Diabild från Stockholms stadsarkiv, Jan Inghes samling. Foto: Dan Hallemar.

På spaning i arkiven efter den tid som flytt

Jag står framför en mapp med skisser för det som så småningom ska bli Södra station i Stockholm. Jag går igenom arkitekten Jan Inghes arkiv på Stockholms stadsarkiv för arbetet med den tredje delen av den bokserie där vi tidigare givit ut Tio byggnader som definierade 1960-talet och Tio byggnader som definierade 1920-talet (läs mer här). Det har blivit dags för 1980-talet. Ett decennium som – ska det visa sig – knappt lämnat många spår i våra gemensamma arkiv, men mer om det senare. Här på Stadsarkivet ligger i alla fall Södra stationsområdets planarkitekt Jan Inghes tunna skisspapper med former, kvadratiska kvarter, byggnader som bågar, runda parker. Det söker sig fram emot något, en klassisk stad och dess möjliga beståndsdelar.

Att kliva in i arkiven kan vara en vandring in i de här idéernas värld. Skisser, infall, nedtecknade tankar på tunna papper – mer sällan krognotor eller servetter, romantiken till trots. När jag går ut härifrån kommer jag att kunna gå omkring där, i den byggda versionen, det som dessa idéer, dessa förflugna tankar, sedermera blev. I det ljuset är kanske allt som blir en besvikelse, i arkivet ligger fortfarande alla möjligheter frysta, däruppe bara det slutgiltiga resultatet.

Men att kliva ner i ett arkiv är inte en flykt bakåt, det är ett sätt att hitta en riktning också i den tid som är vår. Samtiden är så överväldigande, den är överallt, osorterad och pockande på uppmärksamhet. Det är inget unikt för den här samtiden, det är samtidernas natur. Hur ska man få syn på den plats, den stad, de liv, där man lever?

Vad kommer man att minnas från den här dagen? Vilka bilder sparas, vilka dokument, vilka beslut, vilka överväganden, vilka rörelser? GPS:en, telefonen, datorn, skallen, kroppen, alla utgör de minnesbanken – den digitala och den mänskliga – så osorterad, så slumpmässig, så oöverskådlig men samtidigt aldrig tillräcklig: Vad hette han nu? Var låg det där? Sa hon verkligen så? Vad var det som var så nödvändigt?

”Den muntliga traditionen är död och därmed minnena”, skriver Tomas Tranströmer: ”de skrivkunniga glömmer. Anteckna och glöm.” Han står i en glänta i skogen, vid grundstenarna till vad som kan ha varit ett torp: ”Torpet sorlar av röster, det är världens centrum. Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör”.

Det kan vara detta, det ständiga försvinnandet, sorlet som tystnar, minnesbanken som inte medger uttag, som gör att de verkliga arkiven – de kungliga, de offentliga, de sanktionerade – de som sparar spår vi lämnar efter oss är så trösterika. Stora rum i stadens inre där vi samlar det vi kommit överens om att vi inte får glömma.

Saker, papper, bilder, inspelningar, som ska orientera oss i minnet när vi behöver dem. Oftast väntar de bara, i tysthet, på att vi ska öppna lådan, glänta på kuvertet, vika upp mappen. De ska finnas där när man behöver dem, som en verklig vän.

En av urscenerna i den nyligen bortgångne PO Enquists författarskap är det notesblock där hans pappa – som dog när PO var mycket liten – hade skrivit kärleksdikter. I flera romaner återkommer han till hur mamman bränner detta notesblock och därmed också skuldbelägger skrivandet, detta fördömandet av verskonsten bär den vuxne PO med sig och det formar hans självförakt. Men 2011, när PO Enquist är 76 år får han ett paket från en släkting, det innehåller notesblocket, sidorna är svedda av eld i kanterna, men i övrigt oskadda – så när som på nio utrivna sidor. Nya trådar i biografin slår upp, gamla orienteringspunkter gäller inte längre, arkivet har förändrats.

Utanför National- och universitetsbiblioteket i Sarajevo står en liten och oansenlig skylt: ”På den här platsen, natten mellan den 25 och 26 augusti 1992, brände Serbiska kriminella ner Bosnien och Hercegovinas National- och universitetsbibliotek, över 2 miljoner böcker och dokument försvann i lågorna. Glöm inte. Minns och varna!”

”Glöm inte. Minns!”, uppmaningen har två sidor. Dels som i ”glöm inte det oerhörda som gjordes för att utplåna ett gemensamt minne”, men det kan också vara ljudet av arkivets egen röst, samlandes credo: Glöm inte! Minns!

Kemal Bakarsic, bibliotekarie på biblioteket i Sarajevo har beskrivit vad han såg de där dagarna i augusti 1992: ”Elden varade i dagar. Solen doldes av rök från böckerna, över hela staden drev brända boksidor, ömtåliga sidor i grå aska föll som svart snö. Om du fångade en sida kunde du känna dess hetta, och för ett ögonblick läsa ett textfragment, som ett konstigt grått negativ, innan det, när hettan avtog, smälte till damm i din hand.”

Det är den sorgen, känslan av minnen som smälter i din hand, som de stora arkiven arbetar emot. De är trösterika minnesmaskiner inuti städerna: Vi minns! Man tänker: Tack!

I Arkitektur- och designcentrums arkiv bläddrar jag i mappar med Jan Gezelius material för de små posthus han ritade på 1980-talet. Här finns skisser av synagogor i Polen (med uppmaningen att ”se på små synagogor”) kanske kan deras former bli ett litet posthus i Sundsvall. På ett annat tunt skisspapper – blyerts – hittar jag en brevduva. Skisserna i arkiven ger omgivningen djup, sätter tankar till det redan byggda. Så det var dit de ville, det var så det såg ut i huvudet. Så annorlunda, men ändå, så uppenbart när man får syn på det.

Arkivet utplånar en massa föreställningar, korrigerar förvillelser och skapar nya frågor: Varför synagogor? Varför Polen?

Inför varje papper, varje bild, varje skiss uppstår också frågan: Varför sparades just denna? I kanten av en av Gezelius skisser hittar jag ett telefonnummer i Göteborg och på baksidan av en annan en lapp med en uppmaning till ett barn om att köpa något på affären. Spår av vardagsliv i det stora arkivet, det personliga arkivet har för ett ögonblick tagit sig in i det gemensamma.

Men är det inte alltid i just det mötet man söker. När det lilla privata – jaget –möter något utanför mig själv? Arbetet i arkiven handlar inte om mig, utan vad som finns runt omkring mig – historia, stad, byggnader – men detta runt omkring har ändå format mig. Som när man hittar en gammal släktings saker och börjar förstå vart man kommer ifrån. Som att man putsar dammet av något väldigt gammalt, något som var helt verkligt, en verklig dag, där och då, med väder och död och man kan gå igenom den och ut till det nuvarande och se det på nytt.

Staden och livet blir både tydligare och större därnere i arkiven. För visst är det ofta ”där nere”, under jorden, i bergen. Jan Inghes arkiv som jag letar i finns i ett berg i Liljeholmen i Stockholm. I sin bok Underland, en bok om underjorden, skriver Robert Macfarlane: ”I underjorden har vi länge lagt det som vi är rädda för och vill bli av med men också det vi älskar och önskar spara”.

Arkivet ska alltid existera, det ska svara när vi vill återkalla något som tycks förlorat. Men så kommer det aldrig att fungera. En del kommer att ha slängts, raderats, utrangerats, ännu annat kommer aldrig ha samlats in.

De senaste månaderna har jag letat bilder från 1980-talet till den där bokserien. Det är ett decennium som ligger så pass nära i tiden att de stora arkiven inte tycks ha varit intresserade av att samla det som finns. Det är också ett decennium där både fotografering och ritande fortfarande var analoga verksamheter. Fotograferade gjorde man gärna med dia, ritade gjorde man på papper. Diabilderna finns ofta bara i ett exemplar, inga negativ. De har levererats till arkitekter, stadsbyggnadskontor och sedan landat i en byrålåda eller – som när jag får tag på Kjell Forshed för att prata om bostadsmässan i Upplands Väsby 1985 – i en lada i Taxinge.

Vad är det som får oss att börja söka upp och samla, en tid, en plats, en epok? Hur uppstår viljan att vilja minnas – eller att vilja förbereda sig själv för att kunna minnas – i framtiden?

Det var länge sedan någon hade frågat efter arkitekten Abelardo Gonzales fantastiska diabilder på den nu utplånade inredningen till Hotell Tunneln som han ritade på 1980-talet, innan jag besökte honom på hans kontor på Drottningtorget i Malmö. Och där var diabilderna, i ett exemplar: krispiga och skarpa som om ingenting har hänt.

Man kan få panik att det ska försvinna igen: den här gången tillsammans med minnet av det som fanns. Vem tar hand om detta? Det där 1980-talet som vi tycks angelägna att aldrig minnas igen är på väg att försvinna. En hord av samlare borde ge sig ut till kontoren, ladorna, lådorna.

I en låda på Arkitektur- och designcentrums arkiv hittar jag bilder av fotografen Jan Olsson. Han tycks på 1980-talet ha specialiserat sig på att fotografera kontor och hotell. I den där lådan ligger ett helt decennium av nya kontor och hotell som sedan länge är borta. Diabild efter diabild med tjocka datorer, ljusa linnekostymer och färggranna plisserade kjolar, och glas och blank marmor, och guld och stål, och pelare och konferensrum med namn efter grekiska filosofer.

Jag tänker: Ingen har velat minnas detta, därför har det försvunnit från staden. Så öppnar man lådan – och där är det – igen. Det som är utplånat ovan mark – i den verkliga staden – kommer till liv.

Det är nästan lite otäckt. Det finns ett stilla rum där ingenting tycks försvinna, där inget glöms, bara förvaras i tysthet till någon hittar det. Samtidigt är det ett av stadens vackraste och viktigaste rum. Ljuset och stillheten råder, tillförsikt och maktlöshet i en väldigt mänsklig kombination.

Tänk att vi byggt dessa platser, vilken framtidstro i det ändå. När Gunnar Asplund ritade sitt tävlingsförslag för Stadsarkivet i Stockholm 1939 – det blev ett av hans sista verk – precis när andra världskriget hade börjat gav han det namnet ”Utan vare sig hopp eller fruktan”.

Arkivet som en plats i orkanens öga, som en orienteringspunkt, när världen rasar utanför.