Det klassiska Uppsala med slottet, universitetet och domkyrkan på åsen. Här sett från Uppsala Konsert & Kongress, en kulturbyggnad på Uppsalas andra sida, öster om ån. Foto: Anders Fredriksen

Fördjupning: Uppsala

12 oktober 2017

Universitetsstaden Uppsala vill bli Sveriges fjärde storstad. Claes Caldenby gör ett besök i sin gamla hemstad.

Rasbiologer från Uppsala får representera den svenska överheten i filmen ”Sameblod”. Den unga Elle Marja drömmer på 1930-talet om ett annat liv än renskötarens. Och Uppsala blir ändå vägen ut för henne. Under kudden har hon en guidebok som beskriver hennes längtans mål, det klassiska Uppsala med slottet, kyrkan och inte minst universitetet uppe på åsen.

För den som växte upp en generation senare på östra sidan ån kunde universitetsstaden vara nästan lika avlägsen. I arbetarstaden Uppsala talade man inte mycket om universitetet, och i så fall mest om de kufiska ”överliggarna”, studenter som aldrig blev färdiga för ett hederligt yrkesliv. Jag minns ännu min mormors varningar: ”Akta dig så du inte blir förläst.”

Då fanns ett andra Uppsala öster om ån. I dag planeras ett andra Uppsala i stadens periferi. Stadssilhuetten domineras fortfarande av slottet, kyrkan och universitetet, ett skyddat riksintresse, med Uppsala Konsert & Kongress som en uppstickare av kultur öster om ån. Nästan ingen universitetsverksamhet ligger i östra halvan. Hur man vårdar och utvecklar det klassiska Uppsala skriver Tomas Lewan om i Arkitektur nr 6/2017.

Men staden ingår i ett större sammanhang, det som en gång var det medeltida svenska rikets kärnland i Mälardalen och som nu blivit en av de snabbast växande regionerna i Europa. Uppsala är Sveriges fjärde stad i storlek, ända sedan 1980-talet när den lämnade de mer utpräglade industristäderna bakom sig. Men nu ska Uppsala enligt översiktsplanen 2016 också bli ”Sveriges fjärde storstad”. Tätorten ska växa från 150 000 till 250 000 och kommunen från 215 000 till 340 000, snabbare än någon annan svensk stad. Det är en utmaning.

Sedan 2014 är det rödgrön majoritet i Uppsala. Plan- och byggnadsnämndens ordförande Erik Pelling talar om ett skifte från marknadsstyrning och väntan på privata initiativ till en bred politisk enighet om behovet av en övergripande planering. Borgerliga politiker som kallar aktiv markpolitik och utnyttjande av planmonopolet för ”kommunism” är numera historia i Uppsala. Kommunen har köpt Ulleråkers mentalsjukhus från landstinget och Rosendals golfbana har lagts ner för att ge plats för bostäder. Pendlingen Stockholm–Uppsala (och inte bara omvänt!) växer mest i landet. Det byggs 3 000 lägenheter om året och till 2020 ska det finnas nya skolor för 7 000 elever. Man är på väg att starta en bostadsförmedling. Pelling är en ung socialdemokrat som inte skäms för att säga att kommunen ska stå för allmänintresset. Och det verkar gå an i en allmänt expansiv anda.

Översiktsplanen pekar med sikte på år 2050 ut fem prioriterade frågor: Fler bostäder i täta blandade miljöer, breddat näringsliv främst inom kunskapsintensiva branscher, fyra spår till Stockholm för en ökande pendling, främja gång-, cykel- och kollektivtrafik samt ta tillvara naturen både för rekreation och hållbarhet. Det är rätt mycket allmängods för att nå bred enighet, men i Uppsala finns ändå en tyngd bakom orden.

Rumsligt är målet att ”töja ut” den lilla stadskärnan till en femkärnig stad med hjälp av fyra nya ”noder” i var sitt hörn: Bergsbrunna och Börjetull med nya pendeltågstationer och Gränby och Gottsunda-Ultuna med utgångspunkt i befintliga verksamheter. Inom fyra–fem kilometer från resecentrum ska här finnas plats för ytterligare 100 000 invånare och deras arbetsplatser. Resten av folkökningen ska ske i ett drygt tiotal tätorter i en kommun som i dag har en relativt stor andel landsbygd. I väntan på de stora greppen har man börjat fylla ut hålrum i stadsväven som Rosendal, Östra Salabacke och Råbyleden. Markanvisning används aktivt för att styra kvalitet.

Det är stora förändringar på gång i Uppsala, även om kommunen är påfallande försiktig med att ge sig på rutnätsstaden och störa den klassiska stadssilhuetten. En annan utmaning är att värna Uppsalaslättens jordbruksmark som är bland de bästa i landet. När Erik Pelling gick ut med att Uppsala skulle bli en ”liten storstad” fick han kritik från en opinion som såg Uppsalas identitet som hotad. Och på Upsala Nya Tidnings enkät nyligen blev det mest tydliga svaret att en klar majoritet tycker att det byggs för trångt och för tätt i dag.

Att få en förståelse för arkitekturfrågor och att både slå vakt om och utveckla stadens identitet är en uppgift för stadsarkitekten. Den tjänsten innehas sedan två år av Claes Larsson, som har en bakgrund på Sveriges Arkitekter och som planarkitekt i Uppsala i början av 2000-talet. Något har hänt som gör en stor skillnad, menar han. Då dominerade JM, nu är 65 byggare aktiva i staden. Det är inte fråga om att lägga sig platt för några få byggare. Det finns ingen misstro mot planering och det finns en politisk enighet om att hävda kvalitetsfrågor.

Liksom ett tiotal andra svenska städer har Uppsala formulerat en arkitekturpolicy på senare år. ”Arkitekturstaden Malmö” var en föregångare, tagen som tillägg till översiktsplanen. Claes Larsson uppfattar detta som en alltmer utbredd medvetenhet om en brist och en insikt om att det behövs styrning eller åtminstone samtal. För samtidigt var uppdraget i Uppsala tydligt: politiken ville inte ha detaljstyrning. Det knappt 40-sidiga häftet är också ganska allmänt hållet. Här står sådant som att arkitektur ska vara långsiktig, med omsorg från helhet till detaljer, inte en extra pålaga och inte suboptimerad. Vikten av att respektera det historiska arvet betonas. Kommunen ska vara en förebild i sitt eget byggande och debatt och dialog är viktigt. Poängen är inte själva policyn utan hur den tolkas och används, förstår man.

Mer konkret, och uppskattad, är då en arkitekturguide till Uppsala, ”Uppsalavandringar” 2017, med Claes Larsson som projektledare och Dan Thunman på stadsbyggnadsförvaltningen som författare. Här beskrivs 100 byggnader och miljöer, från det klassiska Uppsala, det centrala årummet och mellankrigstidens produktive stadsarkitekt Gunnar Leche till det senaste decenniets genomgripande omvandling av stationsområdet. Bilden av en alltmer aktiv kommun i dag framträder tydligt. Kvaliteten på det senast byggda diskuteras dock knappast i arkitekturguiden. Den förhåller sig tjänstemannamässigt lojal till de projekt vi granskar i det här numret.

En växande opinion kring arkitekturfrågor syns sedan några månader, menar Claes Larsson, och man får intrycket att han välkomnar den. Arkitekturupproret gav sitt Kasper Kalkon-pris till Segerstedthuset. Ett långsiktigt och mer seriöst arbete görs av Föreningen Vårda Uppsala sedan 1960-talet. I sitt program pekar de ut tre särdrag att värna om: För det första ”Staden på slätten” med en ”oförmedlad övergång” mellan slätt och stad som nu naggas i kanten av den kraftiga expansionen. För det andra det man kallar ”stadens profil” med domkyrkan och slottet som inte behöver några fler ”landmärken”, sådana är bara uttryck för ett svagt självförtroende (något som Uppsala uppriktigt sagt inte verkar lida av). För det tredje bebyggelsens måttliga skala, med ljusa och trivsamma gaturum. ”En stor stad med mänskliga mått är något att vara stolt över!” hävdar Vårda Uppsala, till synes med brett stöd.

Vad ser då Claes Larsson för utmaningar närmast framöver? En är att försöka svänga tillbaka pendeln från stor variation, som varit ett politiskt önskemål, till en ”lugnare vardagsarkitektur”. Det blir ”lite för mycket tivoli” annars, säger han apropå några av de nya bostadsområdena i stadens utkant. En annan utmaning är allmännyttans och skolbolagets vinstkrav som försvårar för krav på kvalitet, inte minst grönytor för barnen. Och en tredje att rekrytera en ny stadsantikvarie, en viktig tjänst i en stad med en lång historia att bygga vidare på. Och vi talar om Ancker Gate Lindegrens 1950-talsområde Gröna gatan i Sala backe som nu kompletteras med nya bostäder på en tidigare buffertzon mot en trafikled. 900 lägenheter i en enhetlig arkitektur kring en stor park visar vad folkhemmets arkitekter i sina bästa stunder kunde åstadkomma med enkla medel.

”Uppsala är bäst”, sjunger Glunten. I Gunnar Wennerbergs studentikosa sång från 1840-talet görs jämförelser med andra städer (”Somliga skryta med sitt Göteborg”) men lustigt nog inte med den akademiska rivalen, Lund. När det gäller arkitekturkultur kunde det annars ligga nära till hands. I Uppsala finns ingen motsvarighet till 1960-talets ”tre i Lund”, Anshelm-Edman-Nyberg, som numera är internationellt uppmärksammade. I Lunds stadskärna stoppades ”genombrottet” av trafik 1969. På stadsbyggnadskontoret där fanns en kvalificerad tjänstemannakultur. Förnyelsen av Uppsalas stadskärna under rekordåren var tvärtom arkitektoniskt ovanligt torftig. Leches enmanskultur fick ingen efterföljd, och den stod för övrigt inte högt i kurs hos stadens konsthistoriker.

Varför etablerades då en lokal arkitekturkultur i Lund men inte i Uppsala? kan man fråga sig. Det var knappast arkitekturskolan, som kom igång först 1964, som var orsaken. Kanske var det så att arkitekterna i Malmö–Lund-regionen bodde i Lund medan de i Stockholm–Uppsala-regionen bodde i Stockholm. ”Den lokala nivån” i Uppsala utmanades aldrig på allvar.

Hur skapar man en arkitekturkultur i dag, så att Uppsalas expansion blir kvalitet och inte bara kvantitet? Det väcker till liv samhällsvetenskapliga begrepp som ”paradigmskifte” och ”institutional performance”. När blir kritiken mot det etablerade systemets anomalier tillräckligt stark för att leda till ett bestående skifte? Hur kan ett socialt kapital växa så att opinion, politik och planering samverkar på ett tillitsfullt sätt?

Min nya hemstad Göteborg sitter ännu fast i ett marknadsstyrt byggande, trots en rödgrön majoritet, och i ett barnsligt behov av spektakulära landmärken. Så 00-tal! Min gamla hemstad Uppsala tycks mig vara något annat och nytt på spåren. Kanske kunde man tala om det översiktsplanen kallar ”Uppsalaprinciperna”, men i en annan tolkning: Tro på en stark planering i allmännyttans intresse och på en lugnare vardagsarkitektur med djupare kvaliteter som står sig över tid.

Det är en bit kvar dit. Men om Uppsala lyckas hävda sådana principer har vi all anledning att fortsätta följa vad som sker där.

Fler artiklar av Gästförfattare