I musikern Tracey Thorns bok Another planet använder hon sina dagböcker som källmaterial för att berätta om tonårslivet på 1970-talet i en förstad en knapp timmes pendeltågsresa utanför London. En av de viktiga insikterna hon fick av att åter läsa dem var att de så ofta handlade om saker de inte gjorde:

”8 januari 1977. Liz och jag åkte till Potters Bar på eftermiddagen för att hon skulle ta hål i öronen, men hon kunde inte”. ”29 mars 1979. Försökte gå till biblioteket men det var stängt”. ”29 december 1975. Åkte till St Albans med Debbie. Köpte ett skärp. Hittade ingen tröja eller kjol”.

Hennes inblick i ungdomens tid speglar den tid som vi nu framlever. Den som har kommit att definieras som det vi inte gör och det vi inte får göra. Detta ”inte” kan vara arvet krisen lämnar efter sig. Inte som ett argt nej, utan en vardaglig insikt av ett inte. Resan vi inte gjorde, sakerna vi inte handlade, människorna vi inte träffade. En del av dessa öppnade ögonen för det som var viktigt andra för det som vi möjligen kan vara utan.

Var det så vardagligt, melankoliskt den stora omställningen skulle formuleras? Med rötterna i en ungdomlig spleen alla känner igen. Vilka blev vi av denna tid av att inte göra saker? Tracey Thorn vänder åter och ser spåren av ett liv hon trodde hon lämnat bakom sig: ”Jag gjorde uppror som tonåring och har känt att det var ett skarpt brott mellan mitt förflutna och min framtid, att jag övergav mitt gamla jag och uppfann ett nytt, att jag kastade av mig tiden och platsen jag kom ifrån. Men ju äldre jag blir, desto mer känner jag dess närvaro i mig”.

Har vi på samma sätt ett ”inte” i oss, som individer och samhälle, som vi hade glömt men nu fått syn på? Ett vemodigt inte som förändrar världen och de vi blivit. Finns det en annan stad i den tankens fortsättning?

Finns där något som fått oss att se på det som vi trodde var banalt, trist och vardagligt på ett nytt sätt? Hur vacker var skogen i grannskapet? Hur viktig var den lokala butiken? Hur stor var längtan efter de som alltid funnits där? Kunde man i ivern att få komma ut, i väg, in i framtiden ha glömt något av detta, läste man nu raderna i dagboken från våren 2020 och såg sådant som var avgörande och som kunde förändra något?

Den förstad där Tracey Thorn skriver sina dagböcker är resultatet av en vilja att bygga en ny sorts stad. Under 1900-talets första år lanserades idén om trädgårdsstaden som ett svar på den trånga ohälsosamma storstaden. Storstaden var en plats för kolera, tuberkulos och så småningom spanska sjukan. Nu sökte man mer hälsosamma städer.

I sin bok Garden Cities of Tomorrow (1898) lanserar Ebenezer Howard tanken på mindre städer i en ring runt de växande industristäderna, självförsörjande men på pendelavstånd. Hans idé var att om man tog storheten Stad och storheten Landsbygd skulle ingen av dem vara den bästa lösningen för människors moderna liv. Landsbygden i för liten utsträckning ett samhälle, i för stor utsträckning privata intressen och med för lite underhållning. Staden i sin tur var för lite natur, för mycket isolering och dålig luft.

Han föreslog då kombinationen Stad plus Landsbygd, ett både-och. Idén drar under nittonhundratalets första decennier i olika former som en löpeld över världen. Från nya pendlarförstäder i London och Stockholm, till nyanlagda städer som Tel Aviv. När tiden går, och förstäderna blir vanligare och större, förändras de kanske från ett både-och till ett varken-eller där Tracey Thorns framlever sitt liv med sitt melankoliska inte.

Men det finns något fint i tanken på att göra motstånd genom att ge upp vissa saker, motståndet kan få sällskap av kapitulationen. Det är som att ungdomens inte – det man måste överge – möter ålderdomens visa acceptans.

Öga mot öga i en stad av både- och, både det vi vägrar ge upp, det nödvändiga och nära, och det som vi trodde definierade oss men som nu tycks avlägset och i avtagande någonstans i synfältets utkant.

Men kanske är det bara en medelålders människas sätt att se på saken. En som är på väg förbi medelåldern – som jag och Tracey Thorn. Det är möjligt att tonåringarna i min närhet inte alls skulle hålla med. Men kanske kan jag betala notan för deras rastlöshet med att inte hela tiden sträcka mig efter det jag vill ha och hoppas att de kommer och hälsar på ibland.