Det offentliga tycks verka i en sorts nöd och återigen följer återigen pengarna, skriver Julia Svensson angående att privata hus och inredningar blivit nominerade till flera prestigefulla arkitekturpriser. 

Att Nationalmuseum nominerades till Kasper Salin-priset var både väntat och välförtjänt. Ett komplicerat offentligt projekt, som på många plan blivit lyckat trots att man givetvis kunde ha önskat en tillbyggnad också.

Malmö saluhall – även den av Wingårdhs – är intressant tack vare att en engagerad privat beställare skapat en nättare mötesplats till en hamn som i övrigt präglas av storskalighet både vad gäller nya och äldre byggnader. Även om varken designkonceptet eller utförandet är tillräckligt starka så är det vettigt att uppmärksamma ett projekt på temat återbruk.

Men att juryn valt att nominera bostadshuset 79&Park av BIG och Hamra Ateljébostad av Anna Chavepayre och Collectif Encore väcker frågor.

Det är andra gången ett flerbostadshus i den övre prisklassen nomineras till Kasper Salin-priset trots att det finns ett särskilt pris för kategorin. Den här gången är det dessutom ett projekt vi känner igen: träfasads-varianten av vad som redan uppförts både i Köpenhamn och på Manhattan. Innovativt, visst. Men offentligt endast i bemärkelsen att innergården inte är låst för allmänheten. Ateljébostaden på Gotland är ett sympatiskt litet projekt, eventuellt med inspiration från den polska arkitekten Robert Koniecznys prisbelönta villa. Men ska privata hus i den här skalan ens komma i fråga för priset?

Kasper Salin-priset har av tradition delats ut till ett samhällsprojekt. Men samtidigt som det byggs institutioner på löpande band har de senaste årens vinnare varit tämligen små projekt. Att juryn inte anser att nya Kiruna stadshus håller Kasper Salin-kvalitet måste vara en besvikelse för staden, som dessutom slänger sitt prisbelönta stadshus i soporna. Göteborgs krematorium av Erséus är inte nominerat, inte Lunds tingsrätt av Fojab eller Marges naturum Trollskogen. Kanske är villanomineringen ett utslag av att det inte delas ut något villapris i år. Kanske har juryn rätt i att årets offentliga projekt inte håller måttet.

Även bostadspriset vittnar om att konsumtionsvaran, bostadsrätten, står högre i kurs än hyreshuset. Och Guldstolsnomineringarna domineras av kommersiella interiörer: Atrium Ljungbergs kontor, Boulebar Tryckeriet samt det exklusiva bostadsrättsprojektet Biblioteket No 5. Juryn har gått förbi två unika offentliga inredningar: designsamarbetet i Nationalmuseums restaurang och Åke Axelssons inredning i Värmlands museum, båda högkvalitativa inredningar som kommer hålla i decennier. Men kanske inte tillräckligt spektakulära?

Slutsatsen av detta är att det offentliga tycks verka i en sorts nöd. Och att arkitekturen återigen följer pengarna.

Att den offentliga arkitekturen åsidosätts – och att uppdragen är svårfångade för oprövade kontor – gör att det är den privata arkitekturen som får större förutsättningar att bli kvalitativ och intressant. Detta är allvarligt för framtiden och något för riksarkitekten att hugga tag i.