Är traditionella klassrum är bättre för koncentrationen än öppna flexibla skolmiljöer? Annica Kvint frågar sig vad som bäst förbereder barnen för framtiden.

Att vår tids tankar om pedagogik tycks lika flexibla som de skolrum som skapas för dem är något av en utmaning för arkitekturen.

”Just som katederundervisningen förklarats död och begravts under gradänger och sittsäckar dyker nya rapporter upp som visar att klassrum med skolbänkar ger bäst koncentration”, skriver Katarina Rundgren i texten om Hyllievångsskolan i Malmö, som är en av de tre skolor som presenteras i det här numret av Arkitektur.

Hyllievångsskolan av Liljewalls arkitekter, Landamäreskolan av Wahlström & Steijner och tillbyggnaden av Långbrodalsskolan av Niras arkitekter är samtliga exempel på att korridor- och klassrumsskolan sedan början av 2000-talet fått lämna plats för mer öppna rum, inte alldeles väsensskilda från kontorslandskapet.

Den typen av öppna miljöer har i många undersökningar visat sig passa vissa människor bättre än andra, men kanske är det ändå just sådana som svenska elever av i dag förbereds för? I flexibla skolmiljöer lär de sig i bästa fall att hantera grupparbeten och att behålla koncentrationen i den typen av miljöer. Egenskaper som kan vara värdefulla när de sedan börjar jobba på ett aktivitetsbaserat kontor eller som frilansare blir hänvisade till att sitta med sina laptopar i mer eller mindre stökiga loungemiljöer.

I tider av vikande PISA-resultat är det naturligtvis av yttersta vikt att skolan får rum som är optimerade för den typ av undervisning som ska bedrivas i dem. Dock återstår de grundläggande frågorna i sammanhanget: Är det arkitekturen som ska lösa skolans problem? Eller är det snarare mindre klasser, fler lärare och bättre undervisning som krävs?