grupper som koncentreras i bestämda bostadsområden eller städer.

Kreativa lösningar för sent öppna festlokaler i gamla industriområden eller hus med en utformning som svenska tjänstemän inte gillar har tvingat planeringsprocessen till en friare inställning som accepterar sociala och rumsliga förändringar. Södertäljes ställning som förort till Stockholm, inte formellt men reellt, har gett stadens periferier – Geneta, Ronna, Lina Hage, Hovsjö med flera – än mer frihet till förändring än Södertäljes innerstad. Assyrier/syrianerna har utnyttjat detta till stadsrum som blandar religion, kommers, boende och sociala institutioner. De gör detta från en position utanför arkitekturen som formgivningen gärna satt inom parentes, också inom ”medborgardialoger” som försöker utgå från de boendes önskemål men ofta tycks leda till frustration och en känsla av maktlöshet hos invånarna.

Med sin utmaning av den svenska välfärdsstaten, särskilt i miljonprogrammets skepnad, skapar assyrier/syrianerna nya symbolbyggnader (kyrkor, bostadshus, bankettsalar, kulturföreningar, köpcentra, skolor) och nya tyngdpunkter i staden, som drar energi och intresse till platser som aldrig var tänkta som sociala rum.

I Södertälje har assyrier/syrianernas byggnadsanvändning, förändringar och byggande skapat egna rum och definitioner av jämlikhet i den modernismens utopi som en gång var tänkt att utplåna ekonomisk ojämlikhet. Det moderna svenska stadslandskapet röjde upp i den tidiga industrialismens oordning genom att standardisera former och separera funktioner, men det saknade en föreställning om kulturell och social förändring. Efterkrigstidens planeringsfilosofier, i Sverige och på andra håll i Europa, skulle skapa en modernitet och en läsbarhet som antogs vara universell men som framstod som alltmer statisk.

Denna omgestaltning av staden genom dess officiella planeringsprocesser kommer inte ursprungligen ur planerarnas datorer utan från individuella assyrisk/syrianska initiativ. Människor som planeringen vanligen ser bara som brukare blir nu skapare av stadsrum. Inom ramarna för ett funktionalistiskt stadsbygge och med begränsningarna i den samtida planeringen, skapar de ett stadsbyggande underifrån – i sig en semantisk paradox – rum för nya program och en ny publik som tar stadsrummet i besittning och omskapar det.

Till skillnad från vad som vanligen kallas motkultur är deras projekt officiellt accepterade planer och bygglov med fullt medvetet deltagande av planerarprofessionen. Det handlar inte heller om ”övergångsplatser” utan om rum för den långsiktiga framtid som de förutsätter att de kommer att ha i Sverige.

Detta nya paradigm för stadsbyggande underifrån arbetar långsamt. I motsats till miljonprogrammet, som skar genom landskapet på bara tio år, har assyrier/syrianernas stadsbyggande utvecklats metodiskt ända sedan byggandet av den första kyrkan 1983. Förändringar steg för steg har betytt lika mycket som den ursprungliga planen. Ändå ses grupper som invandrare som om de bara hade tillfälliga effekter på städer och får nöja sig med att vara ”brukare”.

Assyrier/syrianernas projekt har inte den ”morfologiska anspråkslöshet” som så många underifråninitiativ brukar ha. De har aldrig gjort någon översiktsplan för sitt Mesopotälje men har ändå haft ett kraftfullt angreppssätt där deras rumsliga behov infiltrerat de officiella planerna på kostsamma, bestående och paradoxalt genomgripande sätt. Ninos och hans landsmän begränsar sig inte till konventionella definitioner av vad ett centrum är eller vilka byggnadsmaterial som kan kombineras. Inte heller följer deras projekt den allestädes närvarande majoritetssvenska föreställningen att invandrare inte ska bo tillsammans eller samlas i en stadsdel.

När invandrare kommer till Europa och gör rumsliga anspråk här kan det assyrisk/syrianska fallet antyda en väg ut ur segregationens mardröm. I Sverige, liksom på andra håll i Europa, ses etniska enklaver ofta som fiender till jämlikhet, som negativa krafter som måste mötas med stadsutveckling. Men de områden som växer fram i Geneta, Ronna, Lina Hage och på andra platser stämmer inte med dessa bilder av fattiga, nergångna invandrartäta områden. Att vrida linsen för att se dessa områden i ett annat ljus kräver en filosofisk förändring. Om de har en föreställning om sin hegemoni kanske planerare inte är beredda att ta till sig de förändringar som onekligen pågår och som syns på de flygfoton de arbetar med varje dag. Det tycks vara ett av de största hindren för en ny och mer inklusiv form av planering och arkitektur. Ändå fortsätter byggandet av nya byggnader som assyrier/syrianer önskat sig, beställt och ofta också ritat att radikalt förändra både politiken och utformning av stadsrummet – med åtminstone formellt medgivande från det offentliga.

När de nyanlända interagerar med de restriktiva stadslandskap och styrningsformer som de möter har de inte bara med sig minnen av platser och samhällen de kommer från utan de skapar också nya former för förhandling om framtiden för städer och europeiska länder och deras nationella identiteter och det som räknas som nationell arkitektur. Snarare än att bidra till ett dystopiskt slut för stadsplaneringen eller till informell aktivism och ändringar efter planeringen omdefinierar invandrarna – oftast ickeprofessionella – stadsplaneringen inom dess existerande ramar. Liksom i Södertälje kommer andra städer att erbjuda möjligheter att omskapa det europeiska stadsrummet och med det också Europa självt. I förorternas periferier lämnar de marginella, segregerade engångsområdena från förr plats för den europeiska framtidens viktigaste arkitektoniska och urbana rum, en marginalens utopi.

 

Detta är en förkortad översättning av slutkapitlet, The New Periphery, i Jennifer Macks bok The Construction of Equality: Syriac Immigration and the Swedish City (University of Minnesota Press, 2017). I texten har infogats ett avsnitt om Lina Hage från kapitlet Greetings from Hollywood!. Den publiceras med tillstånd från förlaget. För noter hänvisas till boken, för en utredning av den komplicerade namnfrågan assyrier/syrianer särskilt not 1 till bokens inledningskapitel Urban Design from Below.
*Av forskningsetiska skäl är alla personnamn pseudonymer, utom offentliga personers. Redigering och översättning Claes Caldenby.

Jennifer Mack är forskare på KTH Arkitekturskolan och på Institutionen för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet.

Annonser:

Annons: