Malin Zimm låter fredagstankarna kretsa mellan en yrkesmässigt krisande självbild och brödets välsignelse: Allt man vill idag är att vara en del av den långsamt jäsande förutsägbarheten.  

Mycket i dessa dagar har inte bara ställts på ända, utan vänts till sin diametrala motsats. De flesta av oss har inordnat våra liv efter högsta möjliga förutsägbarhet. Vi har betraktat detta som ett sätt att hantera stress, och excellerat i planering. Det har också gått status i planeringsförmåga. Vänner som planerar middagar tre månader i förväg är en realitet samtidigt som de flesta gärna vill framhålla sin förmåga till spontanitet. Sambors planeringskonversation över frukost, inköpslistor, hämtningsscheman, kalenderappar, påminnelsefunktioner, rutiner, avstämningar, prognoser, självmonitorerad hälsa och träning: allt detta har bidragit till illusionen av förutsägbarhet och avläsbarhet. Samtidigt är förutsägbarhet det som har drivit upp vår stora trygghet, särskilt i ett land som Sverige där de flesta av oss med största sannolikhet vaknar upp till samma verklighet och villkor som igår och i förrgår. Detta gällde ännu för en månad sedan. Nu ställs vi dagligen inför beslutskorsningar, och de är många längs oförutsägbarhetens väg: gå hit eller dit, ändra det eller detta, eller fortsätta rakt fram utan avvikelse?

I backspegeln syns vägvalen smärtsamt tydligt. För precis ett sekel sedan drog spanska sjukan genom världen, tog fler liv än hela första världskriget, bidrog i förlängningen till 1930-talets ekonomiska depression som i sin tur skapade det politiska klimat som ledde till andra världskriget. Men här i backspegeln syns också humanistiskt grundade beslut och medicinska landvinningar som fått mässling och polio, och nära nog även TBC, att strykas från listan över vad som troligast kommer döda oss. Vi har hört världens politiska ledare ta till krigsretorik, men det är inte generalerna som radas upp i nyhetssändningarna, det är medicinsk expertis. Samtidigt som förhållningsorder liknar krigstida utegångsförbud och gränser stängs, ökar empatin mellan nationers befolkning och nätet blir den kulturella och sociala länken, där många talar om att lära av vad som sker i nuet och bygga en rimligare värld därefter. Förutsägbarheten packade ihop och drog, och här står vi nu och försöker hantera krisen.

Som skrivande arkitekt greps jag av en liten personlig kris inför MSB:s lista över de tolv samhällsuppehållande sektorer som ska få hjälp med barnomsorg i händelse av stängda skolor. Arkitekter brukar räkna sig till samhällsbyggare, men när vi är mitt i krisen, då har vi en lika tung samhällsfunktion som operasångare och manusförfattare. När jag ser det jag just skrivit känns det märkligt provocerande. Listan innehåller nästan allt utom byggsektorn, vid första anblick. Energiförsörjning, finansiella tjänster, handel och industri, hälso- och sjukvård samt omsorg, information och kommunikation, kommunalteknisk försörjning, livsmedel, militärt försvar, offentlig förvaltning, skydd och säkerhet, socialförsäkringar, transporter. För varje område som räknas upp fördjupas frågan – är du nyttig lille vän? Frågan jag ställer mig själv efter genomläsning är – är du omskolningsbar? Jag tänker på de franska bagarna: ”vårt dagliga bröd” är en hörd bön i Frankrike, baguetteugnarna svalnar aldrig. Jag tänker på operasångaren som klämmer i med Nessun Dorma från balkongen, och sedan tänker jag i rättvisans namn lite på den som faktiskt ritade dit balkongen.

Jag funderar också på hur snabbt man skulle kunna genomgå en undersköterskeutbildning. Min yrkesmässiga existentiella kris känns sedan som en rejält egocentrisk övning. Man vill vara behövd, men det är ju oerhört barnsligt att såras över att inte betraktas som samhällsuppehållande. Jag vänder egot helt om och försöker istället se mig i första hand som en ynka del av det stora kollektiva ansvaret”, där jag utplattad i den ”goda kurvan” gör bäst nytta. Amerikanska sociala media fylls med ett prognostiskt diagram och hashtaggen flatteningthecurve – vilket betyder bete dig inte på ett sådant sätt att smittspridningen följer den ohanterliga kurvan – den som ritas som en livsfarlig röd alptopp. Var en del av ”The Flattened Curve” – där du genom personligt ansvar, god handhygien och sunt förnuft plattar ut kurvan till en lagom låg limpa, den kurva som beskriver en så pass långsam smittspridning att mängden nya Covid-19-patienter håller sig inom sjukvårdens kapacitet.

Jag kan bara försöka vara en del av den goda ”prognoslimpan”, en som inte ökar risken för mig själv och andra att bli sjuk just nu. Jag vill bidra till förutsägbarheten. Jag vill verkligen försöka göra det möjligt för andra att planera. Även om en del av mig barnsligt avslutar meningen med ”andra som är viktiga på riktigt”. En annan brödmetafor for förbi i det rastlösa surfandet: Vi kan lära av surdegen för att lyckas ta oss igenom Coronakrisen. Vad behövs? Jo, en kontrollerad relation till vår bakterie/viruskultur, och tid. Förutsägbarhet är en stillsam lyx, som ett nybakat varmt bröd.